Davods flykt från Sverige

Jag ska nu försöka berätta om Davods historia på ett sätt som gör det möjligt att förstå hur det kan se ut när man kommer som flykting till Sverige och vilket “lotteri” det är angående vem som får uppehållstillstånd och vem som inte får. Jag vill betona att historien om Davod bara är en i mängden av historier som berör unga människor som kommer med förhoppningen om ett liv i fred och undan förföljelse. Listan över drabbade kan göras mycket lång.

Första gången jag träffade Davod var i augusti 2018 när han började i min klass. Han var då en ganska tillbakadragen och tystlåten kille som inte gjorde så mycket väsen av sig i klassrummet. Det jag visste var att han inte hade fått uppehållstillstånd och att han bodde med sin familj i Dalarna. Familjen hade kommit till Sverige 2015 när Davod fortfarande var 17 år och räknades som barn. Under de följande två åren flyttades familjen mellan olika boenden och städer innan man till slut kom till Dalarna. Familjens första intervju genomfördes i juni 2017 och handlade om familjens asylansökan som grundade sig på förföljelse och hot från släktingar i Afghanistan. Ansökan avslogs i juli 2017.

Med tiden blev det klart för mig att hans pappa blivit fängslad våren 2018 och utvisad från Sverige på grund av misshandel och hot mot mamman, Davod och syskonen. En stor del av terrorn berodde på att Davod valt att lämna islam och börjat intressera sig för kristendomen, något som gjorde hans pappa extremt upprörd och våldsam. Socialtjänst och skola gjorde anmälan och pappan blev alltså frihetsberövad. Efter detta beviljades mamman och de yngre syskonen uppehållstillstånd på grund av hoten från pappan. Davod däremot hade fyllt 18 år och räknades därför inte längre som barn. Han var enligt Migrationsverket en ung och frisk man som kunde bosätta sig i någon av de tre trygga städer som då fanns kvar i Afghanistan och skulle därför utvisas dit.

Att man inte visste var pappan, som vid upprepade tillfällen ringt och hotat Davod till döden om han skulle komma till Afghanistan, befann sig såg man inte som något farligt.

Jag har svårt att föreställa mig den förtvivlan som Davods mamma måste känt när hon fick veta att hennes äldste som plötsligt inte räknades till familjen utan skulle bli tvingad att återvända till det man flytt från.

Davod tog kontakt med den lokala asylkommittén som såg att han sedan en tid tillbaka hade konverterat till kristendomen och var aktiv i kyrkan. Det här borde inte bli några problem, tänkte man och skickade in en ansökan om verkställighetshinder med hänvisning till konverteringen. Ett sådant kan man lämna in om det uppkommit nya skäl i ens ärende.

Men det avslogs av Migrationsverket. Efter det första avslaget
i januari 2019 skickade man in ytterligare ett verkställighetshinder och beviljades då omprövning i mars samma år. Sedan började en lång väntan igen.

Under den här tiden flyttades resten av familjen till en ny stad och Davod fick flytta runt bland kompisar och bodde en tid i kyrkans lokaler innan han hittade en mer permanent plats.

I juni 2020 fick Davod komma på intervju, en intervju som gjordes digitalt och tog 3,5 timme. Efter intervjun ringde Davod mig och var glad. Han tyckte att det hade gått bra under intervjun och trodde verkligen att nu skulle det ordna sig. Som kristen är
det en omöjlighet att leva öppet troende i Afghanistan, något som Migrationsverket är mycket medvetna om. Dessutom fanns dopintyg, intyg från prästen och församlingsmedlemmar, filmer och bilder från olika aktiviteter som predikan i kyrkan och stora mängder kopior av inlägg på sociala medier där Davod diskuterar den kristna tron.

Hans aktivitet på sociala medier har gett upphov till stora hatstormar från muslimer i Afghanistan, hans far och även från personer i Sverige och andra delar av Europa. Davod har mottagit mängder av hot till livet i form av mejl, telefonsamtal och inlägg på sociala medier.

Migrationsvekret var däremot snabba att avvisa allt detta och menade att Davod inte var trovärdig. Hoten kunde ju vara fabricerade, resonerade de. I juli 2020 avslog de därför ansökan.

“Migrationsverket anser att det finns tillförlitlighetsbrister i dina uppgifter. Du har visserligen kunnat berätta om vissa personliga tankar och erfarenheter, som känslan när du steg in i en kyrka första gången och hur illa din far behandlat din mor samt syster. Migrationsverket anser emellertid att du har lämnat vaga och knapphändiga uppgifter avseende den inre process du torde genomgått fram till ditt slutliga ställningstagande att frånfalla islam och att konvertera till kristendomen. Migrationsverket lägger följande omständigheter till grund för sin bedömning.” Ur beslutet, 17/7 2020.

