– Det har varit ganska ångestfyllt, eftersom Järvaområdet har varit mest utsatt och drabbat av smittan i Stockholm. Det är självklart att det sprids i ett sånt område, där folk bort trångt och inte kan jobba hemma. Jag är ganska orolig, både för att bli smittad själv och för att smitta någon. Det är svårt att veta om man ska stanna hemma eller inte och det går ju inte att hålla distansen till eleverna. Många elever har hållit sig hemma, så de missar ju jättemycket av skolan nu i flera veckor. Vi har distansundervisning och försöker hålla kontakt. Det märks väldigt stor klasskillnad på hur det drabbar folk. Vissa kan ha distansundervisning, men många har inte internet, de bor trångt och med äldre släktingar. Bussarna är knökfulla för alla som måste ta sig till jobbet och inte har någon bil. Det slår ju mycket hårdare på alla dem.
– Det kan vara stressande att inte veta hur dagen ska se ut. Ett tag var halva styrkan borta, så schemat sätts för varje dag, på morgonen får alla veta vilket schema de ska ha. Och att inte veta om man kommer bli smittad. Det är en psykologisk press, men det går ju självklart inte att jämföra med de som jobbar inom vården. Jag är kluven till om man ska stänga skolorna. Eleverna behöver komma hit.
Jack Hansson, står i kundtjänst på Coop i Luleå
– Man märker av att många är hemma, att folk faktiskt har börjat sjukanmäla sig när de är sjuka. Det är luckor i bemanningen. Oron är påtaglig bland kolleger och kunder. Det är mycket snack om att hålla avstånd och skydda sig. Kundflödet är väldigt annorlunda, och kommer mer i stötar. Det är mycket högre belastning på tidiga morgnar. Folk tror att de ska hinna handla innan alla andra, men alla tänker likadant. Vi har haft kö utanför butiken när vi öppnar klockan 06 på morgonen.
– Jag är inte så orolig för att gå till jobbet, men kan känna mig orolig i vissa moment, när folk är oförsiktiga. Det har gått ganska långsamt för att få fram rätt skyddsutrustning här. Vi beställde plexiglas till kundtjänst-disken först efter ganska lång tid, och installerade först provisoriska innan de kom. Mina kolleger som står och plockar i butiken är nog mest utsatta, folk tänker inte på att hålla avstånd.
– Jag är mest orolig för kunderna, inte så mycket för egen del. Vi är en butik i ett ganska socialt utsatt område, med en del missbrukare och så, som kanske inte är lika noga alltid. Och vi har ganska många äldre kunder och tyvärr håller de sig inte hemma, utan kan komma hit bara föra tt lösa in en trisslott. Det funkar inte att tillrättavisa dem, man ska ju upprätthålla ett gott kundmöte också. Det kan bli konflikter. Det enda man kan göra är att uppamma till att hålla avstånd, och att hosta i armvecket.
Kamonthip Meesin, servicegruppen på Sankt Görans sjukhus i Stockholm
– Jag har jobbat här sedan 1999, först som städerska, men nu i servicegruppen där jag hjälper till på hela sjukhuset med städning och i köket. Många som städar är nog ganska oroliga. De kommer från andra länder och har svårt att hämta information på internet om hur man ska göra för att städa på coronapatienternas rum på rätt sätt. Men vi har fått bra rutiner som vi ska följa nu och då är jag mindre orolig. Man måste vara noggrann. Det tar extra tid att städa ett rum med covid-19-patienter. Man ska inte slarva.
– Jag kan vara orolig om jag känner mig förkyld, som häromveckan, men när jag jobbar och följer rutinerna, tvättar händerna och gör allt ordentligt så är jag mindre orolig att bli smittad av viruset. Vi har förkläde och handskar, men inte mask. Men vi har ingen direktkontakt med covid-19-patienterna, så då behöver man inte skyddsmask. All vårdpersonal som hämtar brickor och disk i rummen hos patienterna har det. Det är såklart att man kan känna lite oro, om man får smittan, hur ska man göra? Men inte någon panik.
