BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Daniel hade kunnat leva i dag om de skött sina åtaganden på psyk, säger Annika Kilmark på telefon från Sala.
Personen som hade tillsyn såg samtidigt till dagrummet, där en konflikt bröt ut mellan några patienter. Daniel lämnades obevakad, och enligt ett Lex Maria-beslut hade personalen även bristande kunskaper i hjärt- och lungräddning. Alessio Degl’ Innocenti, verksamhetschef på Rågården, berättar att dödsfallet ledde till att rutinerna ändrades.
– Det är väldigt traumatiskt, särskilt för familjen men även för personalen. Alla blev väldigt påverkade av det. Varje självmord, eller försök till självmord, är ett misslyckande.
Den sommaren skulle Daniel Grufman ha fyllt 25 år. Då hade diagnosen bipolär typ II länge skapat djupa sår som han försökte läka med alkohol och droger. Det sluttande planet ledde till slut fram till att han dömdes för ett rån.
– Tänk att vara kille i 20-årsåldern och ha panikångest och depressioner och ändå försöka hävda sig och bli vuxen. Han självmedicinerade, men ingen tog honom på allvar, säger Annika Kilmark.
Tidiga besvär
Förmodligen vet ingen bättre än Annika Kilmark vad hennes son gick igenom. En otrygg uppväxt gjorde att hon började må dåligt tidigt. Den första kontakten med vuxenpsykiatrin kom när hon var 21 år och bar på Daniel. Några år senare diagnostiserades Annika med bipolär typ II, emotionell instabil personlighetsstörning och add. Mer än en halv livstid av medicinering, ätstörningar och självmordstankar följde.
– Jag ville leva men jag orkade inte. Daniel var nog likadan.
Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer ska vård ges ”i tidigt skeende” vid ångestsyndrom och depression och man rekommenderar psykologisk behandling. Men Annika Kilmark fick väntat tills hon var 46 år, då Daniel tagit sitt liv.
– En så pass dramatisk händelse behövde inträffa för att jag skulle få hjälp. Man kan inte säga att jag någon gång har fått hjälp för mina diagnoser.
– Nu när man är äldre så kan man prata mer för sig och vet sina rättigheter.
Annika Kilmark menar att mycket hade kunnat vara annorlunda om hon och Daniel fått hjälp i tid.
– Det är mycket lidande man hade sluppit. Vi fick rätt i IVO, men Daniel kommer inte tillbaka.
"Blir klasskillnader"
Cecilia Casparsson Bengtsson, biträdande verksamhetschef på vuxenpsykiatrin i Västmanland, svarar Dagens ETC via mejl att hon inte kan gå in på Annika Kilmarks enskilda ärende. Enligt henne bedömer man från fall till fall om det är relevant att sätta in psykologbehandling och att beslutet kan omprövas, även vid psykiatriska diagnoser. Väntetiden för att få komma på psykologutredning är oftast runt sex månader, och i undantagsfall även längre. I de fallen ser man om det finns möjlighet att samarbeta med någon av vuxen-psykiatrins andra öppenvårdsmottagningar.
– Rekryteringsläget är kärvt vad gäller psykologer och vi har vakanta tjänster men i Sala är tjänsterna tillsatta.
Situationen i Sala är inte unik. Rapporter har bland annat kommit om en kaotisk omorganisering av öppenpsykiatrin i södra Stockholm, självmord inom slutenvården i Malmö och besparingar inom psykiatrin i Uppsala. Enligt Sveriges Psykologförbund hade bara 67 procent av landets vårdcentraler tillgång till psykolog ifjol. Detta trots att var tredje patient som söker sig dit gör det på grund av psykisk ohälsa. I botten återfinns Östergötland, där 30 procent har tillgång till psykolog.
– Det blir klasskillnader. Folk som har pengar får lättare hjälp, säger Annika Kilmark och syftar på den privata sektorn.
Stora skillnader i landet
Omkring 20 procent remitteras vidare till den specialiserade psykiatrin. Enligt vårdgarantin ska hjälp ges inom 90 dagar, och det klarar en majoritet av landstingen, däribland Västmanland. Men det finns regionala skillnader, på exempelvis Norrlands universitetssjukhus i Umeå får hälften av patienterna vänta längre på ett första besök, enligt Sveriges kommuner och landsting.
– Det kostar samhället mer pengar om det går så långt att det leder till tvångsvård, konstaterar Annika Kilmark.
I dag är hon engagerad i den ideella organisationen Suicide Zero och har skickat ett medborgarförslag till Sala kommun om att en handlingsplan bör tillsättas för att minska självmorden. Engagemanget har blivit viktigt, precis som den nya kärleken, målandet och de psykologsamtal som hon än så länge får gå på via landstinget.
– När Daniel tog sitt liv gjorde det så ont i hjärtat att jag övervägde att ta mitt liv, men i dag är det som att hjärtat är inbäddat i bomull. Jag har fått lite skydd runtom.
