”De känner sig dubbelt svikna”

Vuxna som växte upp i fosterhem där de vanvårdades har rätt till statlig ersättning. Men hittills har drygt 40 procent av ansökningarna fått avslag. Kritiker hävdar att Ersättningsnämndens ramverk är alldeles för snävt.

– Efter ursäkten var första gången jag kände att jag kunde prata om det här. Att inte få ersättningen, då skulle det kännas som om staten sa att jag inte är värd den här upprättelsen, säger Gunilla Wahlén, ordförande för föreningen Samhällets styvbarn i Stockholm.

2011 bad staten om ursäkt för den vanvård som vissa barn utsattes för i fosterhem och på barnhem under 1900-talet. Regeringen beslutade också att vuxna som vanvårdats mellan 1920 och 1980 har rätt till en statlig ersättning. Nu visar det sig att ungefär 40 procent av ansökningarna om ersättning får avslag.

– Många som har fått avslag kontaktar mig, de känner sig dubbelt svikna. När de var små vågade de inte säga någonting om vad de utsattes för, av rädsla för att inte bli trodda. Och nu när de berättar känns det som om de faktiskt inte blir trodda.

Högre dödlighet

Gunilla Wahlén bodde i ett fosterhem när hon var 9 till 16 år gammal. Där utsattes hon för sexuella övergrepp. Hon hade möjligheten att kämpa för vanvårdsfrågan i vuxen ålder, men hon påpekar att bland vuxna som omhändertagits som barn är dödligheten högre och utbildningsnivån lägre än hos resten av befolkningen.

– Många av de som var i min situation har inte kunna ta sig till den sortens liv som jag lever idag. Många fick sluta skolan tidigt, det präglar hela livet.

Göran Ewerlöf är ordförande i Ersättningsnämnden, som tar beslut om ersättning. Han säger att missförhållandena måste ha varit ”allvarliga” för att ersättning ska beviljas.

– Den vanligaste orsaken till avslag är att det man berättar helt enkelt inte är tillräckligt allvarligt.

Olika bedömningar

En orsak till att vissa ansökningar avslås är att Ersättningsnämnden tar hänsyn till de normer som gällde när personen var omhändertagen. Göran Ewerlöf säger att det är i kategorierna misshandel och hårt arbete som en handling kan bedömas olika, beroende på när övergreppen skedde.

– Om fallet sticker ut i förhållande till hur barn i allmänhet behandlades kan man få ersättning. Men det var stor skillnad i samhällssynen på till exempel aga under 30-talet, jämfört med 70-talet.

Göran Johansson, utredaren bakom Vanvårdsutredningen som ledde fram till ursäkten och ersättningssystemet, har kritiserat det här sättet att värdera olika tidsepoker. Gunilla Wahlén är också kritisk.

– De här barnen var ju i samhällets vård. Att de blev slagna är inte alls samma sak som att föräldrar daskade sina egna barn i rumpan.

Hon tycker inte heller att det är rätt att sätta en gräns vid 1980.

– Det är inte rättssäkert. Om jag råkade ut för saker i det här hemmet vid 1978–1979, då är det väl troligt att den som kom dit efter mig också blev utsatt?

Göran Ewerlöf hävdar att det finns en praktisk förklaring till 1980-gränsen.

– De fall som behandlas i nämnden ska inte krocka med ett skadeståndsförfarande, så de brott vi behandlar ska vara preskriberade.