Ambitionen var att tillföra ytterligare perspektiv till konflikten.

– Jag kontaktade Rabbis for human rights eftersom fler behöver höra om deras arbete. De möter Israeler varje dag och är en nagel i ögat på Netanyahus regering och politiken de bedriver, säger miljöpartiets Alice Bah Kuhnke, ledamot i Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter

Snart 40 års arbete

Sedan 1988 har RHR arbetat för att främja social och ekonomisk rättvisa i de palestinska områden som Israel ockuperat, i Västbanken och Gaza.

I dagsläget har RHR cirka 150 aktiva medlemmar och över 300 hundra volontärer från det israeliska samhället som jobbar för att sprida kunskap och skydda invånarna från förtryck och våld.

Men sedan Hamas attack mot bland annat en musikfestival i Israel den 7 oktober har organisationens arbete förändrats på flera sätt.

– Många av våra volontärer förlorade anhöriga i attacken. Det har varit svårt för alla att återhämta sig och att fortsätta arbetet mitt i sorgen. Men jag är glad att kunna säga att vi sakta återfått vår kraft, säger Daniel Brodski.

Bistår palestinier

Trots att RHR inte är en humanitär organisation, har den de senaste månaderna bistått palestinier i de ockuperade områdena med mat och andra förnödenheter.

– Kriget innebär många stora utmaningar för vår organisation. Men just nu är bristen på mat och medicin den mest akuta. Hittills har vi lyckats leverera över tusen matboxar tack vare privata donationer från Israeler, säger Ruth Baidatch.

När beskedet om festivalmassakern kom den där måndagsmorgonen i oktober, stängde många av Jerusalems verksamheter ner på obestämd tid. Inklusive skolan där Ruth Baidatch arbetar.

– Det var givet att jag inte skulle gå till jobbet under de närmsta dagarna. Därför valde jag att gå till palestinierna istället. Det kändes otäckt men jag hann inte ens tänka efter. Jag visste bara att det gav mig hopp att få vara nära dem, säger hon.

Nya trampar oftare snett

I över 20 år har RHR skickat volontärer till palestinska olivodlingar för att stötta och skydda markens bönder från vandalism och förtryck.

Med sedan Israels krig mot Gaza trappades upp har situationen förvärrats.

Dels på grund av att gränsernas ordinarie militär skickats ut i kriget och ersatts av reservsoldater, säger Daniel Brodski.

– De kan inte reglerna lika bra och är mer benägna att reagera på ett irrationellt sätt. Jag blev till och med fängslad för ett tag sedan, vilket inte hänt förut.

Parallellt med detta har allt fler bosättare börjat ströva omkring på palestinskägd mark med vapen och i arméuniformer.

– Om jag ser en person i uniform så kan jag inte avgöra om det är en soldat eller inte. Vi blev bortskickade en gång helt utan juridisk grund. Jag vet fortfarande inte om det var armén som bröt mot lagen eller om det var beväpnade bosättare. Men de skrek på oss och palestinierna tills vi blev tvungna att lämna området.

Rusning till vapenlicenser

Efter valsegern år 2022 utnämnde president Benjamin Netanyahu ultranationalisten Itamar Ben-Gvir till säkerhetsminister. Beslutet möttes av stark kritik då Ben-Gvir gjort sig känd för sin antiarabiska politik och öppna uppmuntran till fördrivning av palestinier.

Ben-Gvir säger att 200 000 civila israeler nu står i kö för att få vapenlicens, skriver ABC News.

– Ben-Gvir varnar israeler för att palestinier ska attackera dem i sina hem och uppmanar dem därför att skaffa vapen för att skydda sig själva. Han har gjort ockuperade territorium till vilda västern, säger Ruth Baidatch.

RHR har försökt kasta ljus på bosättarnas förtryck mot palestinier i flera år. Men för många israeler har våldet ändå flugit under radarn.

– Under våra demonstrationer mot bosättarna har folk ifrågasatt huruvida det ens existerar någon ockupation. Andra har förstått att det pågår men inte tyckt att det varit läge att ta tag i.

När flera volontärer, inklusive Daniel Brodski, i början av 2022 blev brutalt attackerade av bosättare under en trädplantering fick händelsen stor uppmärksamhet i media.

– Vissa var i chock och började förstå vad palestinierna utsatts för. Andra menade att ockupationerna var ett nödvändigt sätt för Netanyahu att hantera den pågående konflikten, säger han.

Når inte sonen

Ruth Baidatch har en son i den israeliska armén. Morgonen efter festivalmassakern blev han inkallad för att delta i kriget mot Hamas.

– Jag gav honom en kram och sedan åkte han iväg. Hela situationen är mycket förvirrande för honom. Han vet vad jag gör och vad jag står för men vill knappt lyssna på vad jag säger längre.

Hennes upplevelse är inte att unga soldater blivit ”hjärntvättade” av staten på samma sätt som media rapporterat om unga militärer i Rysslands krig mot Ukraina. Hon tror istället att det handlar om den maktlöshet som unga män känner inför den långvariga konflikten.

– Många hade vänner som dog på den där festivalen. Jag tror inte att de längre kan ta in vad vi andra försöker säga till dem på grund av det stora traumat och väljer därför att dedikera sina liv åt att försvara sitt land. Jag är stolt över min son, men inte över min armé. 

Daniel Brodski håller med.

Traumat är verkligt

 – Naturligtvis kan vi tala om att det funnits propaganda från regeringen under krigets senaste 15 år. Men traumat som människor upplever är också verkligt och med säkerhet krigets främsta drivkraft.

Ruth och Daniel vill båda se ett eldupphör, att israeliska gisslan blir återlämnade och att humanitär hjälp når fram till Gaza.

– Vi har varit i ett fruset tillstånd så länge nu. En bra sak vi kan fästa oss vid i den här hemska situationen är hoppet om att en förändring är på väg, säger Daniel Brodski.

– Jag hoppas att alla känner sig ansvariga för vad som hänt och för var som kommer hända med judar och araber framöver. I det ingår också Europa och Amerika. Sedan hoppas jag vi kan börja om på nytt och lära oss att samexistera, säger Ruth Baidatch.