– Fåren har vi mest för gödslets skull. Och för att vi gillar får, säger hon.

På andra sidan gårdsplanen, mittemot det gula boningshuset, har Ylva Lundin och Jonas Dahl sina odlingar. Det är här fårens avföring gör störst nytta. Nu är det mest några rader av grönkål som fortfarande går att skörda. Och brysselkålen som sticker upp som knotiga palmer ur den svarta markduken. Annars är odlingarna vilande. Under lager av fuktig halm har jorden gått i dvala. Ylva och Jonas kan lägga ännu ett odlingsår bakom sig. Sitt sjätte. Från 67 odlingsbäddar har tusentals grönsaker skördats och hamnat hos gårdens kunder.

– Vi har utökat varje säsong, men det är fortfarande väldigt småskaligt om man jämför med andra producenter, säger Ylva.

De vill ha det så. Odlingarna ska inte vara större än att de själva klarar av att hantera dem. De ska vara en del av gårdens kretslopp, där misslyckanden inte spelar så stor roll och där yttre omständigheter som en ovanligt torr sommar inte innebär en katastrof. De kallar sig omställningsgård. Målet är att göra så litet ekologiskt avtryck som möjligt. De producerar mat utan att använda sig av ­fossila bränslen och utan bekämpningsmedel. Istället för att göra som den stora majoriteten av matproducenterna gör och odla ett fåtal grödor på stora ytor, odlar de småskaligt och varierat.

– Trenden idag är större och större enheter som odlar industriellt. För att maten blir billigare då. Men det är ett sårbart system, och dessutom förlorar maten sitt värde ju längre bort från producenten du är, säger Jonas.

– Ja, och inte bara det utan kvalitén blir också sämre. Maten innehåller gifter från bekämpningsmedel istället för mineraler och vitaminer, tillägger Ylva.

Peak oil blev startskottet

Tankarna kring vad det är vi egentligen äter, och varifrån maten kommer, är en av anledningarna till att de hamnat just här, på en gård på landet mellan Alingsås och Sollebrunn. Till att de, som i hela sina liv bott i stan, nu är ägare av 34 hektar mark. Radhuset har ersatts av ett 150 kvadratmeter stort boningshus från 1904. Den lilla trädgården av åkrar, ängar och skog.

– Egentligen var det för stort. Vi hade tänkt oss något betydligt mindre. Men annars hade gården allt vi sökte, säger Ylva.

Sex år har gått sedan gården blev deras. Då hade de letat i flera år. Resan mot ett annat slags liv startade egentligen redan 2005, när Jonas började intressera sig för Peak oil.

– Vi funderade mycket över vår sårbarhet. Hur klarar vi oss, hur klarar sig Sverige, om vi hamnar i en oljekris, en klimatkris eller en ekonomisk kris? Vi pratade mycket om det, och om vad vi ville leva för typ av liv, säger Jonas.

Det senaste året har på sätt och vis blivit ett slags test. Krisen de befarande skulle komma kom – även om det inte blev en oljekris. Oavsett tycker de att deras slutsats, hur sårbart samhället och det ekonomiska systemet är, har visat sig stämma. Liksom att de själva har varit ganska oberörda. När människor i våras kände ett behov av att åka till storköpen och bunkra varor behövde de aldrig oroa sig. Att inte kunna resa påverkar dem inte heller – för det gör de ändå inte längre.

– Vi menar inte att alla ska bli bönder och börja odla grönsaker, men fler behöver kunna göra det. Och överhuvudtaget måste vi bli många fler som lever på ett annat sätt. Det krävs inte att du köper en stor gård, det kan lika gärna handla om att ha en kolonilott tillsammans med vänner, säger Ylva.

Ville göra radikal förändring

För Ylva och Jonas var flytten från staden inte bara ett sätt att leva mer ekologiskt hållbart, utan också ett sätt att ge livet ett annat innehåll. Tidigt insåg de att strävan efter karriär och ständiga lönehöjningar var ganska meningslös. De ville ha tid för familjen. De ville bidra till ett bättre samhälle snarare än att belasta. Och de ville ha utmaningar.

– Vi började med att skaffa lite hobbyskog och lära oss fälla träd och skaffa bikupor, sen blev det en kolonilott. Det fick oss att inse att vi gillar att odla, och att vi gillar att slita. Men vi kände efter ett tag att vi ville göra en mer radikal förändring, säger Jonas.

