I tisdags överlämnades en förberedande rapport från Sametinget till kulturminister Amanda Lind. Rapporten innehåller information om statens diskriminering, assimilering och övergrepp mot det samiska folket, med vittnesmål och synpunkter från över 500 samer. Matti Blind Berg är styrelseledamot i Sametinget och ansvarig för arbetet med rapporten.
– Det är en ögonblicksbild om hur det ser ut idag i Sápmi idag. Det bygger på vittnesmål från Sápmi som vi har ställt samman. Nu är det upp till sanningskommissionen att fortsätta utreda, säger han.
Bland vittnesmålen framkommer att det finns stora förväntningar på staten att utreda många frågor. Bland annat markrättigheter, de rasbiologiska övergreppen som samer utsatts för, tvångsförflyttningar med hot om vite och renslakt, diskriminering, nomadskolan och folkskolans förbud mot att tala samiska.
Ett splittrat folk
Någonting som återkommer är sorgen över att samerna är ett splittrat folk. Det grundar sig dels i tvångsförflyttningarna men också i renbeteslagen från 1928. Den beskrivs som en skarp kniv som skurit genom grupper och skiljt människor åt. Lagen definierade vem som hade rätt till renskötsel, och för första gången definierades även vilka som hörde till ”lappbyn”. När lagen infördes skedde en uppdelning mellan renskötande och icke renskötande samer, bland annat förbehölls den samiska rätten till land och vatten de renskötande samerna. Olika former av renskötsel ställdes mot varandra, och andra näringar som jakt, fiske och slöjdhantverk ställdes utanför de skyddade rättigheterna. Därigenom osynliggjordes i praktiken stora delar av den samiska kulturen.
”Vi är delade i två delar – så ser staten på oss, så ser vi på oss själva. Men det är inte vi själva som orsakat splittringen. Koloniseringen har splittrat oss samer som folk och ställt oss mot varandra”. Så lyder ett av vittnesmålen.
Även Nomadskolereformen återkommer i rapporten. Den antogs 1913 och slog fast att barn till renskötande fjällsamer skulle gå i nomadskola, medan renskötande skogssamer och samer utan renar gick i folkskola, där de förbjöds tala samiska. Trots protester fanns skolorna kvar till 1962.
”Utbildningssystemet har varit en del i att frånta samerna deras språk, identitet och självkänsla och trycka ner dem. Det är jobbigt att som vuxen tillägna sig skrivspråket och grammatiken när man inte fick lära sig samiska som barn, inte ens fast jag gick i nomadskolan.”
Kulturminister Amanda Lind (MP) hoppas att sanningskommissionen utöver att synliggöra statens förda politik ska leda till en läkningsprocess och ett återerövrande av sin historia för samerna.
– De oförätter som samerna har utsatts för påverkar ofrånkomligt samerna idag, både i relation till staten och mellan olika samiska grupper. Och det är ett skäl till att regeringen vill tillsätta den här kommissionen, säger hon till Dagens ETC.
Internationell kritik
Sverige har upprepade gånger fått hård kritik från FN för hur rättigheterna för det samiska folket efterlevs. Förra året uppmanade FN Sverige att bland annat gå längre i ansträngningar att stärka det samiska språket, öka skyddet för samernas rätt till land och naturresurser som de traditionellt brukat och stärka samernas inflytande i beslutsprocesser som rör dem. De internationella instanserna FN:s rasdiskrimineringskommitté, FN:s råd för mänskliga rättigheter, Europarådets kommission mot rasism och Europarådets kommissionär har också riktat kritik mot Sverige för att ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter inte antagits.
Samerna är erkända som ett urfolk sedan 1977 och Sverige var drivande att få till stånd konventionen om urfolks rättigheter 1989, men har sedan dess inte ratificerat den. Skulle den antas skulle samernas rättigheter till mark, vatten och naturtillgångar stärkas i ett område som täcker nästan halva landet.
