Hon har en bäbis i sele på magen och svårt att böja sig framåt. Barnet är två månader och sover i en teddyoverall. Mamman har varit i Sverige i fyra år, och fick avslag senast för ett år sedan. Åka tillbaka till sitt gamla hemland kan hon inte.
– Jag har problem med min familj... säger hon och stelnar till lite.
När den lilla pojken är tre år kan hon söka igen. Nu är de papperslösa.
– Det är svårt. Jag kan inte jobba, jag har jobbat i tre år, men nu har jag ingen rätt att göra det. Jag har ingen rätt att få något till barnet, det är bara här jag kan få hjälp, säger hon.
Anpassad verksamhet
Det är full aktivitet i byggnaden. Rosengrenska har öppet en kväll varannan vecka och när styrelsens samordnare Matilda Persson räknar upp alla volontärer som är engagerade under kvällen är de över 30 stycken. Sjuksköterskor, optiker, bedömningspsykolog – en del är med både som sin yrkesroll och som tolk. En verksamhet förläggs i en korridor, andra i var sitt rum eller hörn.
Samarbete med kyrkan
I ett stort provisoriskt väntrum sitter så många som får komma in i enlighet med rådande pandemirestriktioner. Alla samlade är papperslösa, alla behöver på ett eller annat sätt hjälp. Landet är stängt, nära nog ingen kommer in. Samtidigt kan en del avvisningar inte ens genomföras. Historierna är lika många som de närvarande. En del har aldrig sökt asyl då de räknar med att få avslag. En del har nekats asyl, men tror att de dör om de återvänder. Många tittar lite nervöst på kameran, fastän den bara hänger på en axel.
Tidigare hölls Rosengrenskas kvällar tillsammans med Svenska kyrkans utdelningar av mat och kläder, men besökarna blev alldeles för många så nu har tillfällena delats upp. Tidigare barngrupp som personal från kyrkan anordnade har avskaffats. Diakonen AnnSofie Olsson är dock på plats även denna kväll.
– Att leva som papperslös är som att leva i en återvändsgränd där man inte ser någon väg vidare. Och där man är oerhört stressad över sin livssituation och väldigt trängd. En situation där man behöver stöd och hjälp från olika aktörer och det är väldigt fint att vi kan jobba tillsammans för hela människan, så att de kanske kan hitta en väg vidare i livet, säger hon.
Kyrkan har utdelning två dagar i veckan och det kommer ungefär 100 familjer varje gång, ett sjuttiotal är barnfamiljer. Kyrkan erbjuder också samtal och föräldrastöd.
– Vi vill se den här gruppen som annars lever lite under radarn i vårt samhälle och vi ser den fara väldigt, väldigt illa. Det är en grupp som ligger nära till att utnyttjas, för de vågar inte polisanmäla och de riskerar övergrepp.
Tidigare i år intervjuade vi Henry Ascher, styrelseledamot i Rosengrenska, bland annat om hur papperslösa förlorat möjligheten till försörjning då även svartjobb försvann i och med pandemin. AnnSofie Olsson konstaterar att kyrkan inte kan blanda sig i de områden som kan vara olagliga, alltså svarta hyreskontrakt, jobb och pengar, men att det märks att människor har svårt att få ihop något att leva på.
– Det kan ha olika faktorer, men vi märker att människor är mer stressade över sin utsatthet, säger hon.
Betalar ut ”barnbidrag”
Kvällens samordnare Matilda Persson visar runt och konstaterar att 80 procent av besökarna vill ha hjälp av ”kassan”. De visirbeklädda volontärerna i den ersätter utlägg som besökarna gjort för vårdbesök och mediciner mot kvitton. Såväl läkarbesök som läkemedel på recept kostar 50 kronor för papperslösa.
– På ett sätt är det bra att folk är här, det betyder att de fått vård. Men det är också tecken på en oerhörd fattigdom, hur länge folk kan vänta för 50 kronor, säger hon.
