– När vi nu går in i en tredubbel kris, en klimatkris, ett krig i Europa och nu dessutom en ekonomisk kris är det viktigt med bredare koalitioner kring de viktigare sakfrågorna, säger han.

Mycket av Centerpartiets valrörelse har hittills ägnats åt att svara på frågor om vad besked­en i regeringsfrågan egentligen innebär. Kan Centerns dröm verkligen slå in, det vill säga att Moderaterna eller något annat borgerligt parti lockas till att ingå i eller stödja en S-ledd regering? Om inte – hur ska Vänsterpartiet förmås att släppa fram en regering som man inte får budgetförhandla med?

Vänsterpartiets förhandlingsläge är uselt, enligt Martin Ådahl. Någon majoritet bakom vänsterpolitik ser det inte ut att bli, menar han.

– Om jag vore Vänsterpartiet skulle jag vara väldigt högljudd i alla debatter och i alla medier. Det är det enda sättet att skymma att riksdag­en lutar åt ett annat håll i sakfrågorna. Det är bara när Sverigedemokraterna och ­Moderaterna stöttat dem som Vänsterpartiet fått igenom sin stoppolitik av olika slag.

Men V vill ju hellre förhandla med er?

– Nej, det vill de ju egentligen inte. Man märker ju att de inte är intresserade av någonting av det som är bra ekonomiskt och inte ens klimatmässigt.

Vad är det med Vänsterpartiet som skaver så i ett centerhjärta? Grundlägg­ande är synen på ekonomin. De skattehöjningar V vill se sabbar förutsättningarna för de växande företag som är arbetslösas bästa chans att få jobb, enligt Martin Ådahl.

Men det handlar också om dagspolitik, menar han. Att Vänsterpartiet kom överens med M, KD, L och SD om att pausa reduktionsplikten – det vill säga den obligatoriska inblandningen av biobränsle i bensin och diesel – stör Martin Ådahl lite extra.

– Vänsterpartiet legitimerar Ebba Buschs och Jimmie Åkessons trolleri när de säger att bränslepriserna ska gå ner med flera kronor, trots att länder som inte har reduktionsplikt har ungefär samma priser.

Ifrågasatt klimatnytta

Klimatnyttan av biobränslen från skogen är ifrågasatt, inte minst då det kan ta många decennier för ny skog att binda tillbaka den koldioxid som släpps ut när bränslet förbränns. DN-journalisten Lisa Röstlund har belyst att runt en fjärdedel av biobränslet från skogen kommer från stammar, men Martin Ådahl pekar på användningen av restprodukter som han menar är ett sätt att ta tillvara på resurser som annars går till spillo.

– Det är rester från skogen som ska användas. Grenarna, rötterna och topparna som i bästa fall används för Ikeas spånplattor, men som ofta går förlorade.

Rösten blir högre, gesterna yvigare. Att skogsfrågorna får igång honom är tydligt. Vi ska återkomma till dem. Men först trampar vi ner i ett annat getingbo: Energipolitiken.

Tillsammans med minskade klyftor mellan olika delar av landet och mellan utsatta och rika områden är klimatomställningen det Martin Ådahl anser mest akut att ta tag i under nästa mandatperiod. Då är mer el avgörande, anser han. Det gamla linje 3-partiet som stred för kärnkraftsavveckling i folkomröstningen 1980. Nu vill de öka effekten i existerande reaktorer och säger inte nej till att nya byggs – så länge det inte sker med statliga subventioner.

Men det är om vindkraften Martin Ådahl vill prata.

– Det handlar om att resa tusentals vindkraftverk på kort tid. Det frustrerande är att det faktiskt går. Det påstås ibland att vindkraftverk tar sju–åtta år att resa. Men frågar man dem som bygger tar det ett eller två år, det är tillståndsprocesserna som tar tid.

Deadlines och morötter

Martin Ådahl ser två skäl till att det tar sådan tid för vindkraftsbolagen att få vindsnurror­na på plats: Senfärdiga myndigheter och lokalt motstånd.

Myndigheterna ska skyndas på genom tydliga deadlines, vilket enligt Martin Ådahl förklarar varför vindkraftverk går fortare att få på plats i länder som Tyskland och Danmark.

