De som kom fram

Migrationsverket ansvarar för att ordna boende åt de asylsökande under tiden asylutredningen pågår. De flesta av dem placeras i Sveriges mindre kommuner. Ett sätt att fylla tomma lokaler enligt många. Andra menar att mottagandet på mindre orter åter kan få landsbygden att leva.

I oktober 2014 rullade den första bussen med asylsökande in i Övertorneå. Ortens hotell hade bestämt att bli asylboende. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop där i utkanten av centralorten, precis intill Torneälven ett par hundra meter från finska gränsen. Inte någon turism att tala om, inte så många konferenser. Antalet hotellgäster hade sedan länge dalat.

Däremot fanns ett företag som var i skriande behov efter nya boendeplatser, Bert Karlssons Jokarjo AB.

Sedan oktober förra året har hotellet därför omvandlats till boende till asylsökande. Tjänsten köps av Jokarjo AB, som är det största enskilda bolaget inom tillfälliga asylboenden, och som i sin tur har avtal med Migrationsverket. ”Asylmottagningens Ikea”, som Bert Karlsson själv säger.

Idag bor det runt 130 asylsökande på hotellet. 130 personer som kommunen inte har något ansvar för mer än att ge dem tillgång till sjukvård och skola för barnen.

Hotell Tornedalia är ganska typiskt. Två tredjedelar av de cirka 200 tillfälliga asylboenden som Migrationsverket erbjuder i Sverige (oftast via en entreprenör) har tidigare varit någon form av hotellverksamhet. Många ligger i små kommuner, som står inför stora utmaningar när invånarantalet stiger med ett antal procent och människor som kommer är i behov av utbildning och arbetsmarknadsstöd.

Samtidigt. Utan inflyttningen av människor vore de framtida utmaningarna för Övertorneå ännu större i takt med att unga människor flyttar ut och den äldre befolkningen blir ännu äldre.

Utanför Kupan, Röda Korsets lokala secondhandbutik, i centrala Övertorneå står Mehret Yohans med dottern Tseya och väntar på att klockan ska slå tio. Snart kommer Ahmed Aliwat för att låsa upp och hälsa välkommen. Tseya hoppar med ett stort leende upp i Ahmeds famn. De är alla asylsökande och bor på hotellet.

Ahmed, som är från Syrien, kom med en av Migrationsverkets bussar en kall vinterkväll för åtta månader sedan.

– Jag lämnade Syrien för två år sedan på grund av kriget. Jag flydde till Turkiet och sedan Libyen, och till slut över havet på en liten båt på det stora havet. Många problem. Men nu har jag andra problem. Inget jobb, ingen skola. Livet är ingenting utan jobb, säger Ahmed.

För två månader sedan bestämde sig Ahmed för att göra upp med tristessen och sökte upp Margit Mylläri som driver Kupan på ideell basis.

– Jag kände till Röda Korset från Syrien och att de hjälpte många människor där. Här har jag ju fritid hela tiden så jag kommer hit för att hjälpa till. Som du vet, när du hjälper andra människor, hjälper gud dig, berättar Ahmed och fortsätter.

– Men jag behöver ett personnummer. Då kan jag börja mitt liv, gå på SFI och lära mig bra svenska. Nu studerar jag ensam, genom internet och tv. Jag försöker, men jag behöver SFI.

Ahmed berättar om sin fru och nio barn som är kvar i Syrien och hur längtan efter dem är stor. Ensamheten blir lätt påtaglig.

– Eftersom jag inte pratar engelska och inte så bra svenska, så har jag inga vänner här. Jag bor på ett hotell och bara väntar, sover och äter.

Kupan har blivit enda sättet för Ahmed att få träna sin svenska med både kunder och Margit och samtidigt träffa de infödda Över-torneåborna.

Margit som nyligen räddade den nedläggningshotade butiken genom sitt ideella engagemang är glad att Ahmed kommer och hjälper till. Hon tror att Kupan fungerar som en viktig mötesplats i byn.

– Att de asylsökande har någonstans att komma är väldigt viktigt. Dels att de kan handla billiga kläder men också sitta ner och fika med andra. Det är viktigt att man inte bara stöter på varandra på gatan och inte säger någonting och går vidare. Vi alla måste vara Övertorneå, så att det inte blir ett vi och ett dem.

Övertorneå kommun, Sveriges 12:e minsta med sina 4 684 invånare, är en av de kommuner som i relation till sin storlek tar emot flest flyktingar i landet. Förra året tog kommunen emot 166 nyanlända flyktingar som fått uppehållstillstånd. Som jämförelse tog Staffanstorp kommun, med 23 000 invånare, emot 5 flyktingar förra året. Vaxholms kommun, med drygt 11 000 invånare, tog emot 2.

