På Gotland svarar 77 procent av politikerna att civilsamhället kommer att bli viktigare 2025. Samtidigt bedömer fyra av fem, 81 procent, att ändrade statliga bidrag kommer att påverka föreningslivet. Den senare är den högsta siffran i alla Sveriges kommuner.

Meit Fohlin (S) är kommunalråd på Gotland. Att en så stor andel av kommunens politiker oroar sig för statliga nedskärningar i föreningsbidrag tror hon beror på flera strukturella förhållanden som utmärker Gotland, och gör föreningslivet där särskilt känsligt för ekonomisk press.

– Dels kan vi inte samverka över kommungränser eftersom vi är en ö. Det gör att civilsamhället får ökade kostnader. Dels är vi den enda kommunen som också har hand om sjukvården.

Gotland är både en kommun och en region. Medan andra kommuner i högre utsträckning kan skjuta till pengar till civilsamhället när staten minskar sitt stöd, måste Gotland prioritera sjukvården i ett pressat ekonomiskt läge, säger Meit Fohlin.

Tvingas till uppsägningar

Regeringen har sedan den tillträdde aviserat flera nedskärningar i bidragen till föreningslivet, samtidigt som föreningarna drabbas av ökade omkostnader i kölvattnet av inflationen. Särskilt hårt drabbas studieförbunden, med en minskning på 500 miljoner kronor över tre år. Det är knappt en tredjedel av det tidigare anslaget.

Maia Dahlberg är studieombudsman på ABF Gotland. Hon berättar att ett stort antal studieförbund i kommunen har fått säga upp personal och göra sig av med lokaler efter att ha fått minskat statsbidrag. ABF, som bland annat har till uppdrag att stötta sina medlemsföreningar, kan heller inte bidra som förut.

– Vi kan inte ge lika mycket kostnadsersättningar eller erbjuda lokaler på samma sätt som vi har gjort tidigare.

Sedan ett år tillbaka har ABF Gotland tvingats banta sin verksamhet, och fler nedskärningar kommer att vara nödvändiga, berättar Maia Dahlberg.

Gynnar kriminella nätverk

Hela Människan är en kristen organisation som på 50 platser i landet erbjuder insatser för människor i utsatta livssituationer. I Botkyrka driver organisationen second hand-butiker där långtidsarbetslösa får arbete. De har också mötesplatser, dels för hemlösa och personer i missbruk, dels för ofrivilligt ensamma. Och så delar de ut matkassar till behövande.

Mats Wåhleman är verksamhetschef för organisationen i Botkyrka. Dagens ETC når honom mitt uppe i en budgeträkning för nästa år.

– Det är extremt tufft nu. Vi kommer i princip att få halvera vår omsättning på ett par år nu, vilket är jättetråkigt. Vi ser att behoven av våra insatser är stora, och det kan vi inte svara upp mot.

Botkyrka har flera särskilt utsatta områden. Fattigdomen är utbredd och behovet av sociala insatser stor. Ytterst kan oförmågan att möta upp detta resultera i att kriminella nätverk stärker sin position i området, säger Mars Wåhleman. Risken är att de får det lättare att rekrytera.

– I en kommun som Botkyrka är en förutsättning för att våra barn och ungdomar inte ska komma in i gängen att det finns ett aktivt civilsamhälle lokalt.

”Noll initiativ från kommunen”

Främst beror Hela Människans ekonomiska problem på att vissa bidrag från staten inte har räknats upp, medan andra har minskat. Detsamma gäller medel från kommunen. Samtidigt har både omkostnader och behov ökat, förklarar Mats Wåhleman, som anser att nedskärningarna riskerar att ha långtgående konsekvenser.

– Civilsamhället krymper, folkbildning får mindre pengar. Det gör att det finns mindre möjligheter att göra aktiviteter för barn, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning, och då minskar förmågan att skapa ett inkluderande och demokratiskt samhälle. Då kommer demokratin att sakta men säkert fallera.

Han önskar sig mer ansvar, inte bara från staten, utan även lokalt.

– Initiativet från kommunen att samverka med oss är nästan noll. Det kommer ingen och knackar på vår dörr och frågar: Skulle ni vilja göra det här med med oss? Det är alltid vi som tar initiativet.

Under hans 20 år i Botkyrka har det bara hänt en gång att en chefstjänsteman kommit in till hans kontor för att föreslå ett samarbete – och det var över tio år sedan.

– Vi stångar oss blodiga. Kommunerna ser behovet av ett starkt civilsamhälle, men det räcker inte att snacka.

Stina Lundgren (M) håller inte med om att det skulle finnas ett ointresse till samverkan från det politiska styret. Hon har varit ordförande i Botkyrkas kommunstyrelse i snart ett år.

– Botkyrka har varit styrt av Socialdemokraterna i 30 år, och jag kan inte ta på mig ansvaret för hur det har varit tidigare. Men jag tror väldigt mycket på samverkan med föreningslivet.

Hon håller med om att det finns ett stort behov av insatser från civilsamhället. Däremot tycker hon inte att behovet växer eller att regeringen borde prioritera annorlunda i sin budget.

Men i Fremias undersökning anser 80 procent av Botkyrkas moderater att civilsamhället kommer att öka i betydelse nästa år. 50 procent bedömer att statliga förändringar i mycket hög eller hög grad påverkar föreningslivet. Kommunen motsvarar rikstrenden, där det är vanligt bland kommunpolitiker över partigränserna att se ett ökat behov av stöd från civilsamhället. Allra högst andel står KD för, med 82 procent, följt av L på 80. Däremot är det betydligt vanligare på vänstersidan att svara att statliga nedskärningar påverkar föreningslivet.

Sju av tio behöver mat

Jonas Wihlstrand är generalsekreterare för Sveriges stadsmissioner. Han känner väl igen sig i kommunpolitikernas bedömningar.

– Det kommer allt fler grupper till oss. Nära 18 procent av dem nås inte av de allmänna försäkringssystemen och välfärden, trots att de har rätt till det.

Tillgängligheten till offentliga tjänster som försörjningsstöd har blivit sämre, säger han. En allt större del av Stadsmissionens arbete handlar därför om att guida människor till att ta del av sina rättigheter. Fler människor har också behov av hjälp med basvaror och nästan 70 procent av Stadsmissionens hjälpsökande behöver mat. Så var det inte för fem år sedan, säger Jonas Wihlstrand, som också delar Mats Wåhlemans frustration i förhållande till bristande initiativ från kommunerna.

– Det är glädjande att det offentliga ser behovet. Men det är bekymmersamt att vi inte har bättre samtal och närmare samverkan. Det tror jag är nödvändigt.