– Man kopplar invandring till otrygghet, till motsättningar. Det smyger sig in mer och mer som en självklarhet att mångkultur inte fungerar. Den där beskrivningen fanns inte hos de andra partierna tidigare men nu tar en stor del dem – M, S, KD, L – den för givet, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö.
Han är förläggare på Timbro förlag och har länge analyserat hur andra politiska partier förhåller sig till SD.
– De senaste åren har de andra partierna också på ett bredare sätt bekräftat SD:s världsbild. Hur man beskriver otrygghet, brottslighet, hela retoriken om hårdare tag, att staten har misslyckats, att Sverige har misslyckats, att man behöver mer auktoritetstänkande – även här har SD:s linje segrat.
Saknar motstycke
SD är en framgångssaga som närmast saknar motstycke i Europa. De har ökat sitt väljarstöd åtta val i rad och och kan nu vara ett val bort från att vara regeringsunderlag eller regeringsbärande – detta på i stort sett samma politik som de hade för tio år sedan, enligt Heinö.
Slutsatsen måste vara att motståndsstrategierna gentemot SD har misslyckats totalt. Det är mycket hög tid att tänka om, menar Heinö.
– Istället för att stå upp för det man tycker och utmana SD så har man väldigt länge hamnat i diskussioner om man ens ska debattera dem, legitimera dem, rösta med dem och så vidare. Man har hela tiden valt fel strider och nu känns det nästan för sent.
Hoppet om att stänga ute SD från inflytande är nu släckt, menar Heinö.
– Isoleringen är körd. Den är helt verkningslös om inte alla ställer upp på det. Och då är frågan vad som återstår när man inte längre står fast vid sin egen verklighetsbeskrivning och samhällsanalys utan har hamnat så nära SD. Det är jättemycket svårare nu än vad det var för fem eller tio år senare.
Börja förhandla med SD
Frågan bör nu vara hur man ska kunna kompromissa med SD utan att ge upp sina kärnvärden. Något inte minst M behöver fundera på. De säger sig stå nära SD i synen på rättspolitik samtidigt som SD:s rättspolitiska talesperson Adam Marttinen nyligen skrev på Twitter att den som inte lyder polisen ska ”buntas ihop med nödvändigt våld & in i cell tills de ber om ursäkt! Till alla tuffa killar, passa på att gapa så länge Löfven sitter. Sen blir det roliga slut..”
– Det finns ju instinkter i SD som är så uppenbart antiliberala, det är sånt jag menar med gränser. Det är skillnad mellan att diskutera skattesänkningar och att börja förhandla om fundamentala demokratiska värden.
Utanför parlamentet har isoleringsstrategin gentemot SD varit den förhärskande ända sedan SD bildades.
– Det har man främst gjort genom att påvisa deras nazistiska förflutna, men också vilken roll de har spelat för extremhögern idag, till exempel att många nazister har ställt upp på deras listor, även nu i det senaste valet, säger antifascisten Mathias Wåg.
Han har själv arbetat som researchjournalist i över ett decennium och har bidragit till flera avslöjanden om Sverigedemokraternas rasism.
Idag menar han att den strategin kan ha spelat ut sin roll.
– En del går istället över till SD när de känner att det har blivit för mycket demonisering, för mycket skriverier om nazister. Idag fungerar det bra för SD att säga att det är journalistik med en agenda, de kan slå ifrån sig oavsett vad man faktiskt kan få fram eller påvisa.
– Det där avslöjandet som får folk att inte gå till SD, det kommer inte att hända.
Störa ut fungerar inte
En annat viktig strategi har varit att försöka hindra SD från att få tillträde till arenor, så kallad deplattformering. Under 10-talet har vuvuzuelor, visselpipor och nyckelskrammel använts för att överrösta SD på offentliga platser. Inför valet 2014 gick en våg av lokala yrkesgrupper ut och försökte stoppa SD-företrädare från att besöka deras arbetsplatser. Förra månaden protesterade en grupp mot att SD:s partisekreterare skulle föreläsa på Göteborgs universitet.
Men denna metod spelar ofta rakt in i SD:s händer, menar Wåg.