Ansvaret för flyktingmottagande i Sverige är upp till de kommuner som erbjuder boende och vill teckna avtal med länsstyrelsen och Migrationsverket om nyetablering. Fördelningen över landet har med året blivit allt mer snedfördelad, där några kommuner tar det största ansvaret för att välkomna flyktingar medan andra knappt tar emot någon alls.

Migrationsminister Morgan Johansson (S) gick härom veckan ut och sa att han är beredd att sätta sig vid förhandlingsbordet och diskutera en blocköverskridande överenskommelse om flyktingpolitiken. Ett krav för förhandlingarna är då att alla kommuner måste hjälpa till och ta emot flyktingar. Ett krav som allianspartierna än så länge avvisat.

I ett av hotellets konferensrum kommer Gudrun Kron in och börjar förbereda dagens svensklektion. Gudrun är pensionerad språklärare och lär ideellt ut svenska till de asylsökande på hotellet.

– Dagen efter att den första bussen kom till Övertorneå startade jag. Eirin, hotellchefen, ringde och sa, ”förstår du, det första de frågar efter är när de får lära sig svenska”. Ja, sa jag, jag kommer imorgon, berättar Gudrun entusiastiskt.

Snart är hela rummet fyllt av nitton av de boende på hotellet och lektionen är igång. Alla hjälper varandra om det är någon som inte förstår.

– I och med att jag är involverad i det här på hotellet har jag märkt att det är en del som är lite knapphändiga på orden. De är rädda att de ska bli indragna i det här. Vara tvungen att hälsa på eller prata med en utländsk. Sen finns det de som bjuder hem asylsökande att laga sin mat i deras kök och så äter de tillsammans. Så det är två läger i byn, förklarar Gudrun.

Inför valet 2014 etablerade sig Sverigedemokraterna för första gången i Övertorneå, som ett tecken i tiden. De fick dock bara 3,33 procent av rösterna i kommunalvalet.

Efter att som vanligt ha gått över den avsatta tiden på grund av allas entusiasm och ljudliga skratt avslutar Gudrun lektionen och alla återgår till vardagen på hotellet.

Diala och Boutros Kul från Syrien sätter sig i hotellets lobby efter lektionen och fikar.

– Ibland är det bra här, ibland inte lika bra. Det är ju väldigt mycket människor här, från olika länder, från olika kulturer. Vi är hundratrettio personer som lever tätt tillsammans så självklart går vi varandra på nerverna ibland, för-klarar Diala.

Boutros fortsätter med hjälp av Dialas översättning:

– Om det händer något runt om Övertorneå berättar oftast Eirin det för oss så vi kan gå dit. Imorgon ska vi till exempel spela kubb. När barnen kommer hem från skolan läser vi böcker tillsammans. Ibland går vi till simhallen.

Förra veckan var familjen Kul med sina två barn i Boden för en sista intervju i deras asylutredning hos Migrationsverket. Imorgon ska de till Pajala för att efter åtta månader i Övertorneå få svar på sin asylansökan.

– Här behöver vi ständigt resa. Det tar fyra timmar för oss att ta oss till Boden härifrån. I Syrien tar det fyra timmar att ta sig genom hela landet, säger Diala med ett leende.

Trots nyfunna vänner i Övertorneå, som Helena, vars barn brukar leka med Dialas och Boutros son och dotter efter skolan, vill de flytta närmre Stockholm. Där har de en del släkt och vänner från Syrien som fått uppehållstillstånd.

Under vår pratstund i lobbyn är det ständigt en person i bakgrunden som springer omkring och ordnar med saker och ting. Hennes namn är Eirin Hannedahl, hotellets chef.

Eirin har drivit både hotellet och folkets hus de senaste tio åren. Men de sista åren har det varit tuffare.

– Alla här tycker att Övertorneå ska ha ett hotell, men de nyttjar det inte och Övertorneå har ont om turism och obefintligt med konferenser. Så vi beslutade att testa det här, att bli ett asylboende. I början kände vi mycket att vi hade folk emot oss. Vi märkte att vi var ett glödhett ämne på Facebook. Men det är ju ett sätt att fylla lokaler och hålla igång en verksamhet. Dessutom ger det mer jobb i samhället. Skolan har ju anställt två nya lärare och vi har dubblerat personalen, säger Eirin och fortsätter:

– Men det är väl så, med ett nytt element i ett litet samhälle och osäkerheten kring det. Folk är skeptiska i början. Men jag träffade till exempel en kvinna på Ica häromdagen. Hon sa; ”Jag blev ju chockad i början, jag tycker vi ska ha ett hotell i Övertorneå”, även om denna kvinna aldrig är här. Sedan fortsatte hon, ”men äntligen har ju världen kommit till Övertorneå.”