Den lokala motviljan mot vindkraft ska mötas med ekonomiska morötter, enligt Centerpartiet. Både för kommuner som medverkar till vindkraftsetableringar och för enskilda som påverkas av dem. Martin Ådahl väntar otåligt på den statliga utredning som till våren ska presentera förslag i den riktningen. Idag upplever många att man inte får något tillbaka när man öppnar upp för vindkraftetableringar, menar han.

– Man får inte arbetstillfällen, man får inte pengar. Det ironiska är att kraftindustrin idag vill ge pengar tillbaka, men det saknas instrument för det. Det finns inget effektivt sätt att ge tusenlappar tillbaka.

På sjuttiotalet tvingades hela byar att flytta när vattenkraften byggdes ut. Sedan dess finns en historisk skuld som idag bidrar till motståndet mot vindkraften trots att vindsnurrornas påverkan på närmiljön oftast är marginell, anser Martin Ådahl.

– Staten kom som kolonialister från Stockholm till Jämtland och dämde upp deras vackraste naturområden och gav noll kronor tillbaka.

Hårda tag räcker inte

Längre straff och fler poliser är krav som gått på repeat från de flesta partier de senaste åren. Martin Ådahl invänder inte mot dem. Men hårdare tag är otillräckligt, menar han.

– Det ska finnas närpoliser som inte bara rycker ut när det skjuts utan som skapar relation till de som bor i de utsatta områdena.

För att lyfta delar av landet som halkat efter – såväl på landsbygden som i storstädernas ytterkanter – krävs enligt Martin Ådahl ytterligare två byggstenar. Den ena är de företag som Centerparitet vill uppmuntra genom sänkta skatter, den andra är skolan.

– Precis lika viktigt som lag och ordning är att skolan lyser som ett tempel. Att man går in genom dörrarna där och känner att man kan göra en livsresa.

Inte släppt marknadshyror

I januariavtalet efter förra valet drev Centerpartiet igenom två reformer som väckte extra stor vrede till vänster, såväl hos Vänster­partiet som internt i socialdemokratin. Uppluckringen av anställningsskyddet var den ena.

Den andra var marknadshyror – eller fri hyressättning som centerpartisterna hellre kallar det – för nyproducerade lägenheter. Men den blev det inget av. Vänsterpartiet fällde regeringen och januariavtalet strimlades i dokument­förstöraren på Rosenbad.

Martin Ådahl har inte släppt tanken. Skäl­en för reformen finns kvar – och det kommer fler upptäcka, menar han.

– Nooshi vann, det blev ingenting. Men folk kommer att titta ut och se att det inte finns en massa billiga hyresrätter. Sanningen är att bostadsbristen i de stora städerna växer hela tiden, i synnerhet för de som vill ha hyresrätt.

Betyder det att ni kommer att göra ett nytt försök kommande mandatperiod att införa fri hyressättning i nyproduktion?

– Mitt ärliga svar är att jag inte vet eftersom Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade av det här. De får väl bestämma sig först hur de ska ha det.

Ett annat centerpartistiskt hjärtebarn, inte minst för Martin Ådahl personligen, var reformeringen av Arbetsförmedlingen. Eller privatiseringen som vänstern säger. Redan idag har en del av de arbetslösa möjlighet att välja bland fristående aktörer för att få hjälp att hitta ett jobb.

När reformen är fullt genomförd kommer varje arbetslös som behöver hjälp med matchning till jobb kunna välja utförare. Såväl vinstdrivande företag som idéburna aktörer ska ha fritt fram att etablera sig. Dessa ska först ersättas av staten både när de tar sig an en arbetssökande och sedan med en större peng om personen får ett jobb.

Hur går det med reformeringen av Arbets­förmedlingen?

– Det går oväntat bra. Jag förberedde både media och medarbetare på att det skulle gå segt i början. Vi kan inte gå från att bara en liten bråkdel får jobb på den vanliga arbetsförmedlingen till att alla får jobb på den nya, reformerade arbetsförmedlingen.

