Facit efter gruvorna i Blaiken och Svärtträsk, mellan Storuman och Sorsele, är förödande. Stora mängder metaller läcker ut från gruvområdet. Samhällets nota för uppstädningen beräknas bli 400 miljoner kronor. Hur ser de ansvariga på orsakerna till detta miljömässiga och ekonomiska fiasko och sitt eget ansvar? Den frågan har inte ställts tidigare, men nu har ETC Umeå sökt svaret.
Mer än 100 nya jobb
Scanminings zinkgruva startade med buller och bång 2006. Mer än 100 nya jobb skulle den ge och bolaget utlovade mer än 200 miljoner i vinst årligen. Verkligheten blev en helt annan. I slutet av 2007 gick verksamheten i konkurs och stora miljöproblem visade sig. Tonvis med zink och andra metaller läckte ut till Juktån, ett biflöde till Umeälven. Långt mycket mer än de 500 kilo årligen som företaget hade tillstånd till. Utan åtgärder skulle utsläppen öka till mellan 80 och 100 ton årligen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Sedan konkursen har omfattande insatser gjorts för att rena vattnet. Vid den mindre Svärträskgruvan har arbetet med att varaktigt minska utsläppen inletts. I Blaiken hoppas länsstyrelsen att arbetet snart kan inledas. Den totala kostnaden för samhället beräknas till 400 miljoner kronor.
Förändringar av ledningen
Att spåra upp de ansvariga är inte helt lätt. Under Scanminings korta livstid gjordes förändringar av ledningen i flera omgångar. Bland annat var det fyra olika personer som satt på posten som verkställande direktör under de år när verksamheten drogs igång och kraschade. Den förste av de fyra heter Michael Nilsson och jobbar i dag med miljöfrågor i Sala silvergruva, som inte har varit i drift sedan början av 1900-talet och numera i stället är ett välbesökt historiskt minnesmärke.
– Min uppfattning var att bolaget inte skulle gå vidare med Blaikenprojektet, utifrån de förutsättningar som gällde, med små ekonomiska marginaler och ett litet bolag, säger Michael Nilsson, som var vd innan arbetet med att bygga upp gruvan drogs igång 2005.
Majoriteten av ägarna hade en annan uppfattning. I det läget beslutade den störste ägaren, ett danskt familjeägt företag, att dra sig ur verksamheten och samtidigt lämnade Michael Nilsson bolaget.
Såg du under din tid i bolaget risken att det skulle bli stora metallutsläpp från gruvan?
– Risken är uppenbar vid en fyndighet av det här slaget. Det finns alltid miljörisker, men dessa kunde ha hanterats om man gjort rätt.
Är du förvånad över att det gick som det gick?
– Det vill jag inte kommentera.
Det var i stället Olle Widigsson som tog över under åren när verksamheten drogs igång. Han kom från jobbet som vd för hamnen i Gävle. Det var under hans tid som alla besluten togs som var avgörande för verksamheten vid gruvan. Men det visar sig omöjligt att komma i kontakt med Widigsson. Trots otaliga försök att nå honom via flera telefonnummer och upprepade meddelanden på hans mobilsvar går det inte att etablera kontakt med honom.
Det som är känt om Widigsson är att han har återkommit inom gruvbranschen på senare år som vd för företaget Wiking Mineral – ett företag med planer på att starta en mindre gruva utanför Sandviken. Mest uppmärksammat blev detta företag för att flera kända högerextremister fanns med bland ägarna och i ledningen.
– Jag har koncentrerat mig på fyndigheterna och om det är möjligt att få igång något, sade Widigsson till Arbetarbladet 2015 angående företagets kopplingar till högerextremistiska kretsar.
Börsvärdet ökat
Det vi vet om Widigssons syn på Scanminings verksamhet är att han var oerhört optimistisk om företagets möjligheter inför starten. I årsredovisningen för 2005 skriver han att börsvärdet har ökat från 800 miljoner kronor till 1,8 miljarder och att företaget räknar med att göra en vinst på 230 miljoner årligen under de första sex åren.
När Widigsson slutade som vd tog störste ägaren, Jan Petterson, klivet från posten som styrelseordförande till uppdraget som verkställande direktör. Petterson sitter i dag i styrelsen för en rad mindre bolag, bland annat ett företag i vindkraftsbranschen.
När jag når honom på telefon svarar han efter några sekunders tystnad att han inte vill svara på några frågor kring Scanminings verksamhet. Men samtalet fortsätter under några minuter och jag kan ändå inte låta bli att ställa en fråga som jag tycker är central.
Känner du något personligt ansvar när samhället nu måste satsa 400 miljoner kronor för att städa upp efter verksamheten i Blaiken?
– Nej, jag har inget att tillföra. Jag avböjer att svara på några frågor kring detta, blir svaret från den tidigare störste ägaren, styrelseordföranden och vd:n.
En av styrelseledamöterna i Scanmining dömdes efter konkursen till fängelse i ett år och sex månader för grovt insiderbrott. Han hade strax innan företaget vinstvarnade sålt av aktier för 32 miljoner kronor. Till denna person går det bara att hitta en postadress och det brev med önskemål om kontakt som han får förblir obesvarat.
Till sist är det i alla fall en av de personer som satt i Scanminings styrelse som är beredd att föra ett samtal om tiden i bolaget. Nils-Erik Marinder hade många års erfarenhet av arbete inom gruvbranschen med sig när han kom med i Scanminings styrelse. Han beskriver projektet som riskfyllt med tanke på de små ekonomiska marginalerna och problemen med att hitta erfaren personal.
– Så här i efterhand kan man säga att gruvan aldrig borde ha startat. Tar man aldrig risker sker heller ingen utveckling, men riskerna måste kalkyleras och vägas mot möjligheterna. Det är tråkigt att det gick som det gick, säger Marinder.
Hur ser du på det stora glappet mellan de utsläpp som företaget hade tillstånd till och de mycket stora utsläpp som det i verkligheten har blivit?
– Det har jag inte riktigt kompetens att svara på. Miljöfrågorna sköttes av en extern konsult.
Vad kan man lära sig av Blaikenprojektet?
– Det gäller att ha bättre förberedelser och större marginaler i de ekonomiska kalkylerna.
