I går skrev Dagens ETC om männen som slår kvinnor – personer från alla hörn i samhället. I dag ställer vi oss frågan: Vad är det som driver män till att använda våld mot människor i sin närhet?

– I grunden handlar det om en strukturell ojämlikhet mellan kvinnor och män, även om det inte förklarar allt. Det finns så klart massor av faktorer på individnivå som avgör vem det är som begår våld mot kvinnor, säger Beatrice Unander-Scharin, vice ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Konfliklösning

Hon menar att män socialiseras in i att använda våld som en konfliktlösningsmetod.

– Det är en del av mansrollen, helt enkelt. Sedan kanske det inte framstår som något helt acceptabelt i samhällets ögon, men det finns alltid där som en möjlighet för män. Våldet ursäktas och ses som något oundvikligt.

Där får hon medhåll av Lucas Gottzén, docent i socialt arbete vid Linköpings universitet, som även intervjuades i gårdagens tidning.

 – Vi män har haft en position där det varit möjligt, och till och med setts som en rättighet, att använda våld under många hundra år. Både mot fruar, barn och andra män. Vi har fysisk styrka och kraft att göra detta, och har lärt oss från barnsben att det är ett okej sätt att hantera sociala relationer på. Framför allt riktas våldet mot andra män, men det spiller ju så att säga över även på kvinnor, säger han och fortsätter:

– Men jag tror inte någonsin att vi helt kommer att komma till botten med varför män utövar våld mot kvinnor. Det är svårt att säga med exakthet vad som är orsaken.

En del av de män som döms för kvinnomisshandel slipper fängelsestraff och får istället vård, ofta i Kriminalvårdens så kallade Idap (Integrated domestic abuse programme). Att försöka förändra beteendet är bra, men inte helt problemfritt, menar Beatrice Unander-Scharin.

– Det är så klart positivt om det fungerar, men det gör det tyvärr inte alltid, vilket kan leda till att den misshandlade kvinnan och andra familjemedlemmar vaggas in i en falsk trygghet. Problemet är också att vården medför att det riskerar att bli en sjukdomsstämpel på våldet, och att samhällsstrukturer därför blir behandlade på individnivå. Men att utöva våld är ingen psykisk sjukdom utan ett strukturellt problem, säger Beatrice Unander-Scharin.