BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Utvisningarna av de unga afghanerna upprör många. Organisationer som Svenska Afghanistankommittén, Röda Korset och Rädda Barnen har ifrågasatt hur ungdomarna ska kunna få ett bra mottagande i ett land som är sönderslitet av interna konflikter. Talibanerna och IS är på frammarsch och läget är så oroligt att Utrikesdepartementet avråder svenska medborgare från resor dit.
Fler yrken har höjt sina röster
Men det är inte bara humanitära organisationer som har reagerat. Under de senaste veckorna har flera yrkesgrupper som jobbar med asylsökande ungdomar – läkare, psykologer, gode män, socionomer och HVB-hemsföreståndare – höjt sina röster. Trehundra lärare protesterade i en debattartikel som har delats över 20 000 gånger på nätet och tusentals människor manifesterade på orter över hela landet förra helgen under hashtaggen #vistårinteut. I Umeå gick uppskattningsvis 600 personer i ett demonstrationståg som ringlade sig längs gatorna.
– Först har Sverige öppnat sina armar, sedan drar vi bara bort mattan under deras fötter. Det finns en sådan dubbelmoral i detta, säger Anna-Lotta Fahlström, en av initiativtagarna till demonstrationen.
I Umeå finns ett brett engagemang för flyktingar. I demonstrationen deltog grupper som #vistårinteut, Vän i Umeå, Iranska föreningen, Afghanska föreningen i Västerbotten, Folkkampanj för asylrätt Umeå och Ingen människa är illegal. Men i förra veckan beslutade deltagare från de olika grupperna att tillsammans bilda ett nätverk för att driva opinion ihop och samordna arrangemangen. Nätverket ska rikta in sig på att förmå politikerna att stoppa de tillfälliga asyllagarna.
– Det handlar faktiskt om barn. Vad Sverige gör mot dem nu, skulle vi aldrig göra mot svenska ungdomar. Tänk dig själv att tvingas iväg till ett land där du aldrig kanske ens satt din fot, därför att du är född någon helt annanstans under flykt, säger Anna Näsmo, som också var med och arrangerade förra lördagens demonstration.
Anna-Lotta Fahlström, Anna Näsmo och Amman Rezai är alla engagerade i nätverket. Amman Rezai är själv från Afghanistan och brukar hoppa in som tolk. Många av de afghanska flyktingarna tillhör minoritetsgruppen hazarer och är särskilt utsatta för hot från IS och talibaner på hemmaplan, eftersom de är shiamuslimer. Det är vanligt att hazarer lever på flykt i åratal innan de lyckas ta sig till Sverige. Amman Rezi berättar att han nyligen hjälpt till att tolka åt en familj i Umeå som ska utvisas. Familjen har fyra barn, alla födda i Iran. Pappan sa förtvivlat till Amman att han inte kunde se sina barn i ögonen när han berättade om att de måste till Afghanistan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är inte ovanligt att hazariska familjer säljer allt vad de har för att komma till Sverige, eftersom de har fått veta att här kan de stanna. Men nu får de plötsligt avslag och de kan inte återvända till Iran, där de kan ha bott under lång tid och tjänat ihop pengar för att kunna fortsätta sin flykt. I Afghanistan har de ingenting, ofta är inte ens släkten kvar, säger Amman Rezai.
Med under samtalet med ETC Umeå sitter också Poya Sirat från Afghanistan. Han har ännu inte fått svar på sin asylansökan, utan väntar på besked. Poya Sirat arbetade som tjänsteman i Kabul, men fick via sin familj veta att han befann sig under ett akut hot. Innan han flydde till Sverige överlevde han en bombattack. Han hade tur och befann sig i ”rätt” riktning från bombens tryckvåg, men andra i närheten dog. Poya säger att han inte förstår var alla dessa återvändande afghaner ska ta vägen.
– Kabul kan inte ta emot dem allihop. IS växer och tränger på söderifrån. I de centrala provinserna av landet finns många talibaner. Afghanistan är svårt drabbat av våld och korruption – det finns ingen säker plats för dem.
Den allvarliga politiska situationen i Afghanistan är något som de unga afghanerna i Umeå är väl medvetna om. Anna-Lotta Fahlström, som är lärare på Hedlundaskolan, träffar ofta afghanska ungdomar, både i och utanför skolan. Hon ser deras ångest och rädsla – några har fått besked om utvisning, andra går och väntar oroligt. Flera faller ner i depressioner.
– De här är de mest ambitiösa elever som jag någonsin mött. De vill verkligen vara i skolan och de tar in allt. Vad är det egentligen som vi gör mot dem nu?
Registrerade ålder ändrad
Allt fler afghanska skolungdomar får också sin registrerade ålder ändrad av Migrationsverket. En dom från Migrationsdomstolen 2014 slår fast att om ensamkommande flyktingbarn inte kan bevisa sin ålder, så ska åldern höjas. För de flesta är det omöjligt att bevisa sin ålder, eftersom de inte har ID-handlingar med sig. Om Migrationsverkets handläggare väljer att skriva upp åldern till 18 år, förlorar den som fått åldern ändrad rätten till ungdomsboende och god man. Denne behöver heller inte få ett ordnat mottagande i Afghanistan på det sätt som en minderårig måste få enligt regelverket.
– Det finns flera exempel på att det har hänt i Umeå. Vi märker också på vad som skrivs i våra grupper på sociala medier att antalet ändringar när det gäller ålder ökar hela tiden. Det är inte rättssäkert, säger Anna-Lotta Fahlström.
Åldersbedömningarna är mycket omtvistade. De görs i dag av enskilda handläggare på Migrationsverket utifrån samtal. De asylsökande får information om att de själva kan låta göra en medicinsk åldersutredning, men utredningarna har mött motstånd bland barnläkare, eftersom metoden anses ovetenskaplig med alltför stora felmarginaler. Från och med nästa år kommer dock ålderstester att börja genomföras i större skala. Rättsmedicinalverket presenterade i september en metod som går ut på att göra bedömningar genom analyser av ungdomarnas tänder och knäleder.
Utvisningarna av afghanska ungdomar väntas fortsätta i allt snabbare takt. Men nätverket i Umeå tänker jobba för att sätta press på politikerna att de ska ändra den åtstramade asyllagen.
– Allt fler vanliga människor börjar se konsekvenserna. Det är många som sedan förra året har lärt känna flyktingar och verkligen engagerat sig. Men ännu fler behöver öppna sina ögon och se vad som håller på att hända med de här ungdomarna, säger Anna-Lotta Fahlström och Anna Näsmo.
