Sverige skickar en delegation med statsministern, kronprinsessan, talmannen, kulturministern samt två av dem som själva överlevde Auschwitz, Leon Weintraub, som kommer tala på högtiden, och Elisabeth Masur. 

– Det känns väldigt viktigt att komma tillbaka dit, säger 97-åriga Elisabet Masur när Dagens ETC träffar henne hemma i lägenheten på Östermalm i Stockholm några dagar innan minnesdagen. 

Hon berättar att hon ska ta med sig några fina vita stenar.  

– Vi brukar inte lägga blommor  utan stenar på de judiska gravarna. Det är för min mamma, pappa och tre systrar. Ett sätt att säga farväl till mina föräldrar som jag aldrig hann lära känna.

”Hur kunde jag?”

Elisabeth Masur kom till Auschwitz i maj 1944 och blev kvar i drygt ett halvår. Strax efter sin 17-årsdag i december förflyttades hon därifrån med tåg, för att sedan befrias vid tysk-danska gränsen i samband med krigsslutet våren 1945. 

Hon beskriver platsen som ett helvete. 

– Det var något fruktansvärt, något ingen ska behöva uppleva. En dag kom de och frågade mig och mina kamrater om vi ville ha jobb och vi svarade visst, för man ville sysselsätta sig med något. Jobbet bestod i att skyffla våra döda kamrater, människor, till krematoriet. Det var vårt jobb. Och det är någonting som aldrig lämnar mig. Men då grät jag inte, jag kände ingenting alls. Känslorna var totalt avstängda. Det var först efteråt, efter befrielsen, som alla tankarna kom. Hur kunde jag göra det? 

Livia Fränkel, också hon 97 år, tar emot hemma i sin lägenhet på åttonde våningen vid Liljeholmen. Hon åker inte till Auschwitz för minnesdagen, men har varit tillbaka där ett par gånger det senaste decenniet. Den första gången var med regeringsplanet när Stefan Löfven var statsminister. 

– Jag sa till min dotter som följde med att det var lite skillnad på att komma nu och förra gången, säger hon och ler.

Sorterades av Mengele

Att komma i regeringsplanet och åka i en kortege med svarta bilar, jämfört med boskapsvagnen där de stått packade som sardiner i tre dygn innan hon anlände till Auschwitz en dag i mitten av maj 1944. Direkt vid ankomsten skildes hon och storasystern, som långt senare skulle bli känd i Sverige som Hédi Fried, ifrån sina föräldrar. 

– Vi stod framför en SS-officer som utförde en så kallad selektering, där han valde ut vilka som skulle få leva. Det var doktor Josef Mengele, vilket vi fick veta dagen efter. Han bestämde då att mamma skulle gå till vänster och jag och min syster åt höger. Mamma vädjade och skrek: ”Det är mina döttrar. Vi vill vara tillsammans”. Sedan knuffades hon bort och sa ”ta hand om varandra flickor”. 

De tyska soldaterna lovade Livia att hon skulle få träffa sin mamma igen dagen därpå, så när morgondagen kom gick Livia fram till en polsk kvinna som vaktade i deras barack. 

– Jag frågade när våra mammor skulle komma. Hon stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och så sa hon: ”Är du dum i huvudet? Kan du inte se skorstenen därborta där det kommer ut svart rök”. Jag tänkte att de bränner väl sopor. ”Där inne brinner era föräldrar. Tror ni verkligen att ni någonsin får återse dem?”.

Skrämd av samtiden

Både Livia Fränkel och Elisabeth Masur menar att Förintelsens minnesdag har en stor symbolisk betydelse och ser det som viktigt att dela med sig av deras vittnesmål. Inte minst eftersom det endast är några få förstahandsvittnen kvar i livet nu. 

– Jag känner att ansvaret att berätta är stort. Det har jag alltid känt, säger Livia Fränkel som varit ute i skolor och vittnat om sin historia för tiotusentals ungdomar de senaste tre decennierna. 

– Det känns som en plikt mot kommande generationer att förmedla det som jag varit med om. Det viktigaste är att även när de sista av oss lägger av så måste eftervärlden komma ihåg detta fasansfulla som har hänt oss. För det finns en fara i att samma misstag upprepas. Det måste världen vara varslad för. Framför allt med allt det som händer i USA just nu. Det är väldigt oroväckande. 

Även Elisabet Masur är orolig för framtiden.  

– Vad kommer att hända med mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vilken värld kommer de att få leva i? Det tänker jag på och grubblar över väldigt mycket. Det skrämmer mig, det som pågår i världen nu, säger hon.   

FOTNOT: Längre versioner av intervjuerna med Livia Fränkel och Elisabeth Masur, samt en rapport på plats från Auschwitz kommer senare i veckan i Dagens ETC.