Det gemensamma för alla fyra är att ingen av dem hade med sig religionen från början.

– Alla har hittat religionen sent. Många som jag intervjuat pratar om att de som rest har hittat religionen sent och att de inte har den gedigna skolningen inom religionen. Det är någonting som de offentliga aktörerna och de boende lyfter fram i sin förståelse. Att just på grund av att de inte har den gedigna inläsningen så är det lättare att åka in i de här sammanhanget. De menar också att de som ansluter till IS inte enligt deras perspektiv är riktiga muslimer, utan att det är en hemmasnickrad version av islam, säger Sara Johansson.

En gemensam nämnare för de tre muslimska resenärerna är upplevelsen att muslimers liv inte riktigt räknas. En jämförelse som återkommer är skillnaden mellan när det sker ett terrordåd i väst, jämfört med när det sker något i Mellanöstern som skördar liv.

– En av resenärerna säger att muslimska liv är bara en siffra, namnen är inte intressanta och de får aldrig en tyst minut. En socialarbetare lyfter att det är en ingång för personer som vill locka in personer i de här miljöerna, säger hon.

Självskadebeteende

De tre IS-resenärerna hon intervjuat skiljer sig samtidigt åt på flera sätt. En av dem befinner sig i kalifatet och säger att han är beredd att kriga. En annan reste ner men tog sedan avstånd från IS.

– När han kom ner upplevde han att det var anarki, som han säger. Det är under en period som IS trappar upp våldet, och han är besviken på att det är mycket våldsamheter. Han ser också att gamla kompisar som är där nere har fått positioner som han inte tycker att de är lämpade för, berättar Sara Johansson.

Om han fick bolla sina tvivel och fick andra svar, då hade han ­kanske ­slagit över till den andra sidan och tagit avstånd från IS.

Den tredje mannen påbörjar resan tillsammans med flera vänner men ”fegar ur” som han själv säger. Han sitter i fängelse i Sverige när han får sin tro. Han går på mediciner, har ett självskadebeteende och har utvecklat en önskan att dö i ett större syfte för jihad. Det som hindrar honom från att resa är att han börjar tvivla på att IS är rätt företrädare för islam, eller om han ska ansluta sig till någon annan organisation, eller resa till en helt annan konflikt där han också ser muslimer som utsatta.

– Han har stora funderingar, men kan inte riktigt bolla dem med någon. Jag vet inte hur det gick för honom sen. Men det som slår mig när det gäller honom är att där finns en öppning att prata med den här personen och övertala honom att inte resa. Det är till stor del samhällsstigmat som gör att han inte vågar prata med någon. Om han fick bolla sina tvivel och fick andra svar, då hade han kanske slagit över till den andra sidan och tagit avstånd från IS, säger hon.

Viktigt med sociala medier

Hon säger att det har pratats en del om rekryterare. Men i sina intervjuer har Sara Johansson snarare sett att det är kompisrelationer som är viktiga. Det kan handla om att en vän som rest för att ansluta till IS.

– Och så skypar man och de visar upp bilden av hur bra man har det i kalifatet och och mycket gott man gör där, säger hon.

Sociala medier har spelat en viktigt roll för dem som valt att resa.

– Det är där man får syn på orättvisor som man känner att man vill göra någonting åt. Alla fyra betonar moralen. De agerar utifrån en känsla att det finns en orättvisa som de står upp emot. Det kan också vara en religiös plikt, att det är en muslimsk skyldighet att stå upp för de svaga, säger hon.

Sara Johansson vill också lyfta att många av dem hon intervjuat tagit upp är kritiska till medierapporteringen. Både av hur förorten och de som bor där skildras, men också bilden av de utresande. Enligt Säpo har omkring 300 personer rest. Enligt Sara Johanssons intervjupersoner omtalas alla i media och i samhällsdebatten som IS-resenärer.

– Den beskrivningen vänder man sig ganska starkt emot. De reser till alla möjliga sidor och även rörelser som krigar mot IS, och flera har åkt ner för att göra annat än att strida, säger Sara Johansson.

Sammantaget handlar det för många av de intervjuade i områdena om att inte känna sig accepterade där de bor och lever, menar hon.

– Områdena är redan stigmatiserade och så kommer ­ytterligare den här dimensionen. Många av dem jag pratade med är dessutom muslimer och för dem blir det ju ett dubbelt stigma. De berättar hur de möts, folks blickar och om upplevelsen att antimuslimska attityder ökar i samhället.