Under tiden de väntade på att en gård skulle dyka upp sålde de radhuset, tågluffade i ett halvår med sina två barn, bodde nästan ett år i husvagn, och sedan i en hyresrätt inne i Alingsås. Samtidigt gick de mängder av kurser för att lära sig allt de inte kunde.

– Trots att vi odlat lite förstod vi ju att det var en helt annan sak att ha en gård, eftersom vi ju också ville ha djur. Men det finns verkligen hur mycket bra kurser som helst för den som är intresserad, säger Ylva.

När de ser tillbaka på deras sex år som gårdsägare kan de ändå konstatera att de idag kan väldigt mycket mer än då, när de var alldeles nykläckta bönder. Och de kan konstatera att mycket har hänt. Då hade gården inte brukats på 20 år, nu är den fullt levande. Förutom odlingarna har Ylva byggt ett växthus, ladugården har renoverats, ett uthus har byggts om för wwofare (gäster som bor gratis mot att de hjälper till med gårdsarbete), en gårdsbutik har blivit till, de har byggt ett slungrum för att göra honung i, anlagt äppleodling och äpplemusteri, och en skogsträdgård.

– Vi har projekt på gång ständigt. Men vi gillar ju det, vi gillar att utmanas och att lära oss. Att ha en gård är en ständig utveckling, säger Ylva.

Lönearbete på deltid

Trots att december bäddar in allt i ett grått täcke och odlingssäsongen är över, pågår gårdslivet. Borta vid den stora, röda ladugården bräker lammen ivrigt när nytt hö lassas upp, och från en annan del av ladugården hörs ljudet av kacklande hönor.

– I normala fall brukar de bo ute i äpple­odlingen, men så meddelade Jordbruksverket att alla hönor måste gå inne eftersom det ­varit flera fall av fågelinfluensa i Europa. För oss är det inga större problem eftersom vi inte har så många hönor. Men det visar också på en sårbarhet med storskalighet, har du tusentals höns som normalt går ute klart att det kan bli svårare, säger Jonas.

Att ha hönsen vid äpplena gör att skadeinsekter minskar betydligt – hönsen äter upp dem. På liknande sätt gör gårdens ankor nytta.

– Ankorna har vi för att de äter mördarsniglar, säger Ylva.

Men småskaligheten hade varit en betydligt tuffare utmaning om Ylva och Jonas haft som mål att ha gården som enda försörjning. Fram tills nu har Ylva jobbat 25 procent som projektledare för Framtidsveckan i Alingsås, och Jonas jobbar halvtid som energirådgivare. Det gör ändå att deras inkomster är små.

– Men vi har också små utgifter. Jag tror att många egentligen har alldeles för mycket pengar. Det gör att de konsumerar och reser på ett sätt som inte är hållbart. Vi har varken råd att konsumera i onödan eller att resa, men vi lever ändå ett väldigt bra liv där vi inte saknar något, säger Ylva.

Adoptera en bonde

För andra med drömmar om ett liv med gård tror de att det är bra att sätta sig in i vad det faktiskt innebär först.

– Förutom att gå kurser kan man adoptera en bonde. Ta kontakt med en bonde och erbjud din hjälp, eller gå med i ett andelsjordbruk. Eller gå ihop med några och skaffa en kolonilott. Börja med de små stegen, säger Ylva.

Men för att ta det allra första steget – det som många kanske tagit det här året – är hon övertygad om att en sak krävs: tid.

– Gå ner i arbetstid. Och gör det båda två. Snurrar man bara med i ekorrhjulet hinner man kanske inte ens reflektera över hur man vill leva sitt liv.

För Ylva och Jonas har det också varit helt avgörande att skaffa sig ett nätverk. De som inte har några bönder i familjen, har behövt hitta stöd och hjälp på annat sätt. Sedan några år tillbaka ingår de i en gårdssamverkan.

– Vi är fem gårdar nu som hjälper varandra. Varje år har vi en arbetsdag på varandras gårdar då alla samlas och jobbar ihop. Behöver vi åka bort någon gång så vet vi att det alltid finns någon som kan komma och täcka upp. Utan det nätverket hade livet här varit både svårare och tråkigare, säger Jonas.