Expressens ledarskribent Hanif Bali kallade honom Quasimodo. Mattias Irving tycker det är skrämmande att det blir allt mer okej att håna minoriteter.
– Jag begriper inte varför Expressen tycker att det är värt att publicera en människa som så öppet uttrycker att funkisar inte har samma värde som andra.
Mattias Irving hade tänkt resa ut i världen. Istället sitter han nu ensam i tvåan i Högdalen. Skramlar han lite med kattmaten rusar katten Sigurd fram. Vännen, diakonen och debattören Anna Ardin startade en insamling på Facebook för att hon tyckte Mattias behövde ett husdjur.
Sigurd kom från ett katthem för bara en månad sedan och har ganska begränsat behov av socialt umgänge. Han vill mest ha lugn och ro precis som Mattias Irving själv.
Mattias är sjukskriven för ptsd efter en tid i Palestina dit han åkte som följeslagare, arrangerat av Sveriges kristna råd, i somras.
– Det innebär att du reser ner för att vara medmänniska, för att lyssna på de som har det svårt. Och det innebär att man blir emotionellt engagerad. Det går inte bara att stänga av den medkänslan.
Jag började få hemska mardrömmar.
När Mattias Irving kom hem från Palestina i höstas kom kriget.
– Jag och andra som var följeslagare där nere satt ju och doomscrollade hela november och december och bara tittade på varenda husexplosion och varenda flyende barn. Jag började få hemska mardrömmar. I rökmolnen som steg från raketerna började jag se skrikande människoansikten som steg upp mot skyn och försvann. Det var hemskt verkligen.
Samtidigt som det pågår ett folkmord är det på hemmaplan numera vardagsmat att en moderat politiker och skribent på en av landets största tidningar, kallar en funktionsnedsatt man för Quasimodo.
Och någon vecka senare sker en nazistisk attack på ett möte om antifascism. Gränserna flyttas fram. Mattias Irving, som själv är idéhistoriker och journalist med fokus på extremhögern, är bekymrad.
Jag har fullständigt omfamnat att jag inte ser ut som alla andra.
På ett personligt plan bryr han sig inte ett dugg om den moderata politikern och Expressen-krönikören Hanif Balis påhopp på X.
– Den här provokatören säger elaka saker om min kropp! Jag har fullständigt omfamnat att jag inte ser ut som alla andra. Det är ingenting som han kan påminna mig om.
Men ur ett större perspektiv ser han hur det blir allt mer accepterat att håna de som står utanför normen.
Han står i den tradition som lämnat ut funkisbarn i skogen till vargarna.
– När han säger Quasimodo till någon, vad försöker han göra med det? Jag uppfattar att han syftar till att säga att du är inte riktigt lika mycket värd för du har en kropp som ser annorlunda ut. Med det varudeklarerar han sig som att han står i den tradition som lämnat ut funkisbarn i skogen till vargarna, de som tyckte Vipeholm var okej.
Hans utseende triggar mobbare
Mattias Irving har Klippel-Feils syndrom, en väldigt sällsynt medfödd missbildning. Det gör att han inte ser något alls på höger öga och är helt döv på det högra örat. Därför placerar han sig med vänster sida mot mig när vi slår oss ned i soffan. Ovanför vänster öra, där hörseln är 25 procent, sitter en diskret hörapparat.
Syndromet gör också att han har en del skelettmissbildningar som har påverkat hur kraniet och ansiktet har formats. Han har kraftig skolios i ryggen som ”kröker sig som ett frågetecken”. Kotorna i halsryggen är sammanväxta vilket gör att han inte har någon egentlig hals och inte kan röra på huvudet.
Hatet är okej för att de får in pengar på det.
Det säregna utseendet har triggat många mobbare genom tiderna. Just Quasimodo, med hänvisning till den puckelryggade klockringaren i Notre Dame, har han också blivit kallad flera gånger. Men Hanif Bali är ingen anonym nätmobbare utan tillhör Expressens ledarredaktion.
– Bali behöver höras och synas hela tiden för att ha en plattform överhuvudtaget. Annars är han inte intressant för han är inte särskilt originell. Han måste hela tiden vara värst och driva in klick på det sättet. Och det är ju inte hans fel egentligen utan det är en publicist på Expressen som har bestämt sig för att det här är någonting som är värt för oss att ha. Hatet är okej för att de får in pengar på det. Tyvärr bidrar det till att legitimera ett visst sätt att vara gentemot andra människor och att tala om minoriteter.
Han gick in i böckernas värld
Alla med funktionshinder har redan blivit mobbade så mycket, menar Mattias. Redan på skolgården på 90-talet rungade glåpord som ”cp” och ”mongo”. Han lyckades själv harva sig i genom skoltiden genom att isolera sig.
Jag läste så mycket fantasy så ni anar inte!
– Jag gick helt och hållet in i böckernas värld. Jag läste så mycket fantasy så ni anar inte! Jag hade inte så många verktyg då för att förstå mig själv och min situation och mina känslor. Eller för att förstå alla andra ungarnas reaktioner på mig.
Idag tror han att funkisrörelsen är för uppdelad i olika organisationer för att bli riktigt starkt. Och han tycker vänsterrörelsen varit usel på att inkludera funkisrörelsen i kampen.