Nu följde många timmar av genomgång av hans ärende. Vi översatte hoten, gick igenom hela utredningen på 24 sidor, skaffade fram mer bevisning och pratade mycket med advokaten. Att läsa alla dessa hot var något som är svårt att beskriva känslan av. Vi fick ta pauser för att jag skulle kunna ta in allt som skrevs. Att hålla sig saklig och konkret när man läser om alla olika sätt människor vill ta livet av en är svårt att hantera. Bilderna på avhuggna huvuden och skjutna personer är svåra att få bort från näthinnan.

“Du har även uppgivit att du med anledning av din konversion fått motta hot på Facebook från okända människor samt två av dina kusiner i Afghanistan. Migrationsverket noterar att den bevisning du anför till stöd för uppgifterna utgörs av skärmdumpar från bilder och hotfulla kommentarer på sociala medier samt egna översättningar av hotelser. Migrationsverket bedömer, med beaktande av att du inte gjort sannolikt att du konverterat av genuin övertygelse och att du inte gjort din identitet sannolik, att du inte heller gjort sannolikt att det föreligger en konkret hotbild från dina släktingar i Afghanistan på det vis som du påstår eller med stöd av den bevisning du åberopat.” Ur beslutet, 17/7 2020.

En överklagan skickades in till Migrationsdomstolen och Davod fick komma på ny förhandling digitalt hos tingsrätten. Jag var med honom i det lilla rummet där han fick möta rätten via skärm. Förhandlingen tog cirka tre timmar och av denna tid fick Davod prata själv i ungefär 30 minuter. Med tanke på att samtalet gick genom tolk blev den tiden halverad. Jag har aldrig tidigare varit med om ett sådant bemötande som det han fick där. Han bemöttes som en icke trovärdig brottsling som skulle stå till svars för något brott. Det han sa avfärdades med fnysningar och han blev ständigt avbruten när han talade. Vidrigt, rent ut sagt. Migrationsdomstolen gick på Migrationsverkets linje och tog beslut om avslag.

Kvar fanns bara en sista instans, Migrationsöverdomstolen, men som väntat blev det nej även där. Nu började en tid som papperslös med en ständig oro att bli tagen och kontrollerad av polis på bussen, på stan, på skolan. En ohållbar situation. När polisen kom till skolan i andra ärenden blev det för mycket och Davod valde att flytta till en säkrare plats. Där kändes det visserligen tryggare men fortfarande fanns inte möjligheten att leva som andra utan tillvaron blev som i en bubbla skild från samhället, vänner och familj. Tur i oturen gick det på grund av fjärrstudierna att närvara på lektionerna. Att han ens orkade och kunde fokusera på skolan är för mig obegripligt.

Som om det inte räckte med detta blev Davod dessutom sjuk i mars och uppsökte läkare vid ett flertal tillfällen. Som papperslös är det svårt att få hjälp. Han fick träffa läkare på deras lunchrast, stressat och opersonligt. Han skickades hem med diagnosen hemorrojder, värktabletter och salvor. Det blev bara värre och till slut kunde han knappt stå, än mindre sitta och gå utan höga doser av smärtstillande tabletter. Eftersom smärtan gjorde att han inte sov på nätterna utan att han vaknade gång på gång, genomsvettig, påverkades han så klart psykiskt och började tappa lusten att leva. Vi förstod att han led av en rejäl inflammation och feber men fick ändå inte rätt hjälp hos läkare.

I april 2022 kan Davod söka asyl på nytt i Sverige, då har det gått fyra år sedan första avslaget. Skulle chansen vara större för ett beviljande då? Vi bollade frågan fram och tillbaka men hans tilltro till Sveriges asyllagar var obefintlig och till slut bestämde han sig för att, som så många andra, lämna Sverige.

Vi tog reda på allt vi kunde om hur man skulle gå tillväga. Vi kontaktade organisationer och människor med kunskaper. Vi kollade vad som behövdes tas med på resan. Vi fick hjälp att översätta dokument till franska, för det var Frankrike som verkade bäst. Vi tittade på tänkbara resvägar dit. Men hur skulle det gå att som ensam ung kille ta sig till ett land där han inte kan språket och med den smärta och sjukdom som han led av?

Jag bestämde mig tidigt för att följa med om ingen annan skulle åka samtidigt. När jag berättade om planerna för en kollega erbjöd hen sig att ta sin bil och följa med oss. Det kändes fantastiskt!

Sagt och gjort, vi reste från Sverige strax före midsommar. Vi reste till Trelleborg där vi skildes åt för att gå på båten var för sig. Båtresan gjordes över natten och gick bra men väl framme i Travemünde blev Davod tagen av polis, förhörd i fem timmar och uppmanad att söka asyl i Tyskland. Han sattes sedan på ett tåg och skickades till Neumünster för att uppsöka ett migrationsboende. Vi åkte dit med bilen och hämtade upp honom. Färden gick vidare till Köln dit vi kom sent på kvällen. Morgonen efter letade Davod reda på en svarttaxi som, mot en kostnad av 90 euro, körde honom till Paris. Kollegan och jag reste efter med bilen. När vi väl tagit oss fram genom Paris i rusningstrafiken mötte vi upp Davod vid boendet som vi bokat. Allt väl.