Sofi Lundvall, rektor på Knutby grundskola i Uppsala kommun
– I början var det ganska många elever hemma, men vi har haft distansundervisning parallellt som har fungerat bra. Vi har kommit ganska långt med digitala undervisningen. Vi har varit hårda med att man inte ska vara här om man haft minsta lilla symtom, så alla som varit det minsta sjuka har varit hemma. Vi vet att vi har några elever som inte har kommit hit på grund av oro.
– Vi har fått prioritera bort en massa saker och vi får ju hantera medarbetare som känner sig oroliga. Det är ju inte bara ungdomar som jobbar inom skolan, det finns nån med högt blodtryck och andra riskfaktorer. Vi kan inte planera något långsiktigt, utan det är dag för dag hela tiden. Och vi har fått ställa in skolavslutningen.
– Vi har ingen skyddsutrustning, bara tvål och vatten och handsprit, samt ytdesinfektion som vi kör på handtag och i-pads. Vi är ute mycket mer, och har haft en del utomhus-undervisning, tack och lov att det är fint väder! Vi har omorganiserat matsalen och minskat trängseln. Men social distansering fungerar ju inte bland små barn. Även om vi försöker ha organiserade lekar på rasterna så kan man inte tvinga elever. De leker, hoppar rep, spelar fotboll. Så fort de leker själva så, nej, några två meter är det inte tal om. Då får vi inte plats.
Tommy Ericsson, ambulanssjukvårdare, Samariten, Stockholm
– Jobbet har förändrats jättemycket. Till 90-95 procent har vi på oss skyddskläder och antingen gasmask, eller något annat framför ansiktet, oftast arméns gasmasker. De flesta vi kommer ut till har problem med andningen eller hjärtat, och då måste man alltid tänka på corona. Oftast är vi bara en som går in numera, förut var man alltid två inne.
– I vårt jobb finns det ju alltid risker och hot, man vet ju inte vilka typer av sjukdomar som kan finnas i botten. Vi har ju ingen aning vad vi ska möta när vi går in. Men jag har inte varit så orolig. Jag kanske har haft corona själv, har varit förkyld och vet inte säkert, det tas ju inga tester så vi vet inte vad vi haft för något. Men man vill ju inte ha den allvarliga coronan, ligga i respirator och så. Det är omöjligt att inte ha den tanken. Men samtidigt så träffar vi ju på allt, cancer och hjärnblödningar och allt, skulle man tänka på allt man kan få så skulle man ju bli galen. Man måste tänka säkerhet, säkerhet, säkerhet!
– Det är viktigt jobb, så är det. Vi åker ju hem till många som är oroliga. Många som får stanna kvar hemma. Att få dem lugna, att säga att vi är bara ett samtal bort om det skulle vara så. Visst kan det vara tufft vissa gånger för oss som jobbar inom sjukvården och ambulansen, men det finns ännu tuffare situationer att råka ut för inom våra jobb. Jag tror att vi klarar det här i flera månader till. Men man vill ju inte bli sjuk och få den allvarliga coronan.
Ahmed Besirivic, bussförare i Göteborg och regionalt skyddsombud på Kommunal Väst
– Jag kör långfärdsbussar till Stockholm och Malmö bland annat. Det var mycket oro i början när coronaviruset kom. Det var ett stort problem att många kommer in i bussen och ska prata, heja och kanske hosta, och att man är ganska nära passagerarna. På vissa bussar spärrade de av främre delen och släppte bara på passagerare där bak, men i stadstrafiken ville inte Västtrafik det först, för det skulle innebära förlorade intäkter. Så vi skyddsombud fick skriva föreläggande om åtgärd. Till slut agerade de också och det gick ganska smidigt att stänga av.
– Det finns handskar att tillgå, men det har varit lite si och så med alkogel för förarna, det är svårt att skaffa och det tar slut snabbt. Och ibland vid snabba förarbyten när man spritar av med alkogel så kan det ge utslag så att man blåser rött på alkoholmätaren. Har man alkogel på händerna så kan det ibland räcka med ångorna för att den ska ge utslag. Men med rätt rutiner så kommer man runt det.
