När småbarnspappan Jonathan Kärre den 24 maj i år på Twitter berättar om en händelse på nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm där ett gäng grabbar trängt sig före i kön till en åkattraktion skriver han ingenting om deras utseende, hudnyans, sociolekt.

En handfull ledtrådar – att de är aggressiva, konfliktsökande, ofredar flickor, förvisso också detaljen att grabbarna anklagar honom ”för att ha rasistiska motiv” när han försöker tala dem tillrätta  – räcker för att ett visst segment av Twitteranvändarna ska veta exakt vad det handlar om, vems fel det är och att Sverige är på väg käpprätt åt helvete.

”Det kallas kulturberikning”, kommenterar en följare. ”Uppfostran existerar inte inom alla kulturer”, skriver en annan. ”Går inte att vistas på sådana anläggningar som svensk längre”, lägger en tredje till.

Från noll till hundra på ett Twitterinlägg i 22 delar. Och vidare till allt högre varvtal.

 ”Sverige är förlorat!” ”Jimmie moment.” ”100 tusentals sådana blattar strövar omkring.” ”Kom inte och säg att det inte har med KULTUR att göra! Deras föräldrar är av samma grus och korn!” ”... dags för återvandring i stor skala.” ”Det fanns inga respektlösa ungdomar på 1900-talet.” ”Har hört om att barnfamiljer inte längre går på Grönan!” 

En av användarna sammanfattar i 36 ord vad Den Svenska Frustrationen handlar om:

”Finns det några platser kvar i Sverige där vi svenskar kan få njuta tsm i frid? Är det inte numera nöjesparker de tar över så är det naturområden, grillplatser, stadsdelar, skolor. Överallt. Man orkar inte mer!”

Och så finns användaren som inte kan hålla sig från att gå full retard.

”En pistolbeväpnad person hade kunnat ordna det på en sekund.”

Från kögruff till riksnyhet

Två veckor senare besöker Dagens ETC brottsplatsen. Vid det laget har Jonathan Kärres tweet visats över två miljoner gånger och nyheten om ett gäng grabbar som tränger sig och trakasserar andra gäster i en Gröna Lund-kö vuxit till en riksangelägenhet.

Expressen har varit här och tagit tempen på nöjesparken. Jonathan Kärre har i sin tur gästat Sveriges Radio. TV4 har rapporterat om ”ilskan mot Gröna Lund”. Roland Poirier Martinsson, författare och konservativ debattör, har sågat svensk medias ytliga behandling av frågan – ”slapp sensationalism“, lyder omdömet. Och så har Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell med anledning av ett kötjafs som blir till huvudrubriker nationellt debatterat nyhetsvärdering med borgerliga opinionsbildaren Alice Teodorescu Måwe, också de hos Sveriges Radio.

På nöjesfältet däremot rullar allting på som vanligt. Klockan är tidig eftermiddag och området myllrar av liv. Vid entrén väntar en handfull skolklasser ivrigt på att få gå in. Utanför Lustiga huset guppar en enorm chokladkaka över några besökares huvuden. Ett par tjoande kids rusar förbi.

– Twitter? Debatt? Nä, ingen aning, inte hört, här är allt lugnt, jag vill inte vara med på bild, säger en tjej i nedre tonåren när Dagens ETC frågar hur hon upplever stämningen.

Från stora scenen hörs ett brötigt riff och ett trumfill som ebbar ut i ett par ensamma kickar. Det är amerikanska artisten LP, kvällens begivenhet, som soundcheckar inför ett dussin fans som redan pinkat in revir vid kravallstaketet.

– Stökigt här? Tror inte det. Nej, inte alls. Eller jo, det är HANS FEEEEL!, säger en kille och pekar på en springande kille längre bort – tydligen en kompis – och får med sig hela sitt gäng i ett stort garv.

Ett tiotal meter bort, vid ingången till Blå tåget, kliver en tjej över kedjan för att slippa sicksacka sig genom en tom gång in till spökturen. Desto mer populär är klassiska berg- och dalbanan Jetline, men trots trängsel och mängder av rastlösa benpar verkar allt gå lugnt till även där.

En minoritet som missköter sig

Det är, enligt Fredrik Gemzell, säkerhetschef på Gröna Lund, det normala här på tivolit. 

