– Oj, ursäkta, utbrister han när han inser att han inte kan ta i hand eftersom han håller upp dörren med ena handen och har ett strykjärn i det andra.

Det är nämligen rensning på gång. Tillsammans med kollegor håller han på att ordna med alla prylar som ska forslas bort från fastighetens 21 lägenheter, som sedan 2015 har varit hem för ensamkommande flyktingungdomar, först som HVB-boende och sedan något år tillbaka som stödboende. Men nu är bostäderna utrymda och bara ett par dagar efter att ETC Göteborg varit där bommas huset igen.

”Finns inga bostäder”

Tamim Azizi visar in till ett numera kalt allmänrum med kök och matbord där vi slår oss ner tillsammans med en av hans kollegor, som inte vill ha sitt namn med i tidningen.

För att vara berättigade till fortsatt boendebistånd måste ungdomarna som tidigare bott här bland annat själva söka bostäder. De har varken tillräckliga inkomster eller språkkunskaper för att hitta något de har råd med på vad som redan är en övermättad bostadsmarknad, förklarar kollegan, som också berättar att de rum som ungdomarna lyckas hitta kan kosta så mycket som 10 000 kronor.

– Om det hade funnits bostäder hade det inte varit några problem. Men det finns ingenstans, säger hen.

Eget ansvar

Individen har visserligen ett eget ansvar för sitt liv, tycker Tamim Azizi. Men det ansvaret kan man inte ta förrän man har verktygen för det, menar han.

– Innan dess kan man inte kräva det. Skulle man ta en svensk politiker till ett land i Afrika och säga, ”Du är vuxen, ta nu ditt ansvar,” skulle det ju bli svårt. Du kan inte språket och vet inte hur landet är uppbyggt. Hur tar du dig då dit du vill?

Av de 12 personer som jobbar i personalen är 11 fastanställda och har möjlighet att fortsätta arbeta i andra delar av staden. Men med bara två dagar kvar tills boendet ska stänga känns tillvaron ändå osäker, tycker Tamim Azizi.

Sänkt statsbidrag

Bakom beslutet att stänga Kungahuset står Ellinor Bylund, sektorschef för individ- och familjeomsorg och funktionshinder. Enligt henne beror det främst på att antalet ensamkommande ungdomar minskar. Att regeringen har sänkt kommunernas statsbidrag för boenden för ensamkommande har också varit avgörande.

– För de ungdomar som hade fortsatt rätt till bistånd i form av boende fanns det andra alternativ i kommunen som var billigare än vår egen verksamhet, skriver hon i ett mejl till ETC Göteborg.

Ellinor Bylund understryker även att ungdomarna kan fortsätta söka boendebistånd om de behöver det, och att de kan överklaga sitt beslut om det blir ett nej. Dessutom har de rätt att få stöd av boenderådgivare.

Örgryte-Härlanda har under längre tid haft ekonomiska bekymmer och i fjol gick stadsdelen back med 34 miljoner kronor. Förra månaden beslutade kommunstyrelsen att stryka underskottet men sparkraven består, något som enligt flera socialsekreterare ETC Göteborg har talat med innebär att de pressas att göra hårdare biståndsbedömningar. Så sent som i förra veckan kom beskedet att det är både inköps- och anställningsstopp i stadsdelen.

Tamim Azizi och hans kollega berättar att de varit särskilt oroliga för två ungdomar som är ensamstående föräldrar med små barn. De tycker inte att förvaltningen tagit hänsyn till barnens bästa när de tagit beslut om att stänga boendet. Flera av de andra ungdomarna klarar sig eftersom de har jobb och nätverk, och kanske kan bo hos kompisar, tror Tamim Azizis kollega.

– Men vissa är svagare, de har inte kontakter i samhället. De kanske befinner sig i Femman i Nordstan nu, säger hen.

Men på frågan om hon tog hänsyn till barnperspektivet i sitt beslut att stänga Kungahuset skriver Ellinor Bylund att ”Beslut gällande bistånd till enskilda individer och nedläggningen av Kungahuset är två helt olika frågor.”

Fanns ”experimentlusta”

Jan Dabolins har jobbat på Kungahuset sedan det blev HVB-hem och i stadsdelen sedan 30 år tillbaka. När han på 1980-talet arbetade med bostadslösa med psykosocial problematik fanns vad han kallar för en ”experimentlusta” inom socialtjänsten.

– Huvudinriktningen var att lyssna på klienter och försöka möta dem där de befann sig. Alltså i kontrast till att ”vi har våra regler” och om du gör det ena eller det andra så ska du skickas iväg och misslyckas på ett andra boende i en enda lång kedja.

”Ett klassiskt dilemma”

Biståndsbedömningar har med tiden blivit allt striktare, särskilt under det senaste halvåret, tycker Jan Dabolins. Han har tidigare jobbat som samordnare för alla boenden i stadsdelen och som sådan läste han remisserna som biståndssökande fick till boendena. Många han sett få avslag idag skulle ha beviljats hjälp för så lite som fem år sedan, menar han och poängterar samtidigt att han själv tycker att bistånd ska ges restriktivt, snarare än för generöst. Men han anser inte att det är svart eller vitt:

– När det gäller generositet så är det viktigt att tänka på att det kan vara bra med insatser innan det gått åt helvete. Det kan vara besparande men räknas naturligtvis inte in i budgeten. Ett klassiskt dilemma i socialt arbete.