– Jag representerar ett parti som tycker att vi ska ratificera ILO-konventionen, men jag konstaterar också, och beklagar, att det saknas stöd i riksdagen för ett sånt steg, säger Amanda Lind.
– Jag tycker det är bedrövligt hur Sverige vill framstå som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter, men så har man ändå inte ratificerat konventionen. Sverige stödjer inte urfolkens kamp i Sydamerika för att stoppa skövlingen av regnskogen, och inte heller här där precis samma process pågår. Naturskogarna skövlas dagligen, skogar som är livsviktiga för renens överlevnad men också för planetens framtid, säger Matti Blind Berg.
Han lyfter också att övergreppen mot samerna fortgår. Exempelvis exploateringen av naturresurser.
– Vi har stora statliga bolag som LKAB, Vattenfall och Sveaskog som tjänar miljarder på att exploatera naturresurser i Sápmi. Vi har lagstiftning som underlättar för exploatörer att exploatera våra landområden. Varje träd som fälls, varenda vindpark som byggs, nya gruvor som planeras är övergrepp.
Även om Matti Blind Berg säger att hans förtroende för den svenska staten är sargat av den politik som förs, så är han hoppfull för att informationen från sanningskommissionen ska göra skillnad.
– Jag hoppas att sanningskommissionens arbete leder till ökad kunskap och informationsspridning om det som har skett och som fortsätter ske så att gemene man blir mer medveten om det.
Vittnesmål ur rapporten
”Min far fick inte gå i svensk skola men fick ändå inte tala sitt modersmål. Jag fick inte gå i nomadskola och lära mig samiska, för vi hade ju kor. Det är så mycket som är sjukt i hur vi har blivit behandlade av överheten och fortfarande blir. Unga pojkar säger åt oss att köra hem, annars blir det polisanmälan. Vi känner oss jagade. Jag är snart 80 år. Jag vill se en rejäl ursäkt och sedan en förbättring för mitt folk innan jag dör.”
”Min familj har flyttat tre gånger för vattenregleringarna. Dessa har splittrat familjer som blivit tvingade att ingå avtal med Vattenfall. Om man inte gick med på avtal så fanns en hotbild att våra hem skulle tvångsinlösas. Vattenfalls mäktiga, arroganta herrar fick våra förfäder och föräldrar att slutligen ge upp och acceptera vattenregleringarna. Vi fick röja sjöstränderna kring våra boplatser som slutligen brändes upp.”
”När nomadskolinspektören kom till skolan fick dräkten användas och den svenska flaggan fick hissas. Varannan vecka gick samebarnen i kolt genom samhället till kyrkan. Barn i samhället stod och ropade ”Lapp, lapp, lapp”. Barnen åkte hem tre gånger per läsår; jul, påsk och sommarlov. Utan den stadigvarande kopplingen till den samiska vardagen och utan närhet till sin familj.”
”Jag är född 1979. När jag ville läsa samiska i grundskolan hette det att det behövdes minst fem elever för att skolan skulle ordna undervisning. När vi fick ihop till en grupp med till och med fler än fem elever, sa skolan att det inte fanns någon lärare. Pappa fixade en lärare som kunde ställa upp men vi fick ändå inte läsa samiska. Jag känner mig sviken av skolan, jag förlorade så många år.”
”Jag vill att nakenbilderna och andra bilder både på min pappa och mamma och andra släktingarna skall brännas. Dessa finns i Uppsala. Vem som helst kan titta på dessa bilder. Min mamma och min pappa skulle aldrig ha gett sin tillåtelse att andra skulle se dessa bilder. De har heller aldrig gett sin tillåtelse att bli fotograferade. Ett grovt övergrepp.”
”Jag känner mig som lapp då jag inte har rättigheter som same men ändå inte är svensk. Jag har släkt i Norge, Finland och Sverige. Min fru är också same – hennes morfar och morbröder har renar – men hon får inte åka till deras stuga i fjällen för hon inte är med i samebyn och får inte bli medlem i samebyn.”
