Inkomstklyftorna har ökat kontinuerligt i Sverige under 35 år, visar en rapport som publicerades av LO i förra veckan. Utvecklingen har sett likadan ut i nästan alla OECD-länder de senaste decennierna. Men Sverige utmärker sig genom en ovanligt hög takt på ökningen av inkomstklyftorna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
LO har, med statistik från SCB, räknat ut den regionala ojämlikheten med den så kallade Gini-koefficienten, där 0 innebär helt jämlikt och 1 att en person har ett helt lands inkomst. Stockholms län toppar listan som mest ojämlikt med 0,35, medan Norrbotten och Västernorrland ligger längst ner på 0,25.
– Att de ekonomiska klyftorna är störst i Stockholm vet vi sedan tidigare. Det beror mycket på att man har selekterade områden. Bostadspriserna i så gott som hela innerstan har gjort det helt otillgängligt för människor med inkomster som en normal LO-medlem har. Sedan drar storstäder till sig nyanlända i högre grad och det bildas större kluster av människor som hamnar långt ifrån det svenska samhället. Arbetslöshet och utbildningsnivå spelar en avgörande roll, säger Marie Jokio, ordförande för LO i Stockholms län.
Huvudstadskommuner i topp
Fyra huvudstadskommuner finns med bland de fem mest ojämställda i landet: Danderyd, Lidingö, Stockholm och Nacka. Allra störst inkomstklyftor är det i Danderyd, som har en gini-koefficient på 0,49.
– Deras områden med låginkomsttagare är oerhört små. Man släpps inte in i kommunen om man inte har en viss inkomst. De allra flesta som jobbar med service i områden som Danderyd, Lidingö eller Vaxholm bor ju inte där. Man bygger för att få in de människor man vill ha. Det är väldigt medvetet, inget som bara blir, säger Marie Jokio.
Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, har forskat mycket kring Danderyd och folket som bor där.
– Den ekonomiska eliten i landet bor i Danderyd. Det är inte så konstigt att klyftorna är höga med tanke på att där bor ett gäng miljardärer, säger han.
Holmqvist har skrivit boken, Djursholm, Sveriges ledarsamhälle, om den välbeställda villastaden som tidigare var en egen kommun, men från 1971 är en del av Danderyd.
– Det har alltid funnits en ekonomisk elit där. Samtidigt finns en liten population med servicearbetare som bor i områden som Mörby och Sätra äng, den proletära delen av Danderyd, som djursholmarna kallar den, säger Holmqvist.
Tycker du att fokus i debatten är fel? Att det borde handla om de välbeställda förorternas segregering i stället för de socioekonomiskt utsatta?
– Naturligtvis. Det är en av poängerna i min bok. Inte minst på en akademisk nivå. Varför har vi haft så enormt mycket misärforskning? Visst finns det en poäng att forska om det för att öka stödet till de utsatta delarna. Men elitforskningen har varit nästan obefintlig. De har fått vara ifred. Självklart behöver vi förstå de här områdena mer, säger Holmqvist och fortsätter:
– Den segregation jag uppfattar i Sverige drivs i de priviligierade områdena. De har råd att välja sin bostadsort och de främjar utestängningsmekanismer. Det är enormt dyrt att flytta dit och man kan hålla sig för sig själva. I Danderyd har man motarbetat alla försök till en mer blandad bebyggelse. Man har till exempel tre stycken golfbanor, som tar upp enorm plats. Detaljplaner överklagas hela tiden. Den ekonomiska eliten är närmast militant i sitt sätt att försvara sina territorier.
Marie Jokio på LO håller med om att debatten borde nyanseras.
– Politiker pratar alltid om att bygga bostadsrätter i hyreshusområden för att utjämna, men det är aldrig någon som säger att man ska bygga hyresrätter i Danderyd. Att de fattiga ska komma in bland de rika är helt otänkbart. Det finns inget intresse av att vända på pannkakan. Ingen politisk önskan i kommunen, säger hon.
Mikael Holmqvist poängterar att det inte är något unikt svenskt fenomen, utan att det ser än värre ut på många håll utomlands där det finns gated communitys. Han har svårt att säga om den utvecklingen kommer ske här också.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Redan på 1930-talet omnämndes Djursholm i romaner som ”de stängda grindarnas stad”. Miljöerna är naturligt stängda. Dessutom uppfattar man sig som bättre ställda, det är en mental distansering mot det övriga samhället. En självsegregering.
Någon lösning på segregationen i Danderyd kan inte Mikael Holmqvist se.
– Teoretiskt sett skulle man väl till exempel kunna öka andelen hyresrätter, men det finns ju ingen politisk majoritet för det och det är ju kommunalt självstyre, så det kommer knappast att hända. Jag tror inte att man kan göra så mycket åt de här samhällena. Jag ser inte framför mig hur det skulle vara möjligt, säger han.
Viktigast att lyfta utsatta
För att motverka segregationen i stort bör prioriteringen ändå fortsatt ligga på att lyfta de socioekonomiskt utsatta områdena snarare än att försöka utjämna de rika, menar Marie Jokio.
– Det viktiga är att lyfta de utsatta. Det görs ju försök, men det är väldigt svårt. Många får inte jobb ändå, fast de pluggar. Utbildning och bostadsbyggande behövs. De måste känna att de kommer in mer i samhället. Det är ingen fråga som går att lösa med en quickfix. Man behöver jobba på många fronter, säger Marie Jokio.
Gustav Gelin
gustav.gelin@etc.se
