BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det betyder att det inte är reformism man genomför, inte en långsam förändring mot mer gemensam och rättvis ekonomi, utan tvärtom en långsiktig politik för ökad privat konsumtion.
Det är viktigt att påpeka att man trots det kan minska ojämlikhet – ökad privat konsumtion kan ju riktas mot fattiga eller mot rika – men i stort innebär det en minskad offentlig sektor och en ökad privat. De kommande åren ska den privata sektorn öka med 2,8 procent medan den offentliga bara ökar med 0,8 procent.
Skattesänkningar ligger kvar
De riktigt stora skattesänkningarna som Alliansen genomförde ligger kvar. De betyder –jämfört med år 2006 och sett som andel av BNP – att regeringen faktiskt har 178 miljarder kronor mindre än Alliansen till trygghet och välfärd. Det här är en trend regeringen inte klarar av att bryta, när BNP ökar så går den största delen till det privata, medan det offentliga får en mindre andel.
Det betyder att tryggheten inte kan återställas – däremot kan man göra speciella insatser för särskilda grupper, vilket kan vara nog så viktigt. Men grundproblemet för regeringen är att skatteinkomsternas andel av tillväxten är mycket lägre än 2006, och det rubbar inte regeringen – istället kompenserar man de grupper som drabbats värst i trygghetssystemets förstörelse med riktade skattesänkningar. Viktigt för den som har minst, men som helhet kvarstår Alliansens skattenivå.
Gröna satsningar ger utslag
Men finns det inga stora förändringar som pekar mot en annan utveckling än de budgetar som presenterats förut? Ja, ska man leta trender är det Miljöpartiets hjärtefrågor som syns mest i budgeten. (Samtidigt har man fått acceptera en skattesänkning för att rädda kärnkraften i energiöverenskommelsen, vilket kommer synas hos löntagarna i form av höjd elskatt 2018.) Här ser vi en riktig förändring vad gäller klimatsatsningar och miljöpolitik.
Andelen av BNP som S, MP med V satsar ökar faktiskt. Från 0,23 procent av BNP till 0,35 procent år 2020. Jämfört med vårbudgeten är det en radikal ändring. Då minskade faktiskt klimatsatsningarna som andel av BNP.
Visst kan man konstatera att det är alldeles för lite, siffran borde vara i procent, inte i promille. Men för första gången sedan 2010 ser vi en positiv förändring, och det är ju något klimatfrågan verkligen behöver.
Inget trendbrott i investeringar
Det kanske mest förbryllande med budgeten är ändå investeringarna. Läget för en stor insats har aldrig varit större, men regeringen klarar inte av att presentera ett verkligt trendbrott. När man går igenom statens nya investeringar så är det faktiskt i första hand militären och vägar som man satsar på.
Det finns ingen omställning av trafiksystemet, inga höghastighetståg eller andra insatser för att ersätta inrikesflyg. Inte heller någon riktig bostadssatsning genom exempelvis nya hyreshus.
Det här beror inte på brist på pengar, tvärtom, den svenska offentliga sektorn har aldrig haft så mycket pengar som nu.
Den offentliga finansiella nettoförmögenheten är idag uppe i hisnande 1 063 miljarder och växer till 1 367 miljarder år 2020. (Offentliga sektorns skulder är alltså mycket mindre än de pengar man har). Varför offentlig sektor ska samla så mycket pengar i kistorna är obegripligt. Idag skickas de allra flesta pengarna till börsen och andra fondplaceringar.
Givetvis skulle regeringen kunna låna för investeringar från den egna offentliga sektorn istället för att passivt låta dessa pengar gå till spekulation. (Bara ökningen på drygt 90 miljarder per år betalar höghastighetstågen på endast tre år!)
Men det här vill inte de rödgröna utmana. Istället försöker man lappa med de ökade skatteintäkterna som kommer av en hög tillväxt, och då blir det ingen verklig investeringssatsning.
Budgetarbetet hanteras inom de ramar som innebär att offentlig sektor inte kommer öka och därmed inte heller kommer kunna göra de stora investeringar omställningen behöver.
Här finns den stora politiska utmaningen för de rödgröna och alla andra som vill se en reformistisk offensiv politik i landet. Det är självklart att partierna kommer kalla alla sina förslag för stora satsningar. Men fakta talar ett annat språk. Fortfarande återstår att utmana en systemförändring som sakta, år för år, innebär minskad trygghet, minskade investeringar och ökade klyftor. Regeringen kan mildra effekterna. Men utvecklingen utför fortgår.