– Och det är otroligt många i vänstern som använder sig av funkofoba uttryck, kallar folk för efterblivna eller hånar Hanif Bali för att han är kort.
Han tycker att politiken sviker när det gäller funktionshinder.
– Det handlar om människosyn. Det handlar om att satsa pengar som vi inte direkt får vi se någon avkastning på utan att man investerar i människor på längre sikt. LSS har man urholkat i smyg. Med S-regeringen som instruerade Försäkringskassan om att sänka kostnaderna för att det var en så dyr reform. Och det är en dyr reform som kräver många arbetstimmar. Och därför debatteras den extra hårt med de här klassiska stereotyperna om funkisar som tärande på samhället.
Skulle gå i pappas fotspår
Som vuxen har Mattias flera gånger försökt passa in i normen. Hans pappa tjänade mycket pengar och han försökte själv skaffa sig en framgångsrik karriär.
Jag kan ju inte göra en klassresa neråt, hur skulle det se ut.
– Jag kände länge att jag måste gå i farsans fotspår. Jag kan ju inte göra en klassresa neråt, hur skulle det se ut. Att vara från släkten Irving liksom och inte göra bra ifrån sig i livet!
Men kurserna engagerade inte honom och han lyckades aldrig ta några poäng eller skaffa något jobb som han kände för.
– Men så fort som jag började läsa filosofi bara trillade polletten ner. Det är ju det här jag ska göra! Jag ska vara aktivist och fundera på världen.
De långa raderna av böcker i bokhyllorna bryts överraskande av med några våningar med en stor samling parfymflaskor. De står där och doftar av en annan tid då Mattias Irving gjorde karriär inom Socialdemokraterna. Det var ytterligare ett försök av honom att skaffa sig ett framgångsrikt normliv.
Han och Anna Ardin var engagerade i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han var politisk sekreterare, jobbade inne på partihögkvarteret och ”träffade alla pamparna”. Han hade garderoben full av stiliga kostymer och började samla på sig olika parfymer. Lite handlade det om att döva sina ångestkänslor med konsumtion.
Efter en stor konflikt i Tro och solidaritet lämnade han och Anna Ardin Socialdemokraterna ”med buller och bång” för ett par år sedan. Och idag känner sig Mattias Irving lättad över att inte vara en del av partiet.
– Det blev för toxiskt för mig att vara kvar där. Det var ju aldrig särskilt friktionsfritt mellan Tro och solidaritet och sossarna. Större kovändning än 2015 när Löfven plötsligt bara började tycka att Europa ska nog bygga lite murar ändå är svår att hitta, vi kunde ju inte hålla med partiet om det.
Det är ju det här jag ska göra! Jag ska vara aktivist och fundera på världen.
Har gjort slut med S
Idag har Mattias Irving helt förlorat hoppet om Socialdemokraterna som parti.
– Partiet är kuppat av partiledningen och har egentligen tappat allt existensberättigande. De har blivit en social-liberal-konservativ klump någonstans i politikens mitt. Deras enda modus operandi är att försöka hitta sätt att fortsätta vara politiskt relevanta och det gör de utan att egentligen ha en samhällsanalys eller en människosyn längre.
Han tycker att Socialdemokraterna med sin auktoritära stil är en usel motpol till Tidöpartierna och en höger som blir allt mer extrem.
Hatet mot andra minoriteter som muslimer, judar och transpersoner har också eskalerat. Attacken i Gubbängen, där nazister anföll en antifascistisk möte, hänger ihop med det menar Mattias Irving.
– Jag brukar säga att hatet är teori och våldet är praktiken. De hänger ihop på ett intimt sätt.
Alltid när retoriken förråas gentemot en samhällsgrupp så vet vi att hatbrotten mot dem också ökar. Det är så välbelagt som det kan bli.
Han tror att vi kommer få se fler attacker och gatuaktivsm från extremhögern.
– Studerar man extremhögern ser man att det alltid varit deras stora utmaning att få ut folk på gatorna och börja begå den här typen av aktivistiska händelser. Vi vet ju att det händer förr eller senare. Det kommer ju leda till att vi demokrater behöver tänka över hur vi ska agera, hur vi ska skydda oss.
”Längtan efter en bättre värld”
Att sluta engagera sig i samhället är inget alternativ för Mattias Irving. Trots att det flera gånger gjort honom utbränd och sjuk.
Om jag slutar så dör jag. Om inte fysiskt så själsligt.
– Om jag slutar så dör jag. Om inte fysiskt så själsligt. Det här är mitt liv och jag är så djupt identifierad med min aktivism och med min längtan efter en bättre värld för alla.
Små enkla saker livar upp hans tillvaro. Sigurd som gör honom sällskap i sängen om nätterna. Och visst använder han parfymerna ibland. En står bredvid sängen, Cartier Declaration d'un soir. ”Det är min sovparfym”. Han menar att känns tryggt att sova med samma doft varje kväll. Och han fick med sig ett par flaskor från Palestina. De luktar sött och gott.
– De är rätt dåliga men det spelar ingen roll att de inte är så fina. Jag associerar dem så starkt med tiden där nere.
På djupet är en ny avdelning i Dagens ETC om livet och döden och allt däremellan. Lycka och sorg, kärlek och separation. Barndom och ålderdom. Annorlunda sätt att lösa tillvaron. Sådant som skaver. Sådant som inspirerar. Sådant som gör oss till människor.