Den här artikeln kommer från Fria Tidningen.
Prenumerera nu för 83 kr/mån så får du tidningen 2 ggr/vecka.
– Syftet med aktionen var att fysiskt stoppa deportationen och hjälpa de utvisningshotade personerna ombord att få mer tid att driva sina fall, säger Natasha Mumbi från kampanjen End deportations som låg bakom aktionen.
– Vi visste att flera av passagerarna riskerade att råka riktigt illa ut om de skickades tillbaka. En kvinna hade till exempel dödshotats av sin före detta man som väntade på henne i Nigeria, en man var förföljd av terrorgruppen Boko Haram som hade mördat hela hans familj. Många av dem hade dessutom slitits upp från mångåriga liv i Storbritannien där de har familjer, jobb och vänner, berättar Natasha Mumbi.
Sedan 2002 genomförs massutvisningar av den här typen till främst forna brittiska kolonier som Nigeria, Pakistan och Jamaica. Förra året deporterades officiellt 1 536 personer från Storbritannien med chartrade plan. Förfarandet har kritiserats av människorättsorganisationer och praktiken att ”utvisa först, överklaga senare”, som infördes av dåvarande inrikesminister Theresa May år 2014, har slagits ner av landets högsta domstol. Trots det fortsätter praktiken.
– Jag tror att de flesta skulle förfasas om de visste vad som egentligen pågår. Deportationspolitiken är brutal, omänsklig och rasistisk, och omgärdas av hemlighetsmakeri och rättsosäkerhet, säger Natasha Mumbi.
Kampanjen End deportations syftar till att stoppa massutvisningarna och reformera migrationssystemet. Den har fått stor uppmärksamhet i samband med aktionen och den efterföljande rättegången som inleddes i måndags.
I ett upprop i The Guardian kräver bland annat De grönas partiledare Caroline Lucas och flera ministrar från Labour-partiet samt kulturpersonligheter som Ken Loach och Emma Thompson att åtalet läggs ner och att massutvisningar med chartrade plan upphör.
Regeringen avfärdar kritiken och menar att massdeportationerna är ett nödvändigt och kostnadseffektivt sätt att utvisa människor som befinner sig i landet utan giltigt uppehållstillstånd. När Theresa May drev igenom en rad ändringar av migrationslagarna var det med uttalat syfte att skapa en ”fientlig miljö” för papperslösa för att förmå fler att lämna landet och avskräcka andra från att ta sig dit.
Fallet med Stansted 15 tyder på att de hårdare tagen nu även nått landets domstolar. Direkt efter aktionen åtalades aktivisterna för olaga intrång, vilket är den vanliga brottsrubriceringen för den här typen av aktioner. Efter påtryckningar från regeringen åtalades de sedan även för den ovanliga brottet ”att utsätta en flygplats för fara”, en brottsrubricering som infördes efter bombdådet mot ett PanAm-flyg över Lockerbie år 1988 (som tog 259 människoliv) och kan ge upp till livstid i fängelse.
Graeme Hayes är sociolog vid Astonuniversitetet i Birmingham och expert i rättsliga åtal mot sociala rörelser och aktivister. Han menar att detta är det särklass grövsta åtalet i sitt slag i Storbritanniens historia.
– Syftet med den så kallade Luft och sjöfartsskyddslagen från 1990 var att förhindra terrorism och bombdåd vid landets flygplatser och hamnar. Syftet var inte att hindra fredliga aktivister från att genomföra civila olydnadsaktioner som varken utgör en risk för någons hälsa eller skadar infrastruktur, säger Graeme Hayes.
Han jämför fallet med två andra civil olydnadsaktioner som genomfördes på Heathrow- och London City-flygplatserna år 2015 och 2016.
– I båda fallen dömdes aktivisterna för olaga intrång och fick villkorliga domar och böter på några hundra pund. Men trots att det aktuella fallet faktiskt orsakade mindre störningar i flygtrafiken ställs de nu inför rätta för terrorrelaterade brott som kan ge mycket hårdare straff.
Den avgörande skillnaden är aktionens politiska budskap som är riktat mot migrationspolitiken, inte klimatfrågan, menar han.
– Aktionen utmanar den högaktuella frågan om gränser och vilka som regeringen anser har rätt att befinna sig i landet. Det är inget sammanträffande att detta sker nu i svallvågorna av Brexit-omröstningen. Att staten vill koppla den här typen av aktioner till terrorism är ett försök att tysta kritiska röster.
Graeme Hayes menar att en fällande dom skulle utgöra ett hårt slag mot sociala rörelsers möjligheter att utföra fredliga civila olydnadsaktioner i framtiden.
– Det höjer riskfaktorn för att utföra protestaktioner till en orimligt hög nivå som rimmar illa med hur vi ser på påverkansarbete i ett demokratiskt samhälle. Att detta sker samtidigt som landet firar 100 år av kvinnlig rösträtt, en rättighet som infördes till följd av en ihärdig civil olydnadskampanj, är högst anmärkningsvärt och oroväckande.
