BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det är en klyscha, men det var bättre förr, säger en av Marianne Mitchells kollegor, som vill vara anonym. Han säger att den som uttrycker kritik offentligt eller internt kan bli straffad.
– Hade man inte varit rutinerad på att svälja vreden hade man inte stått ut.
Kollegorna pratar om att social kompetens är viktigt i deras arbete med att transportera patienter mellan olika avdelningar. Ändå konstaterar de att erfarna patienttransportörer skuffas undan till förmån för nyanställda som kan köra allt, ofta har osäkra anställningar, och inte vågar säga emot. Och att detta tydligen är ett led i att ”effektivisera” verksamheten.
– Cheferna verkar tycka att det är samma sak som att köra sopor och tvätt, säger någon.
Nästa person fortsätter:
– Det är ju inte som att vi någonsin får beröm från någon chef, heller.
Den verklighet som patienttransportörerna på Skånes universitetssjukhus beskriver avspeglas i Arbetsmiljöverkets senaste rapport. För sjunde året i rad ökar anmälningarna av arbetssjukdom till följd av organisatoriska och sociala problem – det kan handla om för hög arbetsbelastning, otydligt ledarskap och mobbning. Flest anmälningar kommer från vård, omsorg och andra delar av den offentliga sektorn.
Bland kvinnor har denna typ av anmälningar ökat med 91 procent på fem år ”och är sedan 2015 den vanligaste orsaken till anmälan om arbetssjukdom”.
Nytt regelverk
Förra året införde Arbetsmiljöverket nya föreskrifter för just organisatoriska och sociala problem som gör det olagligt att låta bli att åtgärda problem. Det kan ha lett till fler anmälningar, konstaterar Maria Steinberg, docent i arbetsmiljörätt vid Örebro universitet, som har studerat arbetsmiljölagen i 35 år.
– Att det numera finns regler för hur en arbetsgivare ska ta upp de här frågorna ger legitimitet för arbetstagare att anmäla, säger hon.
Samtidigt understryker Maria Steinberg att de absolut flesta arbetssjukdomar av detta slag aldrig anmäls.
– Många kvinnor som drabbas anmäler inte för de tror att det inte har någon betydelse. Och det har det oftast inte, tyvärr.
”Sexistisk lagstiftning”
Skälet är enligt Maria Steinberg att arbetsmiljölagen är ”sexistisk”. Den är skriven utifrån ett industri- och byggnadsarbetarperspektiv och skyddar sedan länge arbetare i de yrkesgrupperna med detaljerade skrivningar i lagen om hur olycksfall ska undvikas eller annars bötesbeläggas (se fakta).
– Kvinnodominerade yrken får nöja sig med vaga beskrivningar.
Den kritiken omfattar även de föreskrifter som kom förra året. Maria Steinberg sammanfattar det som att ”när män drabbas tar man fram lagstiftning. När kvinnor drabbas tar man fram handlingsplaner”.
Resultatet blir att den som anmäler arbetssjukdom till följd av organisatoriska och sociala problem tvingas lägga ner mycket arbete på sin anmälan men att det ändå nästan aldrig leder till någon ersättning.
Elinor Torp, arbetsmiljöinriktad författare och journalist, konstaterar att det som brukar hända är att denna typ av anmälningar förvandlas till arbetsrätt och sedan förhandlar fack och arbetsgivare om hur många månadslöner personen i fråga får:
– Då blir det ofta individen som är utbränd eller utmobbad som är problemet. Det stora problemet, det organisatoriska, den ohållbara arbetsmiljön, försvinner.
Det blir tyngre och tyngre
Patienttransportörerna på Skånes universitetssjukhus filar inte på någon anmälan. De är inriktade på att klara vardagen och fortsätta bemöta patienter humant. Marianne Mitchell reser sig sakta, fortfarande med handen på ryggen.
– Det blir tyngre och tyngre. Och det går ut över patientsäkerheten också, säger hon.
– Och så är det schemat. Det kan vara morgonpass ena dagen, kväll nästa dag, morgon, kväll, och så vidare.
Har schemat ändrats?
Patienttransportörerna skrattar bistert. Tills för några år sedan var schemat förutsägbart, berättar de. Slitna kroppar i sextioårsåldern kunde ha någorlunda rutiner i livet. Sedan dess har schemat ändrats gång på gång, berättar en av Mitchells kollegor. Idag är förutsägbarheten noll.
– De tror att folk står uppradade och kan jobba hur som helst och när som helst.
