– Att förena effektivitet och värdighet är omöjligt i det här sammanhanget, säger Mehdi Ghazinour, professor i socialt arbete, ansvarig för forskningen på polisutbildningen vid Umeå universitet och drivande i projektet ”Vad är ett värdigt återvändande …?”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Syftet med projektet har varit att beskriva och analysera ensamkommande flyktingbarns upplevelser av asylprocesser som har slutat i en utvisning. Via HVB-hem och organisationer har forskarna fått kontakt med unga som har fått tre negativa asylbeslut och som därmed förväntas lämna Sverige.
Pappa sade att jag skulle åka till Sverige. Han sade: Det är ett bra land och att det finns bra människor som förstår. Jag var barn och jag visste ingenting. /Ali
En historisk händelse
Mehdi Ghazinour kom själv som flykting från Iran i slutet av 1980-talet. Han betonar att han som helhet anser att den svenska flyktingpolitiken är betydligt bättre än många andra länders. Han vill gärna lyfta fram civilsamhällets engagemang under hösten 2015, när ovanligt många flyktingar tog sin tillflykt till Sverige och människor runt om i landet tog emot dem som kom med öppna armar på järnvägsstationer och busstorg.
Jag träffade en kvinna. Jag pekade på min mage för jag var hungrig. Jag hade inga pengar. Hon köpte mat åt mig, hon förstod. På söndagskvällen tog hon med mig hem. Jag fick duscha och hon gav mig mat. Hon hade sina barn där. /Baahir
– Vi var med om något historiskt! Jag tror att den solidaritet och handlingskraft som många visade förvånade politikerna. Kanske blev de rädda för att förlora kontrollen, och kanske var det en av anledningarna till att gränserna stängdes, säger Mehdi Ghazinour.
Kritik från FN
Enligt artikel 12 i barnkonventionen har ett barn rätt att göra sin röst hörd i frågor som gäller barnet självt, men här beskriver barnen i projektet hur de möts av misstro från myndighetspersoner. 2015 granskades Sverige av FN:s barnrättskommitté, som ansåg att skyddet för ensamkommande asylsökande barn var för svagt (Committee on the Rights of the Child, 2015).
Jag hade kontakt med en handläggare på Migrationsverket. Först och främst så lyssnade hon aldrig på mig. Sista mötet med henne var jättetufft, hon var jätte-otrevlig mot mig. Hon sade att hon inte kunde göra någonting åt det besked jag hade fått. /Kamal
– Våra resultat pekar åt samma håll och vi uppmanar därför politikerna att stärka de här barnens mänskliga rättigheter, säger Mehdi Ghazinour.
Efter år av oro och ovisshet får många drömmen om ett liv i Sverige krossad när Migrationsverket definitivt säger nej. De alternativ som då återstår är att återvända frivilligt eller att gömma sig.
De gav mig avslag och sade: Vi ska leta efter din mamma. Det är hon som ska skydda dig. Jag sade: Hur kan min mamma skydda mig när det är regeringen som dödar oss? De sade: Det är så lagen säger, du har inte tillräckliga skäl för att få hjälp. /Baahir
Mellan hopp och förtvivlan
En tydlig gemensam nämnare hos de här ungdomarna är det hopp som de ställer till Sverige och de känslor som de investerar i landet. När utvisningsbeskedet kommer blir besvikelsen enorm. Att pendla mellan hopp och förtvivlan under så lång tid tär på krafterna, och när polisen ska verkställa utvisningarna är barnen ofta i så dåligt psykiskt skick att de behöver specialistvård.
Gömde mig där i nästan nio månader. Bodde hos landsmän. Bytte lägenhet varje dag. Jag fyllde 14 och det var tufft. Visste inte vad jag skulle göra. Hade inte mat. Var trött och hungrig. /Ayan
– Vad gör vi med barnen? Vårt agerande kan i värsta fall bidra till att det här systemet producerar arga människor, som i sin frustration ansluter sig till radikala miljöer, säger Mehdi Ghazinour.
Men är en värdig utvisning verkligen möjlig? Här går åsikterna isär. Enligt forskarna menar polisen och Migrationsverket generellt att effektivitet och värdighet går att förena, medan socialsekreterare, HVB-personal och gode män i huvudsak hävdar att en tvångsutvisning aldrig kan vara värdig.
– Utifrån vår forskning ser jag det som möjligt att åtminstone minska lidandet. I vår rapport presenterar vi därför ett förslag på en verksamhet där alla inblandade myndigheter skulle finnas samlade på ett och samma ställe, i ett Barnahus, säger Mehdi Ghazinour.
Barnahus togs ursprungligen fram för unga som utsatts för övergrepp, men kan enligt forskarna också fungera vid utvisningsprocesser. Barnen skulle då slippa slussas fram och tillbaka.
I förvaret var det svårt. Jag såg en tjej som gjorde självmordsförsök. Min lillebror på sex år som såg det hela grät. Jag kände att jag var i fängelse. /Mahmud
– Barnahuset skulle vara präglat av omsorg och respekt, och här skulle vuxna med kompetens i psykologi och kunskap om barns behov arbeta. Det skulle minska riskerna för att barnen och ungdomarna utsätts för kränkningar och samtidigt ge de ansvariga möjlighet att utföra sitt arbete med större värdighet.
Förslaget har mottagits med intresse av politiker.
– Vi forskare redovisar våra resultat, men sedan krävs politiska beslut för att komma vidare, säger Mehdi Ghazinour.
Han riktar också en annan förhoppning till maktens korridorer.
– Jag skulle önska att samtliga partiledare med statsministern i spetsen tackade det svenska folket för dess generositet vid flyktingvågen 2015, men också att man ber de barn som utvisas om ursäkt. De är alla utsatta för upprepade kränkningar och visserligen kan en ursäkt inte göra något ogjort, men kanske kan det lindra deras lidande en aning.
Fotnot 1: De kursiva citaten kommer från unga asylsökande. Intervjuerna med ungdomarna finns i sin helhet i rapporten ”Resa med tvång”.
Fotnot 2: ”Vad är ett värdigt återvändande. En studie av hur polis, Migrationsverket, social-sekreterare, gode män och asylsökande ungdomar agerar vid återvändande”(av Mehdi Ghazinour, Jonas Hansson, Lars-Erik Lauritz, Mojgan Padyab, Johanna Sundqvist, Malin E. Wimelius och Kenneth Ögren) i samverkan med Umeå kommun, Migrationsverket och polismyndigheten i Västerbotten.
