Men det är inte bara enstaka politiker som ser ljust på ett samarbete över blocken. En rekordstor andel av befolkningen vill se en regering med partier från både Alliansen och det rödgröna blocket. Det visar den senaste opinionsmätningen från SOM-institutet på Göteborgs universitet, som presenterades i april.
– Vi blev faktiskt förvånade över andelen positiva. Om man dessutom tittar på hur antalet sökningar på blocköverskridande regeringar har utvecklats i mediaarkivet, så är det en väldigt stor ökning. Man pratar mer om det nu än vad vi gjorde för fem, sex år sedan, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledare för det svenska Valforskningsprogrammet.
Enligt SOM-undersökningen vill 39 procent av befolkningen se en regering som består av partier från både det rödgröna blocket och alliansblocket. Den mest populära blocköverskridande konstellationen bland väljarna är ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Inte vana vid politisk instabilitet
En förklaring till att allt fler svenskar är positiva till politiska samarbeten kan vara turbulensen efter valet 2014, med hot om extraval och därefter stridigheterna runt decemberöverenskommelsen.
– Vi är inte vana vid att det råder politisk instabilitet i Sverige. Problemet som kvarstår är att det inte längre finns två traditionella block som kan förvänta sig att hamna i majoritet. Det kräver nya lösningar för att få stabila parlamentariska samarbeten, och den problematiken ser även väljarna, så klart, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
I Sverige har det inte förekommit något blocköverskridande regeringssamarbete sedan 1950-talet, då Socialdemokraterna under en period regerade med Bondeförbundet. Men i Europa och länder som Tyskland, Österrike och Finland är blocköverskridande regeringssamarbeten inget konstigt – snarare business as usual efter ett val. Där är största frågan snarare vilka politiska konstellationer som ska regera ihop och hur länge regeringen håller, fram till nästa val.
Partisystem fragmentiseras
Statsvetaren Ulf Bjereld pekar på en gemensam europeisk tendens – en allt större fragmentisering av de gamla partisystemen:
– Det är klart att om blocken löses upp, och de traditionella partierna som Socialdemokraterna och Kristdemokraterna blir allt mindre, så leder det fram till bredare sammansatta regeringar. Men frågan är – om blocken inte ens finns kvar, kan man då egentligen tala om blocköverskridande regeringar? I Italien till exempel, där högerextrema Lega Nord och den populistiska Femstjärnerörelsen ska regera ihop – är det en blocköverskridande regering eller inte?
Ännu en fråga att ta ställning till för de traditionella höger– och vänsterblocken är om de vill samregera med högerpopulisterna, eller om de i stället vill samarbeta för att hålla dem utanför. Olika strategier finns. I Belgien har höger och vänster länge samarbetat för att stänga ute det nationalistiska partiet Vlaams belang. I Österrike valde däremot det konservativa partiet ÖVP att bilda regering i höstas med det högerpopulistiska FPÖ. Samtidigt – i Holland – bildade premiärministern Mark Rutte från högerliberala VVD en mitten– och högerregering med tre andra partier: kristdemokrater, socialliberaler och konservativt kristna. Därmed stängde Rutte ute det växande nationalistiska partiet PVV, trots att han i valkampanjen i det närmaste kopierat delar av partiets främlingsfientliga retorik.
”Nationalistiska partier blir martyrer”
Ulf Bjereld säger att det inte går att slå fast vilken strategi som fungerar bäst, om man vill kväva framväxten av nationalistiska partier.
– Jag har inte sett några forskningsresultat som ger stöd åt vare sig det ena eller det andra. De blir martyrer om man inte släpper in dem. Men om man släpper in dem, så legitimerar man dem och gör dem till ett parti som alla andra. Det går inte att säga något om huruvida isoleringsstrategi eller normaliseringsstrategi är bästa sättet för att få nationalistiska partier att sluta växa. De har faktiskt växt ändå, oavsett vilken strategi som har använts. De krafter som har legat bakom har varit så starka.
Vad talar för och emot att vi efter valet i höst får en blocköverskridande regering i Sverige?
– Det som talar för är att vi har haft en väldigt stark kultur av konsensus. Även om man inte har samregerat, så har det funnits många blocköverskridande överenskommelser i sakfrågor. Det som försvårar är att vi inte har någon tradition av blocköverskridande samarbete. Alla vet också att små partier i en koalitionsregering tenderar att förlora mest på samarbetet. Skulle exempelvis Centerpartiet och Liberalerna sätta sig i en socialdemokratiskt ledd regering så innebär det i praktiken att de får väldigt svårt att växa. Det här vet de om, säger Ulf Bjereld och fortsätter:
– När det gäller Moderaterna och ett eventuellt samarbete
med Socialdemokraterna är de ideologiska skillnaderna så stora att det skulle behövas någon form av nationell kris för att det skulle bli av. Men vi kan inte utesluta det. Regeringsfrågan kommer att bli så svårlöst, att det kanske inte ens finns en regering sju månader efter valet. Då kanske partierna känner att ”Hallå, det här går inte” och så skapar man en samlingsregering för att hantera den akuta krisen.
Valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson tror att svårförutsägbarheten inom svensk politik är här för att stanna – det nya politiskt normala, helt enkelt.
– Vi har egentligen haft en ganska unik modell, där makten har skiftat mellan tydliga block, från vänster till höger. Tydliga laguppställningar och tydliga resultat har gett stabilitet och förutsägbarhet. Man har ingått ett slags kontrakt med väljarna i god tid före valet och talat om vem man vill samarbeta med och därefter tar väljarna ställning och säger bu eller bä. Det kommer vi inte att se på samma sätt framöver.