– Jag vet att ni kommer hitta henne död i köket. Hon högg mig, jag högg henne sen. Det är så jävla dystert, man spyr ju bara.

Ulrika och Erik har träffats i ungefär ett år när han dödar henne. Det är ett förhållande som aldrig är riktigt officiellt. För vännerna berättar Ulrika att det mest är på kul. För några av dem berättar hon också om att han kan bli våldsam när han dricker. Hon berättar om en särskild händelse när han ska ha satt ett bälte runt hennes hals och dragit åt så att hon knappt kunde andas. Hon visar upp blåmärken på sin hud, säger att hon trodde att hon skulle dö. Vännerna uppmanar henne att polisanmäla honom, och att genast lämna förhållandet.

Ulrika har också gjort det. Flera gånger har hon sagt att det är slut. Men den här dagen träffades de trots allt. Erik blir den sista hon ser.  

Skyller på djävulen

30-åriga Caroline har definitivt bestämt sig. Hon ska skilja sig från mannen hon har varit gift med i 13 år. Och han vet det. Hon har berättat att det är slut, att hon kommer flytta ut. Processen är på sätt och vis redan påbörjad. Hon försöker ha så lite som möjligt med honom att göra, sover i deras dotters rum eller hos en nära anhörig. Men Shawn vill inte. Han vädjar till henne att stanna, ber henne att hon inte ska splittra familjen. Hon är bestämd, men han lyckas övertala henne att de ska ses för att prata om hur de ska göra med deras dotter. Till slut går hon med på det. När samtalet kommer in på att Caroline kan ha träffat någon annan berättar Shawn i förhör att det brister för honom. Att det ”exploderar i mitt huvud”. Han säger att han inte är våldsam, men ändå kunde han inte stoppa sig själv.

 – Jag är inte en våldsam kille men de här senaste veckorna har brutit ner mig mentalt och djävulen fick mig att göra detta.

I en bil i ett parkeringshus hugger Shawn Caroline med kniv så att hon till slut dör. Samtidigt, bara ett stenkast därifrån, tränar deras 9-åriga dotter fotboll. Den här aprilkvällen förlorar hon på sätt och vis båda sina föräldrar.  

Högg överallt

Hur det var för Maria verkar ingen riktigt veta. När hon träffade Hamid för drygt två år sedan verkade hon gladare än på länge enligt människor i hennes närhet. Hon sa att hon var kär, de gifte sig och flyttade ihop. Hamid var snäll och omtänksam, hjälpte till med sådant som Maria själv hade svårt att göra hemma.  Men den senaste tiden hade han förändrats. Maria har berättat för sina anhöriga om att han var sur och inte pratade med henne, och att han kunde svänga fort i sitt humör. De kunde bråka och skrika på varandra. Men att Hamid skulle skada Maria fysiskt hade de anhöriga inte kunnat föreställa sig. Och inte han själv heller, verkar det som. När han ringer till SOS strax efter att han huggit ihjäl Maria är hans förklaring att han blev galen på henne. Han säger att han högg henne överallt men kan inte säga varför han blev så arg. Men i ett förhör dagen efter säger han att ilskan kan ha berott på att hon attackerade hans manlighet.

 – Ja att, nånting i stil med att jag är inte, att jag är svag. Hon fick mig att känna att jag inte är en riktig karl.

För det dödas Maria. När poliserna kommer till hennes hus sitter hon blodig på golvet vid sängen. Lutad mot blommiga lakan färgade mörkröda. Igår föll domen mot Hamid: livstids fängelse.

Finns ett mönster

Caroline, Ulrika och Maria dödades under loppet av några månader. De är tillsammans med sex andra de kvinnor som har eller kan ha dödats av en partner i år. Dagens ETC har gått igenom samtliga av de fall där en kvinna misstänkts mördats som har uppmärksammats i medier i år, och fram träder en välkänd bild. Fallen där förövaren är en partner eller före detta partner verkar visserligen vara ovanligt få i år – men i övrigt är det en återupprepning av hur det brukar se ut: männen är i olika åldrar, från olika bakgrunder, är ganska sällan dömda för annan brottslighet, beskrivs av omgivningen som kontrollerande snarare än våldsamma. Men trots det är det till slut urskiljningslöst våld som tar död på deras fruar eller flickvänner. Kanske, som i Carolines fall, med en skilsmässa som utlösande faktor.

