Därför klär sig liberalen i drag: ”Måste ta ställning mot förtrycket”
Jan Jönsson lät dragshowartisen styla honom till drag.
Bild: Robin Bäckman/Press
Dagens ETC
Jan Jönsson är liberalt borgarråd i Stockholm och profilerad inom hbtqi-frågor. Nu låter han Drag race Sverige-vinnaren Admira Thunderpussy förvandla honom till dragqueen. Syftet är att protestera mot högerns hets mot dragartister. För att skydda hbtqi-personer hoppas han att Liberalerna tar tydligare ställning mot SD framöver.
– Sagor är inte farliga för barn. Och det är inte dragqueens heller. Men populism och intolerans – det är farligt för barn. Och för vuxna.
Med blodröda läppar, färgglad blommig klänning, stort blont hår och kilometerlånga lösögonfransar sitter Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd i Stockholms stad, i ett bibliotek och läser Bröderna Lejonhjärta för fyra barn. Filmen är en kampanj från Liberalerna Stockholms stad för att markera mot högerextremas hets mot Drag queen story hour. Dagens ETC ringde upp för att kolla läget.
Vad tänkte du när du såg bilderna på dig själv i drag?
– Om man är så duktig som Adam (Drag race Sverige-vinnaren Admira Thunderpussy) är så blir det liksom ett konstverk. Jag är bara målarduken. När jag följde Drag race Sverige – som jag för övrigt tyckte var väldigt roligt – lade jag märke till hur otroligt avancerat det är och vilka konstnärer dragqueens är. Det är sorgligt att det utmålas ut som något skamligt och dåligt av vissa.
I en intervju i tidningen QX säger du att det inte är läge att vara tyst. Vad menar du med det?
– Dels så ser vi en väldigt oroande utveckling i USA. Där har ju redan Montana och två andra delstater tagit beslut som förbjuder sådana här sagostunder. Vi har Polen där man har hbtq-fientliga zoner och Ungern där man också har en väldigt hbtq-fientlig regering. Först ger man sig på invandrare och sedan hbtq-grupper. Och nu ser vi även i Sverige hur Sverigedemokraterna på olika sätt försöker piska upp fientliga stämningar mot hbtq-personer. De säger att det handlar om att värna barnen, men det är ju egentligen för att komma åt hbtq-rörelsen. Och det är därför som jag känner att man som vanlig människa inte bara kan vara tyst. Man måste ta ställning mot det här begynnande förtrycket. Det här är bara ett första steg – historien har visat det gång på gång.
Motståndare till Drag queen story hour använder barnen som argument, som du säger. Dels säger de att det kan leda till att de blir förvirrade i sin könsidentitet, dels tycks det handla om någon slags pedofil-anklagelser. Vad tänker du om det?
– Det är ju både en förfärlig anklagelse och totalt trams. På Stadsbiblioteket I Stockholm har de haft evenemanget ”Bland drakar och dragqueens” sedan 2017. Det är väldigt populärt och välbesökt och ingen har uppmärksammat något negativt. Tvärt om vann de pris häromåret som bästa folkbildare. Och det finns inget sexuellt inslag överhuvudtaget, utan det är ju teater, precis som vilken annan sorts teater som helst. Dessutom möjliggör det för familjer att diskutera flera typer av frågor med barn: familjekonstellationer kan se olika ut, människor kan se olika ut, män kan se ut på många olika sätt och kvinnor också. Det var ju fyra barn med i inspelningen av vår kampanjfilm. Deras första fråga var: ”Varför ser du ut sådär?” Jag bad Adam att svara på den frågan, och han hade ett så himla bra svar: ”Därför att man kan, därför att det är roligt.” De köpte det direkt, och sedan frågade den minsta flickan: ”Ska vi inte läsa den där sagan snart?” Då var det liksom överspelat.
Du har själv blivit utsatt för hot och hat. Hur påverkar det ditt engagemang i hbtqi-frågor?
– Till en början tog jag ganska illa vid mig, men när jag valde att berätta om det i Dagens Nyheter blev jag kärleksbombad av människor från alla håll i landet. Och då kände jag att det här är kärnan i mitt politiska engagemang – det vill säga rätten att få vara och uttrycka sig som man vill. Så det där hatandet har snarare gjort mig mer envis i att vi måste ta ställning. Det finns massor av människor runt om i världen som har mycket svårare att göra sin röst hörd än vad vi har i det här fria landet. Och det är väl så vi vill att Sverige ska vara – att vi får vara individer. Det borde vissa av de där så kallade Sverigevännerna kanske komma ihåg.
Du har tidigare övervägt att lämna Liberalerna på grund av Tidöavtalet. Hur ser du på det nu?
– Det är ingen hemlighet att jag fortfarande är väldigt kritisk till mycket av innehållet i avtalet. Men i Stockholms liberala förening och i vår KF-gruppstyrelse har vi fortfarande hundra procents enighet om att vi inte kommer att samarbeta med SD. Och jag har känt att det går att använda plattformen som Stadshuset ger för att fortsätta nå ut med viktiga liberala världen. Men jag hoppas förstås att vi ska hitta en annan riktning framöver.
Och om man inte gör det? Hur ser framtiden ut för dig och Liberalerna om partiet fortsätter att samarbeta med SD i riksdagen och på flera håll även lokalt?
– Det är vi många som går och funderar på. Jag tror att vi måste markera mycket tydligt varenda gång som SD gör olika övertramp, och där finns det väl mer att önska.
Har du några exempel på tillfällen där du hade önskat tydligare ställningstaganden?
– Jag tycker att vi exempelvis ska vara väldigt tydliga med lagen om anmälningsplikt, som jag inte alls gillar. Sedan har ju många ministrar uttalat sig till försvar för armlängds avstånd till kulturen, men jag tror att man måste göra det med mycket starkare eftertryck, och varenda gång som SD går över gränsen. Annars uppfattas det inte som en tydlig gränsdragning.