– Jag har stor respekt för Jonathans upplevelse i den specifika situationen, men vi känner inte igen oss i att Gröna Lund skulle vara en otrygg plats såsom det målats upp i debatten. Vi möter våra gäster varje dag och gör undersökningar och den absoluta majoriteten tycker att Gröna Lund är en trygg plats att vara på, säger han.

Apropå kommentarer på sociala medier om att det som ”vanlig” besökare inte längre går att besöka nöjesfältet säger Fredrik Gemzell att sammansättningen av besökare är som den alltid varit.

Det är barnfamiljer, det är skolklasser, det är vuxna som bokat in en femkamp och det är de vanliga barnen och ungdomarna. Ordningsstörningar sker såklart – ”de tas alltid på största allvar” – men inte heller mängden sådana sticker ut historiskt sett.

– Alla former av ordningsstörningar är oacceptabla. Och vi avvisar folk när det behövs. Samtidigt är en ordningsstörning inte svartvit. Den ska ställas mot normen på platsen där man befinner sig. Är man i en skolmiljö som vanligtvis är stimmig så tar man med sig samma typ av stimmighet till Gröna Lund och då kommer man att uppfattas som mer störande av andra gäster. Men det betyder inte att något allvarligt skett.

Inte heller statistiken verkar ge stöd åt föreställningen att Gröna Lund är en otrygg plats. Av de 145 000 gäster som mellan besökt parken sedan den öppnade för säsongen har 106 personer avvisats. 66 av dem på grund av en ordningsstörning. 33 på grund av berusning. Och sju på grund av plankning.

Men bakgrunden då? Det vill säga de stökiga kidsens. Sticker de inte ut på något sätt?

Inte enligt Fredrik Gemzell.

– Det spelar oss ingen roll vem man är eller var man kommer ifrån. Det är samma regler för alla. Men det man kan säga är att under maj och juni, i samband med skolavslutningen, har vi väldigt mycket skolklasser här samtidigt, och då blir det stimmigare på området. Så är det bara. Så vi kommer att få prata med fler lärare och ungdomar och skolledare då än på andra dagar.

Nöjesfältet är det nya biblioteket

Kampen om de offentliga rummen är långt ifrån ny. Den föds då Svenska Dagbladets Paulina Neuding i maj 2015 skriver en ledartext där hon varnar för utvecklingen på svenska bibliotek. Att personal känner sig hotad och tvingas stänga biblioteken eller begränsa öppettiderna. I Östra Göinge. Västerås. Jönköping. Ängelholm. Stockholm. Landskrona.

Hon sätter ingen etnisk etikett på de gäng hon beskriver. Hon använder visserligen ordet ”invandrarbakgrund”, men för att uppmärksamma den grupp som kanske mest påverkas av att bibliotek blir mindre tillgängliga. Ändå drar frågan en tydlig, röd linje i sanden mellan höger och vänster i svensk samhällsdebatt. 

Till höger står de som tycker sig se hur allt fler offentliga rum intas av grupper av unga män som ger blanka fan i normer och regler. Som utövar antisocialt dominansbeteende, en term som lanserades 2018 av moderata borgarrådet i Stockholm Anna König Jerlmyr. Som enligt debattörerna huvudsakligen består av ungdomar och unga män med utländsk bakgrund. 

Till vänster står de som i de konservativa skribenternas inlägg ser en vilja att dela upp människor i ”vi” och ”de”. ”Vi” som har ”rätt” att vara här, och ”de” som inte har samma rätt, eller där rätten som bäst är villkorad. Som kort och gott tycker sig se hur främlingsfientligheten hittar allt fler arenor att exploatera och använda som projektionsyta för kriget mot invandring och flyktingmottagning.

Sedan Paulina Neuding publicerade sin varning har otaliga artiklar, krönikor, ledartexter och bloggposter skrivits som varnar för eller försöker analysera utvecklingen. Av Paulina Neuding. Av Johan Hakelius. Av Malcom Kyeyune. Om unga män med för mycket testosteron som invaderar offentliga eller semioffentliga rum: bibliotek, simhallar, Strandvägen i Stockholm. Och nu också nöjesfält.

”Folk känner igen sig”

Ytterligare en som högerifrån skrivit om stöket i de offentliga rummen är Ivar Arpi, före detta kollega ned Paulina Neuding i Svenska Dagbladets ledarstall, numera poddare och debattör under egen flagg.

