Beslutet bekräftades på fredagsmorgonen 17 december av den relativt nyanställda rektorn. Utåt sett har konflikterna handlat mycket om resursfördelningen. Men de mest skavande problemen – trakasserierna – har tystnats ned.

– Det var väldigt få som öppet pratade om något. Det var inte så konstigt på grund av att man visste ju, kanske inte hur eller när, men man visste att om man på något sätt talade om honom i negativ dager så skulle det straffa sig förr eller senare. 

Så säger en av fyra unga medarbetare som Dagens ETC har talat med och som alla har blivit utsatta för trakasserier på institutionen. De vill vara anonyma. Det finns fortfarande en stark rädsla. Forskare på höga maktpositioner har hotat att göra livet svårt för dem om de öppet talar om sina erfarenheter. För några av de drabbade har dessa hot dessutom redan blivit verklighet.

– Han har spridit rykten och sagt att jag ljuger, att jag är psykiskt sjuk, att det inte går att lita på mig. Det har förstört flera forskningssamarbeten, säger en kvinna som drabbats. 

Man visste att om man på något sätt talade om honom i negativ dager  så skulle det  straffa sig förr  eller senare.

Sexuella trakasserier var vardag

Berättelserna liknar varandra och pekar främst ut två personer, vars forskningsgrupper beskrivs som giftiga på olika sätt. En forskare anklagas för att ha uppmuntrat till sexuella trakasserier. Han beskrivs som en sorts alfahane som de yngre manliga doktoranderna velat härma. En återkommande "lek" har varit att ranka de kvinnliga doktoranderna efter sexighet. En annan har varit att tävla om vem som kan få kvinnorna i säng.  

– Jag blev efter ett tag väldigt sjuk så jag började gå till en psykolog där jag beskrev vad som hade hänt och då sa hon att det du upplevde var sexuella trakasserier och hon diagnosticerade mig med posttraumatiskt stressyndrom, säger en annan anställd som Dagens ETC har talat med.

Ovälkomna närmanden från manliga medarbetare har varit vardag för flera av kvinnorna på institutionen. Det har handlat om allt från olämpliga kommentarer om utseende, obscena inviter till en hand på ett lår. Ständigt under hotet att bli fråntagen arbetsuppgifter, information och resultat om man inte går med på det som föreslås av männen. 

Angiverisystem i forskningsgruppen

Flera av de anställda berättar om hur de aktivt vändes emot varandra. En del av doktoranderna favoriseras medan andra kritiseras. Forskningsledare initierade ett angiverisystem där de ombetts att spionera och berätta om varandras misstag. En person berättar hur en forskare fysiskt ställt sig i vägen när han ansett att doktoranden ställt en fråga på mötet som han inte ville att hen skulle ställa. Utskällningar och hot var andra förekommande maktmedel. 

– Hoten var inte bara kommunikationsproblem. Men inte ens det tog institutionen på allvar. "Nej, det har du missförstått". Det har gått många år men orden han använde har etsat sig fast, säger en doktorand.

Att det inom flera forskningsgrupper på institutionen förekommer mobbning och maktmissbruk mellan doktorander och forskare bekräftas också av flera utomstående källor som Dagens ETC har talat med. Medarbetarna själva berättar även att de känner till många fler unga, både kvinnor och män, inklusive studenter, forskare och gästföreläsare, som trakasserats. 

De yngre anställda hamnar i en beroendeställning till de äldre manliga forskarna, eftersom det inte alltid är ett alternativ att ta sig bort från universitetet. Forskningsstöd eller tjänster är nämligen ofta är knutna till institutionen. 

– Det ska finnas en skyddsorganisation som man ska kunna anmäla sådant här till och veta att man kan anmäla till. Doktoranderna är väldigt beroende av sina handledare och systemet är skört, säger Karin Nygren, forskningsingenjör och ett av skyddsombuden på institutionen. 

Skyddsombuden ovetande om problemen 

Karin Nygren har varit skyddsombud i många år och arbetat som forskningsingenjör inom neurovetenskap på Uppsala universitet sedan 70-talet. Hon säger att arbetsmiljöproblem oftast kunnat lösas smidigt över åren även om hon medger att hon då främst talar om fysiska problem i labbmiljöer och inte ”psykosociala problem". 

– De blir lösta på andra vägar. Som skyddsombud gäller det ju också att man får reda på vad som händer. Man kan inte göra något om man inte vet om det, säger hon. 

Enligt Karin Nygren har ledningen det största ansvar för att arbetsmiljöproblemen gått så långt att institutionen lägger ner. Men hon ifrågasätter även om skyddsombuden har gjort tillräckligt.

– Man kanske borde rannsaka sig själv, säger hon.

Robert Malmgren som är facklig förtroendeman på Saco känner till ett ärende gällande sexuella trakasserier. Han säger också att det är svårt att komma åt problemen om kvinnorna inte själva kontaktar dem. För ärendet som Robert Malmgren känner till gjordes ingen polisanmälan. 

 – Det är inte upp till oss. Det är upp till individen. Vårt syfte är att stödja våra medlemmar och se till att det blir så bra som möjligt. Vi lägger fram de olika alternativen som finns och vad de alternativen eventuellt kan leda till. Sen stödjer vi medlemmen i processen framåt, säger han.

Robert Malmgren säger att han inte visste hur allvarliga problemen har varit på institutionen innan ledningen under våren påbörjade projektet att avveckla.

