"De kvinnliga språkrören har alltid fått stå tillbaka"

En hätsk debatt pågår inom Miljöpartiet – är man det feministiska parti som man utger sig för att vara? Flera hävdar krasst ”nej”. Patriarkala strukturer återfinns även inom MP:s ledarskikt, trots att språkrörsstyret, med en kvinna och en man i topp, är tänkt som en garant för jämställdhet.

– De kvinnliga språkrören har alltid fått stå tillbaka och de har valts som komplement till en man, säger Jenny Madestam, doktor i statsvetenskap vid Södertörns högskola, som forskat om just MP:s ledning och skrivit en bok i ämnet.

Hon menar att det kvinnliga språkröret har valts ut för att vara den ”fundamentala flumpolitikern” medan det manliga har tilldelats den realpolitiska rollen. Maggie Strömberg, som skrivit boken Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makt­en, håller med.

– De manliga språkrören har alltid varit mer framträdande, förutom i fallet Maria Wetterstrand. Hon blev också ganska förminskad till en början eftersom hon var mindre känd än Peter Eriksson men hon var inte typen som lät sig klappas på huvudet av någon, säger Maggie Strömberg.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Fick uppbackning

Ragnhild Pohanka är i dag 83 år gammal. 1984 valdes hon tillsammans med Per Gahrton till Miljöpartiets första språkrör. Hon tyckte samarbetet fungerade bra, trots att Per Gahrton fick mer uppmärksamhet. Som i Falun vid en pressträff då journalisterna vände sig till honom, trots att det var Ragnhild Pohankas som var från området.

– Men Per svarade inte, utan viskade till mig ”det här är din hemmaplan, nu får du ta det här”. Men det är klart han var mycket mer känd än jag, men jag blev också ganska känd sen, berättar hon.

Att det är omvärlden och media som hjälper till att lyfta fram det manliga språkröret tror Maggie Strömberg att det kan ligga något i.

– Det kan det säkert göra, jag har själv fått kritik för att min bok fokuserar mer på män än kvinnor och den kritiken är säkert till viss del berättigad. Men frågan blir än mer intressant om man vidgar den bort från språkrören, för det man kan se i partiet är att de höga tjänstemännen i hög grad varit män. Det är många nivåer inom partiet som domineras av män, säger hon.

Otydligt mandat

Lotta Hedström, språkrör 1999–2002 bredvid Birger Schlaug och Matz Hammarström, stärker också bilden av ett parti där språkrörskonceptet gynnar män på kvinnors bekostnad.

– Politik är en manlig arena som har så mycket machoförtecken. Det som kanske gör MP speciellt är att mandatet för språkrör är väldigt otydligt. De ska föra ut partiets politik men inte ledare och det gör mandatet väldigt svårtolkat eftersom hela omvärlden förväntar sig att språkrören ska vara ledare.

Hur minns du din tid som språkrör?

– Vad jag upptäckte var att jag inte ville ha den rollen. Jag ville inte vara en kändis eller ledare. Jag kom in bredvid Birger Schlaug som var väldigt inarbetad, som hade haft sju år i medias medvetande, så när de ringde honom till större delen än mig så retirerade jag gradvis. Jag tyckte inte det var kul.

Krockar med självbild

I dag startar Miljöpartiets kongress och diskussionen kommer garanterat fortsätta kring huruvida hanteringen av språkrörsbytet rimmar med partiets feministiska profil. Och det är en diskussion som är svårhanterlig för miljöpartisterna, enligt Jenny Madestam.

– Insikten om att man inte är helt jämställda är något som är paradoxalt för MP eftersom man betraktar sig själva som det mest jämställda partiet när det kommer till ledarskap. Därför blir det svårt att kollektivt inse att det finns sprickor. Men när man talar enskilt med politikerna så framkommer de här beskrivningarna och insikterna.