Han är dock inte helt övertygad om att incidenten på Gröna Lund enkelt går att passa in i berättelsen om stökiga bibliotek och simhallar. Men han tror inte heller att det går att förstå raseriet och hatet i Jonathan Kärres kommentarsfält utan att ha debatten i åtanke.

– Visst kan man göra kopplingen till att det är typiskt majoritetssvenskar att överreagera och systematiskt se problem hos dem med annan härkomst, särskilt när det gäller unga killar i grupp, och det kan ligga något i det, säger han.

– Men samtidigt blir reaktionerna stora därför att väldigt många känner igen sig i problemet. Som i första hand handlar om hur vi upprätthåller normer i det offentliga rummet. Alla som rör sig i det har också sett att där har skett en demografisk förändring, särskilt i de gemensamma ytor som ska vara tillgängliga för alla.

”Demografisk förändring”. Ytterligare ett kodord att haja till inför. Den här gången för dem till vänster. För den mest synbara förändringen i det offentliga rummet är ju fördelningen av hudfärger i befolkningen. 

Åt denna slutsats suckar Ivar Arpi. Hudfärg har han överhuvudtaget inte pratat om eftersom det ”inte är någon större faktor i vare sig reaktioner eller motsättningar”.

– Det som finns är ett missnöje med känslan av att plötsligt gäller inte längre de normer för hur man ska bete sig och med att de som är satta att upprätthålla dem lägger sig platt. Och istället, som på bibliotek, problematiseras tysthetsnormen och de som vill upprätthålla den kallas rasister.

Samtidigt gör han skillnad på människor och tillskriver dem olika handlingsmönster beroende på härkomst, eller rättare sagt beroende på den kontext de vuxit upp i, de normer de matats med.

– Men det är ju inte konstigare än att om du åker utomlands så kommer du att stöta på andra normer än i Sverige, säger Ivar Arpi.

– Så här. Allt det här kokar ner till diskussionen om invandringens konsekvenser. Att prata återvandring är helt världsfrånvänt. Det kommer inte att ske. Och segregationen kommer att bestå. Vi kommer inte att kunna bygga bort den inom överskådlig tid. Men där människor möts i offentliga miljöer – där måste vi ha strukturer som klarar av mötet.

Vill lyfta blicken

Jonathan Kärre själv vill helst flytta fokus från den debatt som blossat upp efter hans tweet om Gröna Lund-incidenten till själva sakfrågan. För honom har det aldrig handlat om stökiga ungdomar med invandrarbakgrund. Det handlade om att kritisera Gröna Lund för hur de hanterade situationen. 

– Jag tyckte att jag hade något viktigt att berätta om hur jag upplevde den här situationen. Och jag upplevde inte att de tog emot min feedback på ett passande sätt. Så det var därför jag skrev den här tråden, säger han.

Som fått över två miljoner visningar. Vad säger det dig?

– Att det är en fråga som engagerar människor. Och att sociala medier är ett kraftfullt verktyg för att få ut berättelser, en konkurrent till etablerade medier.

Tycker du att händelsen i sig står i paritet till uppmärksamheten ditt inlägg fått?

– Jag vill inte värdera det. Nu är det ett faktum. Jag kan bara notera att uppenbarligen så är det här en fråga som engagerar människor.

Du vill egentligen bara tala om incidenten, men ändå, har du några tankar kring varför debatten spårat in på just killarnas bakgrund?

– Baserat på några av kommentarerna jag fått så beskriver folk att de har upplevelser kopplade till frågan och så har de tagit chansen att dela de berättelserna i samband med min berättelse. Men för mig har det aldrig handlat om ursprung. Har du läst min debattare i Expressen? Där säger jag låt oss lyfta blicken, bort från det här kulturkrigets skyttegravar. Låt oss sluta fixera oss vid människors ursprung och fokusera på handlingar.

Vilken betydelse för debatten tror du att din bakgrund som skribent för konservativa tidningen Bulletin haft?

– Jag märker att det har fått folk att reagera. Det kan jag förstå. Därför är det också viktigt för mig att nyansera saken genom att berätta att jag parallellt har arbetat för tidningen Folket i bild Kulturfront, känd för bland annat IB-avslöjandet av Jan Guillou och Peter Bratt. 

Det är ju 50 år sedan.

– Den är fortfarande känd för det. Det är en tidning som av många uppfattas som vänsterlutande. För mig är det medvetet att ha jobbat parallellt med de här publikationerna. För att jag ser mig själv som balansist. Inte höger eller vänster. Jag vill ha balans.