När samtalet kommer in på att kommunen, som måste tillhandahålla vård och skola till de asylsökande, inte får reda på hur många asylsökande som ska komma i förväg, till skillnad från kvotflyktingar där de långt innan vet ett precist antal avbryter Eirin och säger:

– Det är det ingen som vet. Vi vet inte heller. Först kvällen innan det anländer en buss med femtio personer får vi besked. Det är den framförhållningen som finns hos Migrationsverket. De asylsökande får inte heller någon information. De har inte en aning hur länge de behöver stanna. Med Migrationsverket vet man aldrig, de stänger ju asylboenden från en dag till nästa.

– Kommunen gör dock vad de är förpliktigade att göra bra med tanke på framförhållningen. Men ingen i kommunledningen har varit här sedan vi blev asylboende förutom förra kommunalrådet. Det säger väl en hel del, säger Eirin.

På kommunen blir Tomas Mörtberg, centerpartist och ordförande i kommunstyrelsen, generad av frågan varför han inte besökt hotellet sedan det blev asylboende och försäkrar att han snarast ska dit.

Även om Tomas Mörtberg är positiv till flyktingmottagandet i stort är han kritisk till systemet som det ser ut idag.

– Vi är en avfolkningskommun och det finns plats för flyktingar här. Men när det gäller asylsökande är vi på kommunen bakbundna för att de inte har fullständiga personnummer. Har man ett svenskt personnummer, då har vi ansvaret och får ersättning från staten för det. Men nu går ju pengarna till det privat-ägda asylboendet som väljs utifrån lägsta kostnad i upphandlingar hos Migrationsverket. Det är en privat angelägenhet och inte en kommunal fråga.

Gayle Rolando, integrationssamordnare, bryter in.

– Om prövningen för uppehållstillstånd tog tre månader, som det är tänkt, skulle detta inte vara ett så stort problem. Men nu när prövningarna ibland tar ett år och sedan följs av överklaganden, ibland flera år, då sitter de asylsökande utan rättigheter, utan sysselsättning eller utbildning för att de inte får tillgång till något av det innan de har sitt uppehållstillstånd och personnummer. De få svensklektioner och aktiviteter de asylsökande har idag bygger ju helt på frivilliga krafter. Det är ohållbart.

Tomas Mörtberg fortsätter:

– Som kommunpolitiker sticker jag dock inte under stolen med att flyktingmottagandet ger ett större elevunderlag. De flesta av kvotflyktingarna har ju valt att stanna kvar i Övertorneå. Därför kan vi behålla tre skolor runt om i kommunen. Annars är risken att vi får lägga ner två skolor och alla får gå i centralorten.

På grund av den osäkra situationen med de 130 asylsökande på hotellet har Övertorneå kommun under 2015 valt att inte ta emot fler kvotflyktingar för första gången sedan 2007. Får någon av de asylsökande uppehållstillstånd och vill stanna i Övertorneå är kommunen ansvariga för dem.

I Övertorneås högstadieskola lider sommarskolan mot sitt slut. Här arbetar Hassan Khatir som lärarassistent. Han kom till Övertorneå från Sudan som kvotflykting 2012.

– Det jag tycker mest om här i Övertorneå är att jag kan komma utan bokad tid till Siw på arbetsförmedlingen eller Carin på kommunen. Jag tror inte jag skulle kunna göra så i Stockholm eller Malmö till exempel. Kommunen har verkligen tagit väl hand om mig. Direkt när jag kom fick jag egen lägenhet och sysselsättning. Allt är nära här. Relationerna är nära, säger Hassan och understryker att han alltid känt sig inkluderad i samhället från första början.

Tillbaka på hotellet stöter jag på Ahmed som står utanför entrén och pratar med Bashar Aljoudeh och Mohamed Shamali. Med Ahmeds hjälp att översätta berättar Bashar att han inte vill vänta längre. Efter åtta månader på hotellet vill han tillbaka till sin familj i Syrien, till kriget. Han står inte ut. Den ensamma väntan är inte värd det framtida uppehållstillståndet. Bashars intervju på Migrationsverket har precis blivit framskjuten ytterligare sex månader.