"Liam är ju vårt barn, inte bara Saras"

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag ser det inte som en skyldighet att vara hemma med mitt barn, det är en rättighet. Liam är ju vårt barn, inte bara Saras. Jag märkte att jag fick en annan relation till Liam när jag hade varit hemma några veckor, jämfört med de månader när jag jobbade och bara kom hem på kvällarna, säger Lars. 

Större förståelse

Sara är den som har tänkt mer på de långsiktiga följderna av hur de skulle fördela sin föräldraledighet. Det handlar ju egentligen om två frågor, säger hon, dels att ingen av dem skulle bli borta från jobbet alltför länge, dels att båda känner och tar lika mycket ansvar för Liam och hemarbetet.

– Att båda har varit hemma gör att vi har en större förståelse för varandra. Vi vet båda två att det finns dagar när man är föräldraledig när man är glad om man lyckas tömma diskmaskinen. Samtidigt blir det så att den som är hemma mer, gör mer av hemmajobbet. Vi kan se att de dagliga sysslorna har blivit lite ombytta nu när jag har börjat jobba, säger Sara.

Uppmuntrande chef

Ingen av dem har stött på motstånd från arbetsgivare, tvärtom var chefer och kollegor uppmuntrande när Lars ville vara pappaledig. 

– Många äldre kollegor pushade mig och sade att de hade ångrat att de inte hade varit hemma mer med sina barn, så jag känner mig uppbackad. Och bland våra vänner är det många som gör ungefär likadant. Vi känner inte riktigt av att vi går mot strömmen, säger Lars.

Men trots att det hela tiden har varit en självklarhet att dela lika, gillar ingen av dem tanken på en kvoterad föräldraförsäkring.

– Jag tror familjer behöver få ha möjlighet att individanpassa ledigheten, jag har hört om flera familjer där det skulle slå väldigt fel. Men jag förstår grunden i den tanken, särskilt om man får flera barn tätt – då kan det bli som att man lever två olika liv om man inte delar på det, säger Lars.

– Ja, jag förstår det på samhällsnivå, men jag tror man måste kunna anpassa det efter sig själva. För oss var det självklart att dela, men jag kan inte säga att det är lika bra för alla andra, säger Sara.