Nästa dag uppsökte vi läkare det första vi gjorde. Efter att ha förklarat situationen på knagglig franska fick vi träffa en läkare som gjorde en undersökning och man såg att Davod behöver specialistvård. Vidare till nästa sjukhus och nästa undersökning. Där konstaterades att han var i behov av operation, snabbt. Utan sjukförsäkring behöver den betalas av patienten själv. Jag ringde asylkommittén som lovade att starta en insamling och vi tog beslutet att boka tid för operation. Den franska läkaren var upprörd över att Davod fått gå så länge och fått helt fel medicinering. Han skrev ut nya mediciner och antibiotika som vi hämtade ut direkt. Efter läkarbesöket var vi hos en kvinna från organisationen LAMSF, som hjälper svensk-afghaner i Paris. Davod berättade sin situation och hon kommer att göra vad hon kan för att hjälpa till.

Dagen efter hade Davod tid hos Prefekturen (ett slag polis- station) för att registrera sig. Där fick han lämna sina fingeravtryck som skulle kollas mot EU:s databas för att se om han sökt asyl i något annat EU-land. Så klart hittades hans fingeravtryck där och han blev registrerad som ett så kallat Dublinärende. Nu följer en tid av processer mellan Frankrike och Sverige om huruvida han ska skickas tillbaka till Sverige för vidare deportation till Afghanistan. Om så blir fallet kan han överklaga beslutet och hoppas på att Frankrike låter bli att återsända honom hit. Frankrike har inte utvisat några personer till Afghanistan med hänvisning till det rådande säkerhetsläget. Ett säkerhetsläge som tycks ha gått svenska myndigheter förbi. Däremot finns risken att han utvisas till Sverige. Vi ber till högre makter för att det ordnar sig.

Nästa problem att lösa blev boende. Många av de som tar sig till Paris från Sverige bor utomhus, på gator, i tält, under broar eller i parker. Det var något vi verkligen inte ville för Davod. Så vi letade och letade. Vi sökte på nätet och kontaktade personer som ville hyra ut. Davod kollade med vänners vänner och bekanta. Efter att ha kollat det ena stället efter det andra med ockerhyror och dålig standard lyckades Davod hitta en avlägsen släkting till en bekants bekant (eller något) som delade en lägenhet en bit utanför centrum. Han lovade att Davod kulle få plats hos dem mot en månadshyra på 500 euro. Så blev det. Efter ett besök i svenska kyrkan på söndagen tog sig Davod hem till dem och bor nu där i ett delat sovrum och det funkar. Vi är otroligt glada att han, trots den höga hyran, har tak över huvudet. Ekonomiskt får vi lösa det efterhand. Asylkommittén gör ett fantastiskt jobb med att samla in pengar.

Kollegan och jag återvände hem till vardagen igen och för Davod börjar ett nytt kapitel i jakten efter en plats i världen där han kan accepteras.

Vi har daglig kontakt och pratar mycket i telefon. Han berättar om alla svensk-afghaner han träffar.

”Nästan alla jag träffar pratar svenska”, säger han.

Och alla har liknande berättelser om hur de varit många år i Sverige. I september 2020 var det drygt 3 000 stycken som flytt Sverige. Nu är det fler.

Sedan vi lämnade har han varit på flera möten med Migrationsverket, haft träffar med organisationer, varit på gudstjänst
och träffat läkare. Han har nu äntligen fått sin operation den 22 juli och är nu på bättringsvägen. Det behövs fortfarande observationer och uppföljningar men det går åt rätt håll. Svenska kyrkan har också gett ett bra bemötande och Davod har varit till stor hjälp med bibelstudier för andra konvertiter.

Under de sex år som Davod varit i Sverige har han sett kompisar som kom samtidigt få uppehållstillstånd, skaffa jobb, lägenhet, bil med mera. Men det är klart, de kanske hade bättre advokat, kom som ensamkommande, tillhörde en annan folkgrupp, kom från ett annat land, kom rätt datum, fick intervju innan de fyllt 18... Vad vet jag?

Som sagt, jag ville bara berätta. Hans tid i skolan har varit väldigt värdefull. Det har varit en plats där han varit accepterad. Han har utvecklats och klarat gymnasiet med glans. Kyrkan har också betytt väldigt mycket. Här har han fått uppleva en värme och gemenskap som han inte känt tidigare i religiösa sammanhang. Religion för honom har tidigare varit förknippat med krav, hot, rädsla och otrygghet. I Sverige mötte han personer som förmedlade en annan bild av Gud och det var precis vad David sökte. Han blev stärkt som person och fick en stark personlighet. Församlingen tog emot den unga ödmjuka killen med öppna armar. Av den tillbakadragna killen jag mötte i augusti 2018 är det inte mycket kvar.

Visserligen trodde till slut domstolen att Davods tro var genuin men ansåg att han kan dölja sin tro vid ett återvändande. Jag undrar om det är något man brukar uppmana andra kristna att göra. Men, men, det kanske är kutym i rättsväsendet.