Brant uppförsbacke innan Frankrike får en rödgrön koalition

Att observera de franska socialdemokraterna utifrån är som att följa en himlakropp i ständig förändring. Benoît Hamon är politiskt mycket olik François Hollande – på många sätt är skillnaden mellan dem större än den mellan Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven. Det är ingen överdrift att kalla valet av Hamon för en signal om att socialistpartiets väljare vill ha mer vänsterbetonad plattform i det kommande valet. Men om Hamon och Löfven har något gemensamt är det att båda tycks inse att en ny verklighet kräver en öppenhet för bredare allianser. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag tänker föreslå för dem att vi bygger en gemensam och varaktig regeringsmajoritet, sa Hamon efter sin utnämning, med riktning mot bland andra vänsterns Jean-Luc Mélenchon och de grönas Yannick Jadot.

En rödgrön koalition för att möta de konservativa och de högerextrema. Hamon har här en brant uppförsbacke att bestiga. Det har han historiska konflikter och även Hollande att tacka för. 

De gröna partierna, med Europe écologie – les verts (EELV) som främsta kraft, har gång på gång åderlåtits när socialisterna handplockat begåvningar till minister-poster. Det inträffade både 2012 och 2016. Senast – då EELV:s generalsekreterare Emmanuelle Cosse utsetts till bostadsminister av Hollande – blev svaret att regeringens politik är ”inkompatibel” med gröna värderingar.

– Är avsikten att skada de gröna? kommenterade Jadot.

Bara dagar senare lanserade dessutom Jean-Luc Mélenchon sin presidentkampanj. Tänkbara samarbetspartier genomskådade Hollande. Hans enda målsättning var att skapa sig bättre förutsättningar för att på nytt ställa upp i valet. Därför upplevdes hans utsträckta hand som direkt respektlös, närmaste ett fientligt övertagande. 

Om relationen till de gröna är ansträngd, kan relationen till Mélenchon beskrivas som katastrofal. Misstron mellan partierna, och den politiska konfliktytan, är enorm.

Nu talar Hamon ändå om att de röda och gröna partierna trots allt har förutsättningar att bilda en "familj". Sanningen är att han – sett till opinionsläget – inte har något annat alternativ än att inbjuda till koalition. Med tanke på att han blivit utnämnd på en radikal plattform har socialistpartiets medlemmar gett honom ett visst mandat att fullfölja denna idé. Han måste i så fall göra det omedelbart. Valet är redan i april.