I Dagens ETC vittnade nyligen anställda i matchningsbolag om undermålig kvalitet i stödet till de arbetssökande som omfattats av insatsen rusta och matcha. Men Martin Ådahl menar att resultaten är närmast sensationellt goda och pekar på statistik som visar att majoritet av deltagarna fått jobb. När alla får välja utförare finns det förutsättningar för att det går ännu bättre, anser han.

Genom att en större andel av ersättningarna går till de som lyckas hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden till jobb, kan man också motverka risken för att bolagen lägger krutet på dem med störst chans att få jobb, enligt Martin Ådahl.

– Vi har inte utnyttjat den fulla potentialen än. Men i ögonblicket som det riktiga reformeringen äntligen sjösätts har vi möjlighet att äntligen göra det.

Striden om strandskyddet

Relationen, eller icke-relationen, mellan C och V har det talats mycket om inför valet. Men det mesta tyder på att centerpartisterna också kommer att behöva samsas med Miljöpartiet. I höstas stångades de båda blodiga under strid­en om strandskyddet och skogspolitiken.

Nu är det bäddat för nya bataljer. I uppgörelsen om skogen med S-MP-regeringen fick C som de ville, skydd av skog med höga naturvärden ska bygga på frivillighet. Även för den fjällnära skog som MP kallar ”Sveriges Amazonas”.

Regeringens utredare hade föreslagit att hela den fjällnära skogen – en yta stor som hela Västmanland – skulle köpas in och skyddas av staten. MP drev på för att så skulle ske. Istället avsattes 2,4 miljarder i budgeten för att ersätta skogsägare som frivilligt avstår från avverkningar. Men de pengarna försvann när M, KD och SD fick igenom en rad ändringar av regeringens budget.

Vad säger ni om att MP kräver stora satsningar för att skydda skog?

– Det bygger på en väldigt konstig syn på hur den svenska skogen ser ut. Man jobbar jätte­hårt med hållbarhet och med att bevara biotoper. Vi har ju ledamöter och lokala politiker som bokstavligen lever i den fjällnära skogen och så kommer folk från Stockholm och säger hur det ska vara.

Martin Ådahl bankar högerhanden taktfast i bordet när han lägger till:

– Det går inte.

Hur skulle du beskriva striden mellan er och MP?

– Miljöpartiet ser svenska landskap och skog­ar som museum där de som bor på landsbygd­en är statister. Många av våra väljare och före­trädare lever med skogen, lever med bio­toperna, de förvaltar dem och engagerar sig i dem.

Från partierna på högerkanten anklagas Centerpartiet för att ha svikit sina rötter och blivit ett parti för folk i storstan. Det gamla bondepartiet utmanas, inte minst av KD och SD, i kampen om landsbygdens väljare.

Fajten mellan partierna handlar om mer än konkurrens om väljare som kan avgöra vart regeringsmakten hamnar, menar Martin Ådahl.

– Det är en strid om landsbygdens själ som pågår.

Å ena sidan finns en pessimistisk bild av landsbygden, menar han. En plats där man är misstänksam mot utlandsfödda, inte tror på klimatomställningen och inte ser någon framtid. Å andra sidan finns den bild som han själv målar upp av en optimistisk och öppensinnad landsbygd full av möjligheter där man inte bara tror på klimatomställningen utan är en central del av den.

– Det är landsbygdskommuner som toppar listorna över vilka som har flest elbilar, gasbilar och etanolbilar. Det finns en enorm vilja att göra saker, bara man får möjligheter.

”En sorts sagoland”

Någon verklig konkurrens i sakpolitiken, vill Martin Ådahl inte kännas vid. När SD riktar sig till landsbygdsväljarna handlar det mest om bränslepriser, menar han.

– Man pratar om landsbygden som något sorts sagoland som man aldrig är i och aldrig lägger några konkreta förslag för. Vi vill inte sitta där med ett slags Kansas [amerikansk delstat, red.anm] som hamnar på pottkanten för att man röstat på högerextrema krafter som gav en noll och ingenting, utan satsade på stora SUV:ar i stan.

Martin Ådahl andas in och tar sats. Rösten åker upp en oktav.

– Vi vill ha vägar och belysning och bio­bränsle och livsmedelsförsörjning som fungerar i en svår säkerhetssituation. Vi vill ha resultat.