Historien upprepar sig

Egentligen spelar det nog ingen roll vad Jonathan Kärre hade för avsikt med sin tweet, att det inte handlade om att peka ut en viss grupp. Inte heller lär det spela någon roll att stök, trängsel och ofredanden inte är påfund som kommit på köpet med invandrare och flyktingar. 

Där Gröna Lundsattraktionen Nyckelpigan nu ligger låg till exempel fram till 1969 en inspelningsstudio till vilken besökare kunde köa för att få sin röst förevigad på en grammofonskiva som graverades på plats. Den 25 maj 1947 berättar Dagens Nyheter om en incident där två herrar trängt sig förbi två andra herrar och damer i kön, ett övertramp som slutar i ”ordväxling och slagsmål, vari damerna också deltog, med blåmärken, klösningar och svullnader som följd”.

Inte heller ofredande av kvinnor tycks ha varit det gamla Sverige främmande. I samma utgåva berättas om en herre som för en kort stund lämnade sin fru för att köpa en våffla åt henne: 

”Under tiden antastades hon av en annan herre, och då den äkta mannen kom tillbaka blev han förgrymmad och slog till antastaren så att kinden svullnade upp.”

Ännu en historia, en som mer påminner om den aktuella situationen fast tvärtom, är från den 1 juli 1953, vilket Expressen berättar om den 29 juli samma år. Då antastade ”ett par fulla svenskar” en yngling från Guldkusten och kallade honom ”svart jäkel” och bad honom fara hem till Afrika. 

Ynglingen ska då ha blivit rädd och sprungit fram till en ordningsvakt och på bruten engelska bett vakten om hjälp. Ordningsvakten blev så överrumplad av att han fick för sig att ynglingen skulle slå honom och tillkallade därför polis som ”tog vara på ynglingen” som för att göra historien krångligare satte sig till motvärn så att det till slut var ynglingen själv som tvingades stå inför rätten misstänkt för detta motvärn.

Symptom på högervåg

Det som spelar roll är att samhällsdebatten de senaste åren dominerats av en högervåg – inte från den traditionella högern, men väl den ”vildvuxna” som till exempel Bulletin tillhör – och att kampen om de offentliga rummen är ett symptom på detta.

Det anser åtminstone Tobias Hubinette, antirasistiskt profilerad forskare vid Karlstad universitet. Som också ser en tydlig röd tråd i vilka arenor som blir föremål för debatt.

– Det man kan säga – jag tänker också på bibliotek och simhallar – är att debatten handlar om offentliga platser där medborgare ofta rör sig och som är kopplade till barn eller barnfamiljer. Det är platser som man själv gick till som barn med sina föräldrar, platser med oerhört stark symbolik som gör att alla föräldrar kan identifiera sig när ett problem tas upp, säger han.

Hur menar du att detta påverkat debatten?

– Det hela började med Paulina Neudings ledare i Svenska Dagbladet om otrygga bibliotek. Då var inte klimatet inte rätt för personer som tycker som hon. Men med dagens högerpopulistiska våg är den det. Det har skett en upptrappning där offentlig plats efter offentlig plats dras in i debatten och där budskapet är att det inte går att vara trygg någonstans.

Det vill säga att ”vi” inte är trygga för att ”de” rör sig på samma ställen. Vilket enligt Tobias Hubinette är vad som kommuniceras mellan raderna. 

– Genom att hela tiden understryka härkomst vill debattörerna skapa en känsla av att de inte ska vara här. Ungdomarna och deras föräldrar ska inte befinna sig i landet helt enkelt. De säger det inte rakt ut, men det är vad det handlar om.

Om vi tar in klass och socioekonomi, kan det inte vara så att vissa ungdomar med invandrarbakgrund kan vara lite mer stökiga än andra?

– Jag betvivlar inte att det som Paulina Neuding och andra pekar på är sant. Det handlar om hur man framställer problemet och vad som sägs mellan raderna. Stöddiga pojkgäng har alltid funnits och kommer alltid att finnas och kommer alltid från något slags arbetarklass, oavsett hudfärg och religion. Jag tror att de som driver de här frågorna också vet det. De har ju samma typ av minnen som jag. När jag var barn var det helvita arbetarklasskillar som höll på, som trängde sig och gapade och levde rövare.