– Jag är inte en sån typ av människa att jag är orolig. Jag har kommit från ett annat land, på grund av krig. I Sverige är vi ganska vana vid att ha det tryggt och bekvämt. Det läget som vi har nu är mycket närmare hur det ser ut för de flesta människor ute i världen. Nu lär vi oss att inte ta allt för givet. Men jag vet många kollegor som är mer i riskzoner som är försiktiga och ängsliga över hur det ska gå. Jag råder alla att följa rutinerna, hålla avstånd och vara lyhörda.
– Folk tackar en och uppskattar väldigt mycket att man kör buss. Linjen till Oslo trafikerar fortfarande, med militärkontroller vid gränsen. Många som arbetspendlar dit är väldigt tacksamma, det är ju även vårdpersonal som jobbar där och som gör ett jätteviktigt jobb.
Sara-David Li, chark-ansvarig på Willys i Falun
– Det har varit mycket övertidsjobb senaste tiden. Vi är ju färre i personalen, eftersom många är sjuka. Och det är mer kunder än vanligt på förmiddagarna, när de äldre uppmanas att handla. Man träffar ju väldigt mycket folk dagligen i jobbet, säkert 500 personer varje dag. Jag har ingen skyddsutrustning alls, bara handskarna som jag alltid har när jag arbetar, men ingen mask eller visir eller något. Vi diskuterar mycket om att hålla avstånd från kunderna och ropar ut det i högtalarna också med jämna mellanrum. Man träffar ju många kunder som inte tar det här seriöst alls, så man är definitivt orolig. Vi hade en kund som gick runt och skröt om att han varit i Spanien precis. Det känns ju inte alls tryggt.
Ludvig Frishammar, brandman, räddningstjänsten Storgöteborg
– Vi har inte alls påverkats så mycket jämfört med hur det ser ut i sjukvården. Vi har det ungefär likadant som förut. Vi har fått ut särskild skyddsutrustning som vi ska använda vid misstänkta coronafall, och vid larm på till exempel äldreboenden låter vi personalen kolla av först om det kan vara matos som satt igång det till exempel. Vi är vana vid att ha mycket skyddsutrustning, det är bara ett moment till nu.
– Vi hade en högre sjukskrivningsgrad i början, och något enstaka pass med lägre beredskap, men det togs tillbaka snabbt. Just nu har vi gott om folk. Vi har mycket möten och information om hur vi ska hantera det om det blir värre. Det är inte så mycket oro, självklart pratas om det som på alla arbetsplatser. Men än så länge har vi klarat oss lindrigt undan. Det visar att räddningstjänsten är en ganska stark organisation. Det är tydligt att vår verksamhet måste rulla på, oavsett vad. Väldigt viktigt att vi inte går ner i beredskap, för om vi gör det innebär det att vi har sämre möjligheter att hjälpa tredje man och rädda liv, om det behövs. Vi får alltid en viss uppskattning ifrån allmänheten, men överlag så är vi underbetalda.
– Vi gör ett väldigt viktigt jobb, det kanske märks lite extra i kristider. Jag är övertygad om att vi klarar sommaren och att alla kommer få semester. Många brandmän känner en viss plikt för yrket och en solidaritet för varandra. Det är jättemånga som är beredda att jobba mycket övertid om det skulle behövas, för att ställa upp.
Stephan Gard, busschaufför för Keolis i Stockholm
– Vi har vidtagit mycket åtgärder. Resenärer får gå på bak i bussen, vi har utökat städningen och lagt in våtservetter som man torkar av förarplatsen med innan man byter. Den största förändringen i jobbet är ju att SL stängde framdörrarna, bara någon vecka efter att vi lyfte frågan. Alla resenärer kliver på i mellan- eller bakdörrarna nu, vilket har gjort vårbete mycket lugnare och behagligare. Det låter kanske dumt att säga, men det är faktiskt väldigt skönt. Sedan har ju antalet resenärer minskat kraftigt, minst 50 procent, säkert upp till två tredjedelar på vissa sträckor.
