Jag trodde att vi skulle ha lärt oss efter Lasermannen, men så var inte fallet. Inte heller efter Peter Mangs, knivdådet mot Showan Shattak, attackerna på EU-migranter, dåden mot flyktingförläggningarna eller Breiviks massmord verkar vi ha lärt oss. Nu detta, en svärdbeväpnad ung man går in på en skola och berövar barn deras liv, för att de har en annan hudfärg, för att deras hår är mörkare, för att deras namn vittnar om en resa de själva eller deras föräldrar gjort över världen.

Låt oss inte göra politik av detta, säger de som gjort politik av vad våra liv är värda. Hur kan detta vara något annat än politiskt? När vi lever i ett samhälle där vår rätt att existera konstant debatteras, där vårt människovärde reduceras till en fråga om ekonomi, där dåden mot oss aldrig kallas för den terror de är. Tror ni att detta händer i ett vakuum? Tror ni någon vaknar upp en dag och bestämmer sig för att döda barn för att barnen eller barnens föräldrar migrerat eller flytt till Sverige? Förstår ni inte att det ligger politik bakom? Förstår ni inte att svaret måste vara politiskt?

”Det är som på 90-talet” – ett uttalande som repeteras överallt i min omgivning. På vissa sätt är det sant, under 90-talet brändes flyktingförläggningar och ett rasistiskt parti satt i riksdagen precis som nu, men på andra sätt är situationen mycket värre. Rasismen har blivit rumsren och dess agenda kan i förfinad form eka ut från tidningars ledarsidor utan att det blir skandal. Nu behöver du inte längre gå på nynazistiska möten för att ta del av propagandan, det räcker med att du startar webbläsaren på din mobil. Det har aldrig varit såhär enkelt att ta del av och organisera sig i högerextremism.

Det här är konsekvensen av ett samhälle där riksdagspartier och tyckare utmålar invandrare och flyktingar som hot mot landet och dess välfärd.

Det är våra barn de mördar. Ensamkommande flyktingbarn som förlorat allt, barn som åker till ett läger på en ö för att lära sig mer om jämställdhet och jämlikhet, barn som går till skolan som vanligt. Det är våra barn, mina och dina. Låt dem leva.