Hur har det blivit så här?

Lena Sundström flyttade till Danmark 2008 för att försöka svara på den frågan. Året därpå skrev hon boken Världens lyckligaste folk. En av förklaringarna hon fann då var att det kanske var just på grund av Danmarks starka finanser och låga arbetslöshet som invandringsfrågan kunde bli så stor. I början av 2000-talet saknades tydliga konfliktlinjer i dansk politik när alla stora partier parkerat i mitten och ekonomin var stark. I valrörelsen behövdes därför en ny konfliktyta, där invandringen passade väl in på en ny politisk värdeskala baserad på mångkultur och värdekonservatism snarare än fördelningspolitik och frågor om arbetsmarknad.

Inför årets val reste Lena Sundström tillbaka för att åter ta tempen på det politiska klimatet, som hon menar hårdnat ytterligare sedan hon flyttade därifrån.

– När jag bodde där 2008 upplevde jag också att det fanns en opposition mot Dansk folkeparti och främlingsfientligheten. Då träffade jag många danskar som skämdes över utvecklingen och som skämtade om att de ljög när de reste utomlands och sa att de var svenskar. Nu är det förbi. Bland partierna är det egentligen bara Enhedslisten idag som står i tydlig opposition mot den här utvecklingen. På Venstres valaffischer i år står det ”nej till kriminella utlänningar” och även socialdemokraternas valkampanj är nu som vilken Dansk folkeparti-kampanj som helst. 

Finns det ingen folklig opinion kvar mot den här utvecklingen?

– Det tror jag det gör, men de senaste åren har det bildats en ny slags politisk korrekthet. Om du vill stå för sannhet och yttrandefrihet i Danmark idag så måste du använda Dansk folkepartis retorik, det har liksom utvecklats en syn på yttrandefrihet där du ska kunna säga vad som helst om muslimer och invandrare, men du får absolut inte säga att Pia Kjærsgaard är rasist. Samtidigt upplever jag att det hänt någonting bara det senaste halvåret, då man för första gången sett trevande röster i offentligheten som ger uttryck åt känslan ”fan vad less vi är på det här samtalet nu, kan vi inte prata om någonting annat än invandring?” Men partipolitiskt har det aldrig varit så stor konsensus som idag kring att det är Dansk folkeparti-retoriken som gäller. Inte heller inom socialdemokratin finns någon egentlig opinion mot att partiet anammar den linjen.

Finns det någon intellektuell debatt om det här?

– Det har blivit nästan omöjligt att diskutera de här frågorna i Danmark utan att framstå som fullständigt passé. Man kanske kan jämföra det med om någon i Sverige skulle försöka lyfta frågan om utröstningar i dokusåpor idag, den diskussionen är död idag eftersom vi är så vana vid det. När jag var i Danmark senast pratade jag med flera tunga intellektuella och publicister som uttrycker det som att de valt andra arenor och fokuserar på andra frågor, som naturpolitik eller skriver böcker, men att gå in i invandringsdebatten för att försöka föra ett samtal är svårt, menar de. Förutom den förändrade synen på yttrandefrihet har det blivit väldigt fult och pinsamt att vara intellektuell.

Varför då?

– I takt med att Dansk folkeparti vunnit mark har det gällt att fortsätta framställa sig själva som underdogs. Om man själv plötsligt ingår i etablissemanget och är det största partiet i opinionsmätningar måste man hitta på nya begrepp. Därför har Dansk folkeparti, precis som Sverigedemokraterna, använt bilden av en kulturelit som framställs som åsiktspoliser. Suzanne Brøgger gick för flera år sedan ut i en debattartikel tillsammans med andra intellektuella och vädjade till både höger- och vänster att förenas i något slags anständighet, det var då det här skällsordet, ”de anständiga”, myntades av den andra sidan. Anständigheten som något dåligt.

Finns det något tabu kvar i Danmark mot att vara främlingsfientlig?

– Mer en utmattningskänsla, att det är väldigt tjatigt, snarare än att det skulle vara någonting fult. 

Kommer Sverige att vandra samma väg tror du?

– Vi blir otroligt hånade i Danmark – decemberöverenskommelsen, du anar inte, de tycker att vi är Nordkorea på riktigt. Politikerna i Sverige har varit mycket bättre på att stå emot den här utvecklingen, medan medierna mer har gått på retoriken om en maktelit som inte har koll på vad som sker utanför tullarna. Det var först när det startade en antirasistisk rörelse ute i landet, bland vanliga brandmän och sjuksköterskor, som den mediala berättelsen om maktelit och åsiktskorridor nyanserades.

Vissa menar att orsaken är en kulturell skillnad mellan Sverige och Danmark som alltid funnits...

– Då brukar jag tjata om att Danmark 1998 i så fall var lika mycket Nordkorea som Sverige är idag, för då var de där vi är idag. Och sedan dess har det förändrats både i Sverige och Danmark. Danmark har förflyttat sig väldigt långt högerut. Det finns ingen kultur som gör att allt går att säga i Danmark men inte i Sverige, det finns nya saker som är tabu att prata om i Danmark, som att säga att Sverige är bättre.

Vad handlar främlingsfientligheten om, tror du?

– Precis som i Sverige så handlar det mycket om klasskillnader, mer än om ekonomin som helhet går bra eller dåligt. Ökade klassklyftor föder en protektionistisk främlingsfientlighet. Det går ju skitbra för Norge och Danmark, så främlingsfientligheten måste förstås i förhållande till vad folk har att förlora sett till dem som har det mycket sämre. Utlänningsspörsmålet, som det kallas i Danmark, har idag blivit en paraplyfråga för alla andra frågor, så fort man börjar diskutera jämställdhet, utbildning eller arbetsmarknad hamnar man i invandringsfrågan. Men det måste tyvärr också ses som en del av strömningar som finns över Europa idag igen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.