Rosengrenska betalar också ut ”barnbidrag” på 500 kronor i månaden till barn under ett år.
Efter en kort stängning när pandemin först bröt ut så flyttade verksamheten till andra lokaler, men nu är man sedan en tid åter i den vanliga lokalen. Besökarna är färre än innan flytten, volonärerna tror att tidigare besökare undviker att resa kollektivt och är rädda att det ska vara trängre än det är. Adressen sprids med mun till mun-metoden. I dörren in frågar diakon Eva Clarängen efter eventuella symtom och spritar alla händer.
Subventionerad tandvård
Sara Rangmar sitter i Rosengrenska styrelse och har för kvällen fullt upp med pappersarbete, inga register förs digitalt. Hon är tandläkare och hon har varit engagerad i Rosengrenska i 15 år. Hon konstaterar att behandlingsgränser nu dras i enlighet med det omtvistade begreppet ”vård som inte kan anstå”.
Hon räknar upp vad regionen brukar klassa som nödvändig hjälp såsom akuta tillstånd, infektioner, smärta, att ta bort tänder, rotfyllningar ”inom vissa rimliga gränser”, långtidstemporära fyllningar och temporära proteser. Men innan proteser eller andra kostsamma behandlingar görs måste Enhet tandvård inom regionen godkänna. Papperslösa kan inte få hjälp med riktiga fyllningar, kronor, broar eller tandersättningar. Tandreglering, alltså tandställning eller dylikt, liksom implantat är också i praktiken uteslutet.
– De får hjälp med det som är mest akut. Man ska sakna ganska mycket tänder för komma i fråga för att få en protes till exempel. Det är inte ens säkert att en person som helt saknar tänder får en protes.
Hur resonerar man då?
– Ja, det undrar jag med. Jag blir jättearg när de inte godkänner det. Jag tror att det handlar om att man ska slå vakt om att ha ett system där man ger kraftigt subventionerad tandvård till vissa grupper, genom att se till att man inte överträder gränserna för vad som är tillåtet, säger hon.
Mänsklig rättighet
Att gå till doktorn ses som en mänsklig rättighet, men subventionerad tandvård kan väcka ont blod i medborgare som inte själva får subventionerat de dyra tandläkarräkningarna.
– Jag ser det som att man skulle behöva reformera hela tandvårdssystemet så att det blev fördelaktigare för alla. Jag tycker inte att man ska prioritera papperslösa framför människor som är bosatta och fattiga, självklart inte, utan alla ska ha rätt till tandvård som är rimlig, till en rimlig kostnad. Nu har man valt att just den här utsatta gruppen och asylsökande ska ha en kraftig subvention av tandvård. Vilket är helt korrekt. Det här är de grupper som är allra mest utsatta och som inte har nåt annat stöd, säger Sara Rangmar.
Stora tandbesvär
Utöver de många som söker till kassan är det också fullt upp just för kvällens tandläkare Torgny Alstad. Besöksstolen är en vanlig pinnstol, men så gör han också bara en första bedömning där.
En ung patient har så omfattande problem att han kommer att behöva många besök – fastän en del kliniker passar på att göra flera behandlingar på en och samma bedövning. Torgny Alstads besökare för kvällen kan få en typ av intyg på att Rosengrenska bedömer dem som papperslösa, en över telefon tolkad bedömning och vidare lotsning till folktandvården.
– 80 procent är ju värk – det är patientens behov. Sedan kan jag titta in i munnen och säga att de har mycket mer behov, men rent akut så är det värk de söker för, säger han.
Han har just förklarat för en person som kan lite svenska att hennes komplett tandlösa anhörig ska kunna få en protes, men att det kommer ta fem tillfällen med en patientavgift på 50 kronor gången.
Det blir tyst en stund.
250 kronor är en stor summa för den som ingenting tjänar.