Lisbeth är den som bor i huset idag. Hon återvände när hon blivit änka och mamma Barbro flyttat till äldreboende.

Pappa Sven Eliasson ­jobbade i stadens parker och visste det mesta som gick att veta om blommor, träd och buskar. ”Trädgårdsnörd” kallar Åke honom skämtsamt idag. 1947 inkom hans ansökan om att bygga ett egnahem här i det nya området Fjällbo.  

Till julen 1948 stod huset klart. 

– Det var blixtsnabba beslut från kommunen. Och lika snabbt hade de utsett tomten och tagit första spadtaget, säger Åke. 

Minns jordhögarna

Sven förde noggrann dagbok över vilka släktingar och vänner som hjälpte till. Och det var många. Det var så det gick till, berättar Åke. Ibland var det tjänster, ibland en mindre betalning och ibland ett uttag på motboken.

Åke minns nybyggarområdet som en enda stor lekpark. Lisbeth, som är två år yngre, minns mest stora jordhögar. Men tiden därefter, när en del hus stod klara och andra fortfarande restes, har de bägge kära minnen av. 

– Vi träffas då och då, vi som växte upp på gatan. ”Det var ju som Bullerbyn att växa upp här” var det någon som sa. Och så var det ju, berättar Lisbeth. 

Bara på Bildsnidargatan fanns det 39 barn. Föreningen Fjällboiterna har noga koll på sådana saker. 

– Samtidigt hade ju inga vuxna tid med oss, de jobbade ju dygnet runt, säger Åke. 

Föreningsliv, studiecirklar och ABF-kurser satte stark prägel på arbetarområdet under lång tid och familjerna umgicks jämt. Var det inte trä- och syslöjd så var det balett, pingis, teckning och massvis med annat. Men mitt i idyllen så fanns det kanske en baksida av det sociala experimentet som ­egnahemsrörelsen ändå ­utgjorde, berättar Åke. 

– Det var ju stark arbetar­status här. De som skötte sina jobb och annat skulle få socialt drägligare liv. Det fanns inga socialt utsatta, eller någon som hade något fuffens med myndigheterna. Så snacka om Bullerbyn. Men man dränerade ju områdena i stan på duktiga arbetare. Så vilka lämnade man kvar?