BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det var viktigt för oss att inte vara konfrontativa eller att verka alltför rebelliska. Vi ville visa på att ett alternativt kulturhus skulle kunna fungera för alla. Och det gjorde det. Jag tror till och med att vi hade Umeå bleckblåsensemble här – det var en jävla mix, helt enkelt, säger filmaren Victor Lindgren.
Vi gör ett snabbt hopp tillbaka i tiden. Under kulturhuvudstadsåret 2014 gick diskussionerna höga inom Umeås kulturella och politiska liv: Vem var kulturen till för, och varför lades så mycket pengar på nybygget Väven? Till slut bestämde sig en grupp för att ockupera de tomma lokstallarna – som en protest och i en anda av Umeås numera välkända Do It Yourself-tänk. Tanken var att skapa ett kulturhus för musik, teater, dans och konst från grunden, och att bygga upp allting själva.
Victor Lindgren hörde talas om ockupationen och anslöt sig till gruppen, som var en salig blandning av kulturutövare och politiskt intresserade.
– Det var bara att glänta på dörren och kliva in. Vi kallade till öppna möten som vem som helst kunde komma till. Men det fanns en koordinationsgrupp. Vi hade tre whiteboard fulla med idéer. Jag skulle nog säga att sommaren 2014 var förälskelsens period – vi fixade företag som skulle sponsra och hjälpa oss att bygga om.
Lokstallarnas ägare Umeå kommun reagerade med viss försiktighet på ockupationen. Efter en del diskussioner fick ockupantgruppen ett erbjudande via infrastrukturbolaget Inab om att få hyra för den symboliska summan 1 krona. Villkoret var att de bildade en förening och tog över skötseln av Lokstallarna. Ockupanten skulle alltså bli laglig hyresgäst.
– Det där var det dummaste vi har gjort, konstaterar Victor Lindgren lakoniskt.
Kulturhusföreningen hann snygga upp huset och hålla en välbesökt festival i augusti 2014, men efter det hopade sig problemen. I hyreskontraktet fastslogs nämligen att lokalerna inte var anpassade för kulturverksamhet, utan måste byggas om. Föreningen sökte sponsorer för att bekosta bygglov och hann få in en del donationer innan den slutliga kallduschen kom – ett plötsligt beslut om försäljning. Umeå kommun lutade sig mot uppgifter från Inab om att marken runt Lokstallarna var förorenad och att det skulle bli dyrt att sanera. Kommunen valde att sälja både hus och mark till företagaren Leif Danielsson för 5,1 miljoner kronor, efter ett högljutt fullmäktigemöte i december 2015. Det saknades bara fyra mandat för återremiss av ärendet.
Starka känslor
Försäljningen väckte starka känslor och stor debatt. Jan Jämte, själv tidigare Umebo och delaktig i hardcorerörelsen på 1990-talet, förstår varför. Han är i dag universitetslektor och forskar på sociala rörelser vid Örebro universitet.
– För rörelsemiljöer som inte byggs kring traditionella organisationer spelar platsen ofta en viktig roll. Där har man möjlighet att mötas och praktisera de värden man har. I Umeå har samlingsplatserna ofta haft både en kulturell och politisk prägel, den alternativa kulturen och den alternativa politiken har länge stått varandra nära. Samtidigt har Umeå under åren förlorat många av sina samlingspunkter, som Galaxen, Hamnmagasinet eller gamla Verket. Det är svårare att upprätthålla mobiliseringen om man inte har någonstans att samlas, säger Jan Jämte.
Med försäljningen av Lokstallarna gick också luften ur kulturhusföreningen. Nu är föreningen upplöst och har packat ihop.
– Vi vill inte renovera en privat fastighetsägares hus. Vi samarbetar hellre med kommunen, även om förtroendet har blivit skadat. Umeå kommun är bara intresserade av kultur om de kan omsätta den kommersiellt, säger Victor Lindgren.
Men även om Lokstallarna nu lämnas åt sitt öde, finns drivet kvar att hitta ett hus som kan vara en samlingsplats.
– Nu hoppas jag att folk samlar sig och funderar på hur det skulle kunna drivas. Det kräver pengar, men vi har ju gjort det förr med sponsring och kaffekassa. Vi får väl gå till kommunen och fråga efter ett nytt hus, säger Victor Lindgren.
Vill ni verkligen göra det, efter vad som har hänt?
– Nej, men vi gör det ändå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Isak Falk Eliasson:
– Det har alltid funnits många olika kulturläger i Umeå – jag har mest hållit till på Verket och sysslat med musik. Men med Lokstallarna samlades vi alla naturligt i ett och samma hus! Jag kunde interagera med andra läger, så att säga, och det var så häftigt. Alla var så himla peppade. När man får bygga upp något nytt så kommer det fram en väldig kraft som man mår bra av – man kunde vara hur lekfull som helst. Men att det här projektet går i graven, det betyder inte att allt tar slut. Kulturhuset speglar en önskan om att ha en central plats att samlas på. Projektet har visat på att det finns så mycket skaparkraft i Umeå som inte utnyttjas till fullo. Om kommunen hade kunnat hjälpa till att strukturera den kraften – tänk vad mycket som hade kunnat komma ut ur detta!
Lennart Frostesjö:
– Man märkte ju hur bra våra möten fungerade – det var en flerfaldigt bättre typ av demokrati än kommunfullmäktige. En enorm demokratiskola! Det var så många som samlades – alla lyssnade på varandra och det var väldigt lite konflikter. Man brukar ju påstå att många unga är okunniga, men så var det verkligen inte här. Kulturhuset har för mig varit att skapa ett community. Jag ser ju också platsens betydelse och husets historia. Det hade vi verkligen velat bevara – särskilt viktigt hade det varit i Umeå, som är en stad där man river mycket. Vi bryter väl ihop och kommer igen. Jag hoppas att vi tar ett omtag och fortsätter på något sätt.
Julia Pettersson:
– Jag gick bara dit en dag – jag hade läst om Kulturhuset tidigare och det verkade spännande. Det var bara att börja sätta igång och hjälpa till! Jag har inte varit så mycket av en kulturperson tidigare, och det här var ju egentligen ett kulturhus, men för mig var det viktigaste att göra något tillsammans – det var gemenskapen som var det bästa. Det har saknats en plats där man kan träffa folk under mer förutsättningslösa premisser – vad jag gjorde på Kulturhuset var helt och hållet upp till mig själv. Föreningen har varit jätteviktig för mig, det var en fin period. Det kom så många olika människor i alla åldrar till huset och var glada för att det fanns. Det är faktiskt möjligt att göra igen – tanken på ett gemensamt ställe är inte död.
Tomas Wennström (S), kulturnämndens ordförande:
– För mig personligen har den väl inte betytt så mycket. Men jag besökte dem ett antal gånger och diskuterade fastigheten. Det var lite kaotiskt, de hade stormöten och man visste väl inte riktigt vilka de var innan föreningen bildades. Det var mycket diskussioner som kretsade runt fastigheten och som drog hit och dit. Från kommunens sida såg vi att det fanns möjligheter till kulturverksamhet, men det var ju det där med fastighetens skick. Men jag kan sympatisera med idén om ett autonomt hus. Om föreningen skulle knacka på igen? Ja, kommunen håller ständigt på att inventera efter fastigheter där föreningar kan vara. Men nu riktar vi in oss på att inventera lokaler ute i stadsdelarna, inte i centrum. Kulturverksamheten måste komma ut och vara nära folk.