– Jag skulle vara väldigt försiktig med att dra några slutsatser av det för det finns flera tolkningar och det är svårt att säga vilken av dem som är sann. Det kan innebära att det eskalerat på senare år, det kan innebära att det finns en tysthetskultur, det kan innebära att man ansett att det inte är en fråga man har bekymrat sig om att ta med facket. Några av de utsatta kan också ha varit icke-medlemmar och då hör de ju inte av sig till oss, säger han.


Förra året meddelade prefekten Finn Hallböök att han skulle avgå av personliga skäl. Att hitta hans ersättare har tagit tid. Enligt Mats Larhed, vice rektor, är det prefekten som är ansvarig och som man ska kontakta vid arbetsmiljöproblem. Det är också vad flera av kvinnorna har gjort men några av dem har också upplevt en ovillighet från prefekten att faktiskt hjälpa dem. 

Jag blev tillsagd att inte göra  en stor anmälan, att det var bättre att det sköttes  internt.

– Jag påtalade gång på gång hur jobbigt det var och prefekten ifrågasatte och sa: ”Ska du inte vara kvar lite till, tills den här grejen blir publicerad?”. Till slut bröt jag ihop och började storgråta. Det verkade vara som krävdes, säger en kvinna som drabbats av trakasserier på institutionen.

– Jag blev tillsagd att inte göra en stor anmälan, att det var bättre att det sköttes internt, säger en annan kvinna. 

En teori som förs fram av flera av kvinnorna är att prefekten förhalar lösningar på arbetsmiljöproblem för att de forskare som anklagas för trakasserier ger upphov till stora forskningsanslag och är för viktiga för institutionen. 


”Lever på starka personligheter”

Den teorin förnekas av den tidigare prefekten Finn Hallböök. Han menar också att det inte stämmer att det enbart är prefekten som man bör gå till med sina problem. HR-avdelningen, doktorandrådet och facket är andra instanser man kan vända sig till.

– Det är viktigt att saker diskuteras kollegialt, jag talar inte om nepotism men en öppen kollegial process och jag anser att vi haft väldigt bra processer även om de många gånger varit extremt svåra. Universitetet har, och lever på, väldigt starka personligheter. Men när det blir problem kan de också vara väldigt svårhanterliga, säger han.

Psykologen sa att det jag upplevde var sexuella trakasserier

Finn Hallböök menar också att han kontinuerligt har informerat ledningen om de problem som har identifierats under åren. 

– Det är också saker vi diskuterat ingående inom HR men det är samtidigt viktigt att inte låta vissa uppgifter spridas över en institution. 

Men att man inte talar om problemen – bidrar inte det till en tystnadskultur?
– Det måste balanseras mot risken för ryktesspridning, som också förekommit.

Som jag förstår det så blir kvinnorna oftast mer drabbade av ryktesspridning medan de män som anklagats och som sitter i maktpositioner sällan berörs i sådana här processer. Är det bra att hålla hårt på sekretessen om detta blir konsekvenserna?
– Nej inte i vissa fall. Men det är en väldigt svår balansgång. Det finns ett arbete som har pågått för att försöka minska den här beroendeställningen och bryta den. Det är något vi har diskuterat väldigt mycket och också arbetat med, till exempel genom att den personaladministratör som haft hand om de här frågorna haft återkommande samtal med personer generellt sätt. Men även inom delar av organisationen där de tyckt att det varit extra viktigt.

Ingen av kvinnorna jag talat med har upplevt att de fått det stöd som de behövt för de trakasserier och sexuella trakasserier de blivit utsatta för.
– Jag kan inte mer än att beklaga det. Jag har utifrån de förutsättningarna jag haft gjort så gott jag kunnat. Jag tror kanske att det påverkat processen att jag behövt kliva av. Men det här är extremt svåra frågor som inte är svartvita. 

Utpekade forskare får fortsätta

Arbetet för att lägga ned universitetets institution för neurovetenskap har varit påfrestande för många. Vid upplösningen kommer forskningsgrupper att fördelas på olika institutioner.

Vice rektor Mats Larhed tror att det ska gå att förebygga framtida problem bland de omplacerade forskarna. 

– När man kommer till en ny miljö får man en ny prefekt som har ansvar för arbetsmiljön och som också behöver ha möten med handledare och den biten. Vi har dessutom både verksamhetsnära och centrala HR som också ska hjälpa till med dessa saker, säger han.

Men andra som Dagens ETC talat med är betydligt mer pessimistiska. Det fackliga ombudet Robert Malmgren tror inte något kommer lösas av att institutionen försvinner. 

– Nej, arbetsmiljöproblem kommer att ärvas, så är det. Men ju mer medlemmarna kommer och pratar med oss om att vi har den här situationen, ju mer kan vi bevaka att den nya institutionen kan börja jobba med den, säger han. 

De fyra medarbetare som drabbats av trakasserier är i sin tur samstämmiga. Institutionens nedläggning kommer inte göra någon som helst skillnad. De forskare som utpekats kommer att fortsätta att vara handledare, fortsätta få forskningsmedel och fortsätta att skapa nya giftiga miljöer dit de kommer. 

– Så länge som professorerna fortsätter att vara så självsäkra med en attityd i stil med "vad ska ni göra åt saken?", så tror jag inte att något kommer kunna förändras, säger en av de anställda.