– Det är en viktig fråga. De riskbedömningar som görs ligger till grund för de beslut som tas för att förebygga nya brott, säger Klara Svalin som i sin doktorsavhandling i kriminologi vid Malmö universitet har undersökt utfallet av de riskbedömningar som polisen har gjort.
Hon har granskat riskbedömningar rörande brott i nära relationer under åren 2010 till 2012. De riskbedömningsverktyg hon har tittat på går under namnen ”Skånemodellen” och ”SARA-SV” och har använts lokalt så väl som nationellt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Riskfaktorer
– Träffsäkerheten var låg vid användningen av båda modellerna. I ena fallet återföll 31 procent av gärningspersonerna och i det andra vid 48 procent.
Rutinerna för riskbedömning behöver ses över i många led, menar hon.
– Det handlar först om vilka fall som väljs ut för riskbedömning. Sedan också om hur bedömningen görs, vilka åtgärder som görs och hur väl dessa åtgärder fungerar. I alla led är det viktigt att man inom polisen och andra berörda myndigheter får ökad kunskap.
Båda verktygen som har analyserats i avhandlingen bygger på att identifiera riskfaktorer hos gärningsperson och sårbarhetsfaktorer hos offren.
– Riskfaktorer hos gärningspersonen är sådant som tidigare våld, att våldet inom relationen har eskalerat över tid och om personen har andra problem med till exempel arbetsmarknad eller missbruk. Sårbarhetsfaktorer hos offret kan vara dålig tillgång till social och professionell hjälp, säger Klara Svalin.
I de riskbedömningar som Svalin har tittat på har frågan om psykisk ohälsa hos gärningspersonen ofta lämnats helt obesvarad.
– Det är ett område som polisen inte har utbildning i och inte heller lätt kan söka svaret genom att slå i några register., säger Klara Svalin.
Minskat intresse
Resultaten förvånar inte Magnus Lindgren, generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige.
– Det stämmer bra med en undersökning vi själva har gjort, där vi tittade på fall med dödligt våld inom relationer. Det visade sig att i hälften av fallen fanns all information man hade behövt för att förhindra en återupprepning av våldet där. De kvinnorna hade alltså inte behövt dö.
Magnus Lindgren säger att det första problemet är att kunskapen om hur man förutser upprepat våld inte används. De signaler han tycker sig se talar dessutom för att utvecklingen går åt fel håll.
– Runt åren 2006 till 2009 fanns det en medvetenhet runt de här frågorna, och de verktyg som finns användes ofta. Sedan dess tycks intresset ha minskat, vilket är ytterst olyckligt.
Poliskulturen ett problem
Det som verkligen skulle kunna få effekt och leda till ett mer effektivt preventivt polisarbete är enligt Magnus Lindgren något som sällan diskuteras.
– Det är många som är intresserade av frågan om hur vi får stopp för relationsvåldet, men inom polisen är det få som är intresserade av svaren. Går man in på dem som måste man nämligen ta tag i frågor som rör kulturen inom polisen och försöka förändra deras sätt att arbeta.
Klara Svalins studier ingick i ett större projekt som forskare i Malmö gjorde på uppdrag av Rikspolisstyrelsen.
– Relationsvåld är ett samhällsproblem som drabbar många. För att komma till rätta med det behövs ett helhetsgrepp. Det behövs utbildning i hur man använder de verktyg som finns för att förhindra upprepat våld. Det är ett arbete som förutom polisen berör flera myndigheter, som åklagare och socialtjänst, säger hon.