– Men man har ju det här i bakhuvudet hela tiden, att hålla avstånd och så. När någon nyser eller hostar så reagerar jag jättestarkt nu, förut tänkte jag inte alls på sånt. Fyra kollegor har dött av covid-19, det är otroligt tragiskt. Det måste vara hemskt för deras anhöriga. Man undrar ju hur de blev smittade, och om de hade några bakomliggande sjukdomar. Det gick ett rykte om att en av dem var storrökare, men det visade sig att han inte rökte alls. Jag avskyr när en massa rykten sprids, det är bättre att förhålla sig till fakta. Men jag är faktiskt inte så orolig för min personliga del. Jag är orolig för andra, anhöriga med bakomliggande sjukdomar och så. Det tänker jag mycket på.
– Visst gör vi ett samhällsviktigt jobb. Vi är ju där för alla som inte har något annat att välja på. De som inte kan cykla, åka bil eller kickbike eller något annat. Vi finns där för alla dem. Vi känner att vi är samhällsbärarna, tillsammans med alla som jobbar i vården eller i hemtjänsten, på äldreboenden, LSS-boenden och massvis andra yrken.
Petra Öhrberg, undersköterska på ett kommunalt äldreboende i Göteborg
– I början var det väldigt oroligt och mycket rädsla här, ingen visste ju något. Men med tiden så har det lugnat ner sig och den värsta oron är borta. Vi håller tummarna för att vi klarar oss. Vi har haft det väldigt lugnt här, och har god kontakt med arbetsledningen och har gjort handlingsplaner för hur vi ska hantera smittan om den kommer. Hittills har ingen av de boende varit smittad, men vi har haft personal som misstänks ha varit smittade, däribland jag själv, men då har man stannat hemma.
– Det har varit mycket oro, både bland medarbetare och de som bor här. De hänger ju med i nyheterna och ser vad som händer. Och det har varit mer jobb, väldigt mycket mer städande. Vi har inte haft någon brist på varken handsprit eller desinfektion, och vi har förkläden och visir, även om de inte är riktiga utan känns lite hemmagjorda, men de är godkända. Riktiga visir är på ingång snart. Det är mer tvättande, och man är extra noga i omklädningsrummen och på alla kontaktytor. Det är ju jättetrevligt att folk kallar en hjältar, men vi hoppas bara att det syns i våra löner också. Det räcker inte med att de står och klappar på balkongerna klockan åtta, det måste märkas i lönekuverten också. Vi ska inte ses som någon underklass.
Mats Hansson, busschaufför och huvudskyddsombud på Keolis i Gubbängen, Stockholm
– Det känns hyfsat tryggt, utifrån att vi var snabba med att vidta skyddsåtgärder och stänga av förarplatsen och avskärma den från resenärerna. Antalet resenärer har ju minskat mycket. Det ser ganska lugnt ut överallt, utom möjligen på linje 4 och en eller annan tur. Man ser hur resenärerna försöker hålla avstånd och positionera ut sig i bussen. Det är en avsevärd skillnad mot förut.
– Det finns både en trygghet och en oro på min depå. Arbetsgivaren har varit noga med att det är försiktighetsprincipen som gäller och varit noga med att dela ut handskar, städa och tvätta med tvål, vatten och handsprit. Jag känner mig trygg. Det är rätt smart av SL att gå ut med rekommendationer om att inte åka kollektivt om man inte måste. Det är försiktighetsprincipen som gäller, eftersom man inte har full koll på hur det smittar så får man lära sig.
– Utan oss skulle många inte kunna ta sig till jobbet. Bara på mitt eget område passerar vi Karolinska sjukhuset, så vi servar folk som behöver komma till jobbet. Vi ser ju att vi gör ett väldigt viktigt arbete.
