BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den största skräcken var att som gammal mista kontrollen och tvingas bli beroende av andras omsorger. Ironiskt nog var det precis det som hände, liksom för så många andra demensdrabbade. Det var tungt att inse att mamma till slut inte kunde bo kvar hemma. Vi fick en plats på ett idéburet boende och trodde att mamma var i goda händer.

Men det dröjde inte länge innan mamma började förändras. Hon slutade prata om gamla släktingar, minnen och framtidsplaner, slutade fråga oss barn vad vi gjorde nu för tiden – förvirrade samtal såklart, men gemytligt och vi fick kontakt. Allt oftare låg hon i sängen vid besöken. Hon fick svårt att gå och röra sig. När balansen blev sämre tog personalen bort hennes matta för att hon inte skulle snubbla. Ibland fick hon skjutsas runt i rullstol. Vid ett tillfälle hade hon ramlat så illa att armen var bruten. Det uppdagades först två dygn senare.

Avdelningsföreståndaren sa att mamma var aggressiv och vägrade låta personalen hjälpa henne. Vid flera tillfällen hade hon slagit till personalen.

En gång när min bror besökte mamma låg hon i sängen i sin egen avföring.

Jag gråter när jag skriver det här.

Avdelningsföreståndaren ringde och sa att mamma borde skickas till ett hem för psykiskt sjuka. När jag sa nej skickade de henne till en psykavdelning vid ett närliggande sjukhus.

Jag hälsade på, hon låg på en brits, hennes blick var död. ”Gå härifrån”, sa hon bara. Jag vet inte om hon kände igen mig, men fick en känsla av att hon inte ville bli sedd av någon i sin absoluta förnedring.

Det stod klart att mamma måste få ett nytt hem. Vi begärde ut hennes journal, i hopp om en förklaring till hur en förvirrad, nedstämd men talför människa på kort tid kan bli svårt deprimerad, aggressiv, stum och rullstolsburen.

Det visade sig att mamma medicinerades med en lång rad läkemedel, bland annat Mirtazepin, Lyrica, Stesolid, Heminevrin och schizofreniläkemedlet Abilify. Bland Abilifys biverkningar finns förutom aggressivitet och ljuskänslighet, muskelsmärta, dvala, yrsel, ångest, stelhet och talsvårigheter. Vid flytten till ett annat boende hittade vi mammas äkta matta hoprullad på en balkong, ruttnad av väder och vind.

Jag kan inte säkert säga vad mammas försämring berodde på, men på det nya boendet fasades en stor del av medicinerna ut. Hon får fortfarande lugnande natt och dag.

Sedan jag föreslagit en minskning verkar mamma piggare. Sist vi hälsade på klappade jag henne över kinden och sa ”Lilla mamma”. Då log hon faktiskt. Det var länge sen.