Dagarna i tältlägret är räknade

– Den 29:e är allt de har sagt. Polisen var här och sade att vi skulle bort. De sade inte hur, bara den 29:e. Jag har en trasig bil så jag kommer ändå ingenstans, säger Mariano på flytande spanska. 

I åtta år försörjde han sig i Spanien innan situationen där blev för hopplös. Liksom vännen Nello kommer han ursprungligen från Rumänien. Nu har de tillbringat en sommar i Malmö bosatta i ett tält på en ödetomt utan toalett och vatten. 

Det är ett boende ovärdigt människor. Ödetomtens ytter-kanter fungerar som kombinerad soptipp och toalett. Matrester, videospelare, nallar, en blank blå damsko med hög klack. På vägen in är stanken påtaglig och vi aktar noga var vi sätter ner fötterna.

Mariano och Nello är de enda två som syns till i lägret den här tidiga eftermiddagen. Deras lunch består av bröd, köttbullar och potatissallad, som de äter direkt ur paketen. De har satt upp sina tält en liten bit ifrån den större klungan tält och husvagnar. 

– Zigenare, säger Nello och pekar med en svepande pedagogisk arm bort mot större delen av lägret. 

Mariano rycker på axlarna åt vännen och säger att de själva inte är romer.

– Men det spelar ingen roll. Vi är likadana. Vi är i precis samma situation, säger han.

”Det finns inget land”

Malmö stad satsar på att EU-migranterna ska åka tillbaka till Rumänien före vintern. Men det är lättare sagt än gjort. Mariano berättar att han inte har något att återvända till i varken Spanien eller Rumänien. 

– Vilket land? frågar han retoriskt. Det finns inget land. Människorna här har kommit hit och börjat vänja sig vid att vara här. Jag bodde åtta år i Spanien, nu är jag här. Det finns inget annat land.

Hur är livet här?

– Du ser själv. Det är dåligt. Dåligt, säger han.

Mariano och Nello lever på att samla tomburkar. Kläderna tvättar de på Stadsmissionen. Hade det inte varit för hjälpsamma Malmöbor hade tillvaron varit än värre. 

– Människor i Malmö är vänliga. De kommer hit varje dag med mat, vatten, kläder, ibland kaffe. Människor som har lite hjärta, säger Mariano och för handen till bröstet.  

Inte rätt till hjälp

Mariano är i Sverige tillsammans med sin fru, medan Nellos fru är kvar i Rumänien. Han tar fram sin telefon och visar bilder på henne och på lastbilen som han körde till Turkiet och Iran på den tiden han jobbade som chaufför. Nello har en hemresa planerad före vintern. Mariano och hans fru har inget annat hem än tältet på Sorgenfri och en trasig bil. 

– Det borde finnas ett hus någonstans där vi kunde vara, säger han. Någonstans. 

Men det finns det inte. Någon hjälp av sociala myndigheter har EU-migranter inte rätt till, miljöförvaltningen har bestämt att området måste saneras, fastighetsägaren vill ha bort lägret från platsen och Kronofogden har via polisen meddelat dem att så ska ske. Det smattrar oktoberregn i de gröna presenningarna och snart kan Mariano, Nello och de andra människorna i lägret åter vara strödda för vinden.