– Forskningen tyder på att det största bakomliggande motivet är mannens behov av kontroll gentemot kvinnan, säger Hanna Palhamn Szabó, jurist och universitetsadjunkt vid Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK.

En studie från VKV, Västra Götalandsregionen kompetenscentrum om våld i nära relationer, där både kvinnor och män finns med som gärningsmän, visar att de manliga mördarna hade en känsla av äganderätt över offret, säger hon.

– Männen drivs av en känsla av äganderätt, tilltagande svartsjuka, kontrollerande beteenden och stalkning. Manliga förövare planerar också mordet i större utsträckning än vad kvinnor som mördar sin partner gör, säger hon.

Kan finnas mörkertal

Förra året dödades tio kvinnor av en man de haft eller har en relation med. I år kan siffran landa på nio. Det är färre än vanligt. Men Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, vågar inte dra slutsatsen att det faktiskt innebär att kurvan kommer gå nedåt nu. Eller att det verkligen går att lita på siffrorna.

 – Är det en minskning så är det ju jättepositivt. Men samtidigt tror vi att det finns ett mörkertal. Det är inte alltid helt lätt att lösa de här brotten.

Hanna Palhamn Szabó på NCK säger att det finns omständigheter som talar för att det finns ett mörkertal när det gäller våld i nära relationer. 

– Kriminalstatistik speglar inte den faktiska förekomsten av ett brott. Vi får till oss att kvinnor tycker att det är svårt att berätta och att det är många som inte anmäler våld i nära relationer. För att förstå våldets utbredning och karaktär behövs därmed även andra undersökningar. Utifrån det tror jag att det kan finnas ett mörkertal, säger hon.

Krävs mer än lagar

Samtidigt vill hon betona att flera saker görs från samhällets sida för att upptäcka våld i nära relationer och skydda brottsoffer. Ett exempel är att lagstiftningen för villkorlig frigivning och skyddstillsyn just nu ses över. Men det behövs fler tidiga åtgärder, menar Hanna Palhamn Szabó.

– Man måste fundera lite. Jag tycker ibland att fokus läggs för mycket på lagstiftningen. Den är viktig, men då har ju ett brott redan begåtts, i de här fallen har en kvinna redan blivit mördad. Vi måste i större utsträckning tänka på förebyggande insatser. Här kan vi tänka på att förändra attityder och motverka skadliga könsnormer, till exempel föreställningar som kopplar ihop maskulinitet med våld. Det måste vi jobba med tidigt, säger hon.

Jenny Westerstrand poängterar också att samhället behöver bli bättre på att reagera på kända riskfaktorer. Och det behöver inte bara handla om att en man har varit våldsam tidigare. 

– Det har till exempel visat sig att risken är större att en man mördar sin partner om han har hotat med självmord, eller om han har tagit strypgrepp på henne någon gång. Även om många män då kan räknas in i riskgruppen måste man ta alla sådana tecken på allvar, säger hon. 

Älskade att vara mormor

Ingen av de män som mördat Caroline, Ulrika eller Maria var kända kvinnomisshandlare. Men i efterhand syns ändå varningssignaler: Erik tog stryptag och var våldsam, Shawn kunde inte acceptera en separation, Hamid kände att hans manlighet ifrågasattes. Tillsammans tog de tre liv. Tre mord där alla i sig är en tragedi.  Runt dessa kvinnor finns mängder av sörjande barn, föräldrar, syskon och vänner. I förundersökningar radas de upp, namn efter namn. De berättar om personerna de har förlorat. Caroline som beskrivs som extremt omtänksam och snäll, som en fantastisk mamma som gör allt för andra. Ulrika som är ”en glad lärka som vill alla väl”. En person med energi och färg, stark både psykiskt och fysiskt. Maria som är snäll och omtänksam, som älskar djur men ännu mer att vara mormor. Nu är de alla borta. Och deras anhöriga delar känslan av det inte riktigt går att ta in. Som en av Ulrikas närmsta vänner säger:  

– Det känns helt overkligt, det går inte att ta in att det här har hänt. Det går verkligen inte att ta in. Om någon får cancer eller om någon är med om en bilolycka, det här, det går inte att ta in att hon inte finns, det går inte.  

Fotnot: Ulrika heter egentligen något annat