Borde vänstern tänka mer på tillit?

Hej Johan.

Jag har en fundering om tillit som jag gärna skulle höra din syn på. Jag har ägnat mycket studier åt hur mänsklig samverkan fungerar väl. Det som alltid återkommer är att det bygger på tillit. Sverige har en högre grad av tillit än de flesta länder, vilket förklarar att vi kan ha en större offentlig sektor. Men i väljarkåren finns samtidigt en påtaglig skepsis mot stor offentlig sektor och solidaritet, som grundar sig i bristande tillit. Jag tror det största felet som vänsterdebattörer gör är att man smutskastar sina meningsmotståndare. Det är inget unikt för vänstern. Så fungerar en diskussion som präglas av brist på tillit. Men vänstern har ett starkt intresse av att ändra på det. Jag tror det är nyckeln till att få en stabil svängning åt vänster. Att förändra politisk debatt till samtal.

Klas Orsvärn

Svar: Jag tycker det ligger mycket i det du skriver. Självklart finns det frågor där man inte kan ha tillit till den andre och utifrån det ha ett samtal. Om jag möter en sexist som förolämpar en kollega eller en rasist som hånar en nyinflyttad människa så är det ju inte med tillit man svarar. Istället är det viktigt att sätta stopp då det handlar om ett förtryck som inte kan accepteras. Men hur diskuterar man med en människa som fått för sig att flyktingar är en stor kostnad som måste ”bromsas” eller som tror att kvinnor har en ”naturlig moderskärlek” som gör att de ska vara hemma med barn. Hur diskuterar man med någon som hört att vi inte har ”råd” att ta hand om sjuka” eller att ”småföretagare har inte råd att anställa för skatten är så hög”?

Där är tillit helt nödvändigt. Tillit på att fakta och goda argument påverkar en diskussion. Tillit i att lyssna på den andres argument i vetskap att hen lyssnar på dina. Tillit i tron på att man egentligen vill det goda bägge, det finns ett problem man vill lösa och diskutera, det finns inte en gömd agenda som gör att man inte behöver lyssna.

De allra, allra flesta tokiga ekonomiska förslag från en liberal kommunpolitiker kommer ju ifrån en idé om att det ska bli bättre för alla.

Inte sämre för 90 procent.

Den vanlige moderaten vill absolut ha bättre omsorg för de gamla, hen har bara en annan idé om hur det ska åstadkommas (privata vårdhem och privata försäkringar kanske...).

Man kan inte börja diskussionen utifrån att liberalen bara vill gynna de rika i kommunen eller att moderaten skiter i alla sjuka och gamla.

Man kan inte börja med anklagelser utifrån sin egen bestämda åsikt.

Då blir det ingen diskussion alls.

Men tillit handlar för mig inte om att man tror på ett system, att man diskuterar utifrån samma analys av att detta samhälle är det bästa av alla. Att man ”är överens i grunden”. Man kan vara djupt kritisk till systemen men bara överens om ett problem som ska lösas.

Du nämner vänstern ovan. Jag får minnesbilder av debatter man varit med i sedan 70-talet som mer handlat om att någon kallar andra för förrädare, okunnig, ovetenskaplig, småborgerlig eller... Ja, vilka ord som nu varit i svängen just den debattperioden. Jag tror att jag själv kallats ”förrädare” i varje debatt där jag haft en avvikande åsikt än den just då dominerande inom en rörelse.

Det här är en sjuk diskussionsnivå som funnits långt innan den kom ut i sociala medier.

Nu vet vi väldigt lite om hur samma diskussioner förs inom borgerliga grupper, detta då de normalt inte har massmöten med debatter utan där maktkamper sker väldigt mycket i slutna rum.

Däremot tror jag du har rätt i att den skadar vänstern mer än högern eftersom den som har makt har mindre att vinna på en bred tillitsfull diskussion.

Det finns dock en sak kring tillit som jag värjer mig mot.

När ledande makthavare, ekonomiska och politiska, kräver respekt och förståelse i betydelsen att arg kritik och ilska är olämplig och gör kritiken i sig ointressant.

Det stämmer inte. Har du makt ska du lyssna dubbelt upp. För det enda vi vet säkert om makt är att den korrumperar oss.