– Hövliga frågor kan man alltid ställa. Till exempel: ”Är det så att du är en HBTQ-person?” Om någon uppfattar det som en förolämpning så får man väl ta den risken, men man kan alltid fråga rakt ut och så får man ett svar, säger hon.
”Rätten att vara människa”
Därefter avlivade hon tre föreställningar om transpersoner för de många blå, vita och gröna rockarna i rummet. Alla är inte gay. Alla vill inte genomgå könskorrigering. Och trans är inte samma sak som drag.
– Vi har crossdressing gemensamt. Men drag-gänget är glam och ett sätt att vara, fast det berör inte könsidentiteten. När man ser Christer Lindarw på scen blir man ju avundsjuk, men det är skillnad på att uppträda på scen eller i tv-rutan och på att göra det i bostadsområdet, säger Angelica Löwdin som också poängterar att uppståndelsen hemma i Kålltorp varade i ungefär två veckor när hon kom ut som transperson.
Västra Götalandsregionen har HBT-diplomerat ett femtiotal mottagningar i Göteborg. Fast en mottagning drog tillfälligt tillbaka sin egen diplomering då det uppmärksammats att transpersoner inte bemötts väl. Och när problemet även lyftes via en twittrare i höstas bestämde sig Etiskt forum och den kvalitetsstrategiska avdelningen på Sahlgrenska att agera. Den första konkreta aktionen var detta lunchseminarium.
– Vi började prata om ifall vi skulle ha rutin och riktlinjer men kände att det ska vi absolut inte ha, för det här är rätten att vara människa. Vi valde i stället att ha en sådan här lunchföreläsning och så ska vi bygga upp vår hemsida. Problemet är att vi i vården börjar titta på vem personen är i sitt könsuttryck i stället för orsaken till att den söker. Den kanske söker för en halsfluss och så gör vi det så svårt. Det är för att vi inte har kunskap, säger Cecilia Lundmark som var en av arrangörerna på Sahlgrenska.
Kränkande behandling
Angelica Löwdin är själv inte transsexuell, men konstaterar att rättigheterna för dem som är det släpar. Homosexualitet slutade i Sverige att klassas som en psykisk sjukdom 1979. Det gäller dock inte transsexualism som än i dag räknas som en psykiatrisk diagnos – som inte kan behandlas med psykoterapi. Angelica Löwdin konstaterar att det egentligen handlar om ett medfött tillstånd.
– Och jag lider enligt Socialstyrelsen av könsdysfori, men själv brukar jag säga att jag har könseufori, säger hon.
I veckan kom också utredningen ”Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland transpersoner”. Den är den största av sitt slag i Sverige och den slår fast att hälften av de tillfrågade upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna och att en dryg tredjedel under det senaste året övervägt att ta sitt liv.
Angelica Löwdin konstaterar att mellan 0,8 och 1 procent av befolkningen är transpersoner.
– Vilket innebär att det i Göteborgsområdet är cirka 6 000 personer. Jag känner till kanske 100. Många av dem är i garderoben och många mår inte bra, säger Angelica Löwdin som under väldigt många år bara var öppen inför sin nu bortgångna hustru.
”Kan inte ge upp”
Hon konstaterar att det är svårt att anmäla hatbrott då det ofta saknas vittnen och därtill blir anmälan en offentlig handling vilket outar den utsatta personen som kanske inte är offentlig med att den är transperson.
Att alltid representera en grupp kan orsaka så kallad minoritetsstress, men Angelica Löwdin hoppas att samhället långsamt vänjer sig vid att se människor som människor utan att fokusera så mycket på ”det här ståhejet med kön”.
– Det finns människor som har antipatier och man kan försöka påverka attityder, men de som skulle behöva den här informationen tar den inte till sig, de kommer inte hit. Så är det ju vad man än gör, men man kan inte ge upp utan man måste fortsätta att vara med och hoppas att droppen urholkar stenen och att ringarna sprids.
