När Michelle Bachelet, i mars 2010, lämnade över presidentbandet till sin efterträdare Sebastian Piñera, så skakades Chile av ett kraftigt jordskalv. De stora taklamporna i kongressens plenarsal i Valparaiso, där ceremonin skedde, gungade oroväckande och flera av de inbjudna presidenterna från andra latinamerikanska länder såg skräckslagna ut och reste sig till hälften upp i sina stolar, men för skams skull kunde de inte lämna salen just när Piñera skulle börja sitt installationstal.
Det kunde däremot Bachelet, det var i själva verket precis det som protokollet föreskrev. Men så snart hon kom utanför byggnaden så tog rädslan över och hon började småspringa nerför den röda mattan, allt fortare, tills hon nådde presidentbilen som kunde föra henne i säkerhet till palatset uppe på kullarna.
Det var inget vidare heroiskt avsked.
Förändrade agendan
Hennes fyra år vid makten rymde heller inga riktiga höjdpunkter. Ändå var Bachelet landets populäraste politiker när hennes presidentperiod var över. Men samtidigt som hennes popularitet ökade rasade förtroendet för de partier – socialister och kristdemokrater – som ingick i La Concertación, den koalition som stod bakom henne och som suttit vid makten allt sedan demokratins återkomst 1989. Det var därför företagaren och en av Chiles rikaste män, Sebastián Piñera, hade kunnat bryta La Concertacións segerrad och, för första gången sedan demokratins återkomst, föra högern till makten.
Piñera har haft en tuff tid som president, inte minst på grund av den massiva student- och elevrörelsen som bröt fram 2011 och som vände upp och ner på hela den politiska agendan. Trots det kan han vara ganska nöjd. Den ekonomiska tillväxten har legat på över fem procent, arbetslösheten är lägre än någonsin och han har dessutom drivit igenom en del progressiva reformer, till exempel sex månader betald mödraledighet för alla kvinnor och ett konsumentskyddssystem som tagit itu med den djungel av fällor som det chilenska kreditsystemet består av och som drivit många chilenare från arbetar- och medelklass till ruin.
Fenomen av egen kraft
Piñera har nu, i slutet av sin presidentperiod, ett stöd på drygt 40 procent. Men, precis som i fallet med Bachelet för fyra år sedan har stödet för de partier som står bakom Piñera rasat till en lägre nivå än någonsin. Och när det nu på söndag återigen hålls president- och parlamentsval i Chile är det inte ens säkert att högerns kandidat, Evelyn Matthei, kommer att klara sig till en andra valomgång.
Ingen tvivlar på att Bachelet på nytt kommer att segra, kanske till och med i första valomgången. Och det trots att partierna som stödjer henne fortfarande är lika impopulära nu som för fyra år. Bachelet är ett fenomen av egen kraft. Men det har också skett en viktig förändring. Den gamla koalitionen La Concertación har vidgats och rymmer numera också kommunistpartiet.
Det innebär att många av de drivande ledarna från studentrörelsen nu sluter upp bakom Bachelet, som de tidigare kritiserade lika hårt som Piñera. Men det innebär också – åtminstone i många äldres ögon – ett senfärdigt förverkligande av det som var Salvador Allendes plan när kuppen den 11 september 1973 drev honom i döden.
Salvador Allendes problem bestod i att han var en minoritetspresident, utan egen majoritet i kongressen. Hans plan för att ta sig ur den allt mer paralyserande krisen var att få till stånd någon slags enhet med det största oppositionspartiet kristdemokraterna. Det var bara så det kunde skapas en regeringsduglig majoritet i kongressen. Men kristdemokraterna avvisade Allende och inom hans egen koalition, Unidad Popular, var det bara kommunistpartiet som stödde honom. I sitt eget socialistparti var Allende i total minoritet.
Därför var det något av en historisk ironi att när demokratin, efter 17 år av diktatur, kom tillbaka, så var det socialister och kristdemokrater som gick i allians, medan kommunistpartiet hölls utanför. Tills nu.
Men att tolka den nya koalitionen med kristdemokrater, socialister och kommunister, ”La Nueva mayoria”, som resultatet av en historisk cirkelrörelse som, 40 år för sent, gör Allende rättvisa är kanske mest nostalgi och önsketänkande – ett slags historiskt mekanobygge.
Bachelets popularitet har mer med henne personligen att göra, än med de partier som stödjer henne.
Döttrar till generaler
Att hennes överlägsenhet idag är så stor beror också på historien och framför allt på hur chilenarnas syn på historien har förändrats. Det förtydligas än mer av hur Bachelets och högerkandidaten Mattheis personliga historier tangerar varandra.
Både Bachelet och Matthei är döttrar till flyggeneraler. Deras fäder var dessutom nära vänner. De växte upp inom den militära världen och vid något tillfälle när de bodde på samma flygbas i Atacamaöknen, så var Bachelet och Matthei lekkamrater.
Men kuppen slungade deras liv i motsatta riktningar.
Generalen Alberto Bachelet arbetade i Allendes regering och fängslades och torterades så svårt av sina gamla vapenbröder att han dog. Generalen Fernando Matthei blev chef för flygvapnet och ingick så småningom i den styrande militärjuntan.
Lekkamraterna hamnade på varsin sida om barrikaderna – en historia som många i Chile kan känna igen sig i.
Men det som gör att de två generalsdöttrarna idag uppfattas som varandras motsatser är inte bara de olika sätt som livet kom att gestalta sig för dem, trots deras gemensamma utgångspunkt, utan på det som för varje år som går har blivit en allt viktigare vattendelare i Chile: hur man röstade i folkomröstningen 1988 då Chiles framtid avgjordes.
Tecken på mänsklighet
Det fanns två alternativ, ”ja” och ”nej”. Ja innebar att Pinochet skulle sitta kvar som Chiles president ytterligare åtta år. Nej innebar att det skulle hållas allmänna val året därpå. Men i grunden handlade folkomröstningen om huruvida man ansåg att kuppen och de brott mot mänskliga rättigheter som begicks var ett rimligt pris för att få slut på kaoset under Allende och upprätta lite ekonomisk och politisk stabilitet.
44 procent av chilenarna röstade ja. Bland dem Matthei.
Men idag, 25 år senare, är det som om historien äntligen hunnit ifatt chilenarna. Och idag har de flesta av dem som röstade ja, ångrat sig.
Men inte Matthei.
Det är därför hon kommer att förlora stort. Liksom hela den höger som inte gjort upp med sitt stöd till diktaturen kommer att förlora stort.
Och det är också därför som Bachelets lite fega flykt nerför den röda mattan för snart fyra år sedan, när ett jordskalv skakade Valparaiso, inte upplevs som tecken på svaghet av chilenarna. Utan som tecken på mänsklighet.