– De här strategierna har pågått ända sedan 1970-, 80-talen, det är ingenting nytt. Men nu har SD lärt sig kontra det, de har byggt så stora egna plattformar att de kan använda varje sådant försök till deplattformering i propagandasyfte. Det spelar in i hela deras bild av att vänsterkrafterna är emot yttrandefrihet.
Antifascisten och researchjournalisten Mathias Wåg lutar sig mot vänsterteoretiker som Chantal Mouffe när han säger att vi har haft omkring 30 år av nyliberal hegemoni under 80-, 90-, och 00-talet.
Under den perioden var det väldigt svårt att få gehör för vänsterreformer gällande ekonomisk omfördelning men desto lättare att få igenom jämställdhets- och rättighetsreformer. På den tiden fungerade det bra att avslöja sådant som den högerextrema kopplingen inom högerpopulismen. Men idag tolkas mycket istället in som en del i ett kulturkrig, ett propagandakrig – fakta spelar mindre roll.
Däremot, menar Wåg, har fönstret öppnats för radikala politiska förändringar. Nyliberalismen har förlorat och då är frågan vad som ska ersätta det: en socialkonservativ invandrarfientlig politik, eller kanske en radikal grön omfördelningspolitik?
LO prövar nya vägar
Här ser Mathias Wåg den nya motståndsstrategin. Den som inte gillar SD måste sluta reagera på vad partiet gör och istället bygga en egen radikal politik. Han menar att LO – som tappat mängder av medlemmar till SD – gjorde sådana ansatser under den förra mandatperioden. De skrotade strategin att påvisa SD:s nazistkopplingar och gav istället ut böcker och rapporter som visade hur en röst på SD var en stödröst på högern och en politik skulle drabba arbetare.
Efter valet gjorde S och MP upp med L och C med det främsta syftet att hålla borta SD från inflytande. Det undergrävde LO:s nya strategi, menar Wåg. Vägen framåt måste nu vara att få Socialdemokraterna att inse att de måste stå för socialdemokratisk politik. Om det innebär att SD får inflytande över svensk politik är det kanska bara bra.
– Som det är nu kan S inte kritisera SD:s politik, man kan bara kritisera deras historia.
– S motiverar 73-punktsprogrammet med att det görs för att inte släppa fram SD. Man lägger inte fram egna visioner utan det är bara en ren nödpolitik för att hålla SD borta. Och det är ju dömt att tappa väljare.
Vänster och höger enas
Statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö, på många sätt Mathias Wågs motpol på en vänster-höger-skala, håller med.
– Det behöver formuleras både tydlig vänsterpolitik och en tydlig liberal politik som har svar på frågor om hur man ska skapa rättvisa, social sammanhållning, individuell frihet, jämlikhet, alla de här gamla värdena. Hur uppnår man det i en värld som är lite mer komplicerad, med mer rörlighet, större migration? Där har vänstern och högern olika svar och det behöver synas.
1988 – 0,02 %
1991 – 0,1 %
1994 – 0,3 %
1998 – 0,4 %
2002 – 1,4 %
2006 – 2,9 %
2010 – 5,7 %
Tusentals demonstrerade på flera håll i landet mot att SD kommit in i riksdagen. På ett par dagar skrev över 370 000 personer under Aftonbladets kampanj ”vi gillar olika” i protest mot SD – fler än vad som då hade röstat på SD.
2014 – 12,9 %
Under 2014, innan valet, spred sig en protestvåg bland brandmän, sjukvårdspersonal och andra som protesterade mot att SD-företrädare skulle besöka deras arbetsplatser.
2018 – 17,5 %
På Götaplatsen i Göteborg möttes Jimmie Åkesson under valkampanjen av motdemonstranter, men de lyckades inte, få mötet att ställas som fyra år tidigare, då partiledaren blev överröstad av burop och nyckelskrammel. ”Vi är mycket större i dag än vi var då. Jag tror också att luften gått ur vänsterextremisterna en del,” sa Åkesson till Svenska dagbladet.
2019 – 22,6 % (SCB december)
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson bjuder SD-ledaren Jimmie Åkesson på kaffe för att diskutera kärnkraft, invandring och kriminalitet. Isoleringen av SD beskrivs nu som bruten.
