Ella är med i gruppsamtalet från en annan hemlig ort, där hon lever med sina fem barn. 

Det är en tillvaro de delar med drygt 14 000 andra kvinnor i Sverige, som lever med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. Kvinnor varav många inte kan sätta sina barn i fotbollsträning, skaffa kundkort på mataffären – eller ens lista sig på en vårdcentral, av rädsla för att lämna spår efter sig. 

Det där sista, att inte få vara en lika självklar del av vårdsystemet som alla andra, har drabbat Cissela och Ella med full kraft.

Dagens ETC träffade Cissela första gången i maj förra året. Då handlade det om hur hon till sist hittat kraft att lämna en våldsam relation. Hon berättade att hon för första gången på länge börjat känna ett lugn, en vardag. 

Hon sa inget, men redan då kände hon att någonting var konstigt i höger bröst. 

– Några veckor innan du och jag träffades hade jag ringt vårdcentralen, men jag fick till svar att jag inte tillhörde dem och ingen kan säga vilken vårdcentral jag tillhör, säger hon.

Kan inte vara för sjuk för att fly

Knölen i bröstet växte snabbt. I mitten av sommaren hade bröstet vuxit så mycket att hon inte kunde ha sin vanliga bh på sig. Då ringde hon själv till sjukhusets bröstmottagning som tog emot henne, trots att hon saknade remiss. Tre vårdcentraler hade då vägrat att ta emot henne.

Det visade sig att hon har trippelnegativ bröstcancer. En sjukdom som inte går att bota om den hunnit sprida sig till andra organ i kroppen.

Tumören var 21 centimeter stor, men hade inte spridit sig. Cissela har fått cellgiftsbehandling och ska snart opereras. Hon kommer att förlora hela höger bröst.

– Om jag kommit in tidigare så hade de kunnat ta bort en tårtbit, men nu är hela bröstet berört, säger hon.

Cissela berättar att hon bad vårdpersonalen om två saker när hon fick diagnosen. Dels att hålla liv i henne för dotterns skull. Men också att göra det möjligt för henne att som gömd ta emot den vård hon behöver. 

– Jag sa åt dem ”ge mig alla behandlingar de har, men mitt liv måste funka också”. Om polisen ringer och säger att jag har en kvart på mig att flytta kan jag inte ligga i en hög och kräkas för att jag är under behandling, säger hon.

Ella bryter in. 

– Jag som har stått bredvid ser också att Cissela inte har möjlighet att få vara sjuk. Huvudfokus är att hon lever gömd och att hon ska överleva det. 

Ella talar för dem båda när hon säger:

– Att vara sjuk tar tid, när vi behöver lägga fokus på annat.

Kallades inte till kontroll

För ungefär ett år sedan visade det sig att Ella hade spridda cellförändringar på livmoderhalsen. Det började med att hon fick missfärgade flytningar. Kvinnor mellan 23 och 49 som inte lever gömda blir kallade till cellprovtagning var tredje år, men Ella har inte blivit kallad på länge.

– Samtidigt drar man sig för att söka vård, för man vet inte vart man ska ringa och det finns inga journaler. Det finns också en oro för vem ska ska se ens journaler, säger hon.

Till slut gick hon till mödravården i kommunen och gjorde ett cellprov, som visade det hon misstänkt, att hon hade cellförändringar. Det är inte cancer men kan utvecklas till cancer om de inte tas bort, eller självläker. 

Cellförändringarna var spridda och på sjukhuset fick hon veta att hon behövde operera bort en bit av livmodertappen. Ellas första reaktion var att hon inte hade tid att vara sjuk.

– Jag sa att de skulle operera bort alltihopa för jag har inte tid och möjlighet att genomgå en behandling. Jag har barn att ta hand om och jag vet inte var jag är imorgon. Men läkarna sa att så jobbar de inte, säger hon.

Cissela säger att sjukhuset har skött hennes fall bra sedan hon fick diagnosen. Samtidigt har hon fått höra att det inte finns några rutiner för hur man ska hantera gömda kvinnor, eftersom det handlar om så få patienter. Hon tycker att de borde finnas nationella regler.

– I det här landet krävs det att saker står nedskrivna i ­paragrafer, annars gills det inte, säger hon.

Ella skulle också vilja att det införs en lots i vården för gömda kvinnor.

– En person som kunde svara på hur man ska göra om man exempelvis har behövt flytta på sig. Nu ligger allt ansvar på oss själva, och till sist orkar man inte hålla på och ringa runt. Man väntar in i det sista och då kan det vara för sent, säger hon.