När Andric kom till Sverige hösten 2015 var han 14 år. Han flydde redan som 13-åring efter att hans pappa tagits av talibaner. Hans mamma ordnade så att en person som jobbar med leveranser till byn tog honom med sig därifrån. Mannen som skulle hjälpa sålde istället Andic till en knarkkartell. Han blev inlåst i nästan ett år innan han lyckades fly vidare. Väl i Sverige ifrågasatta Migrationsverket såväl hans berättelse som att pappan är död, trots att han fått hjälp av Röda korset att hitta pappan.
– De kom i kontakt med en byäldste som berättade att pappa är död. Jag har en bild på en gravsten med pappas namn.
Inväntar 18-årsdagen
Migrationsverket menade också att Andric inte har berättat tillräckligt detaljerat om sin situation i byn, och när han var 16 år fick han sitt sista avslag och beslut om utvisning. Därmed blev han papperslös när han var ett barn.
– Men de kunde inte hitta någon manlig släkting till mig, så därför kunde de inte utvisa mig. Då sa de att de skulle vänta tills jag fyller 18 år, och då utvisa mig ensam.
Under åren som gått sedan Andric kom till Sverige har han kämpat med panikångest, och det finns en utredning som konstaterar att han lider av PTSD. Det har hänt att han plötsligt rest sig från det han gör och gått barfota rakt ut på den kalla marken.
– Ibland får jag ingen luft, jag bara måste gå ut och andas.
Idag är Andric 18 år. Kvällen före hans födelsedag frågade föräldrarna i familjen om han ville fira på morgonen. Andric svarade att han inte kunde, istället behövde han ta tåget till Stockholm och infinna sig på ambassaden klockan 08.30 för att få sina resehandlingar inför att han skulle lämna landet.
– Hur ska jag kunna åka tillbaka dit? De i byn säger att det än idag kommer män till dit som visar bilder och letar efter mig.
Föräldrarna döda i Afghanistan
Idag är Andric som en storebror för barnen i familjen där han bor. Han vågar inte fly vidare, för om han blir stoppad kan de välja att återsända honom till Sverige enligt Dublinförordningen, och då kan han sättas i förvar.
– Det här har kostat mig mina tonår, ändå bara fortsätter det. Det känns som att det aldrig kommer att ta slut, säger han.
Latif Gholami är idag 20 år. Han kom till Sverige när han nyss hade fyllt 15 år, och fick beslut om utvisning när han var 16 år.
– De gjorde en åldersbedömning och sa att jag var 16 år, men jag fick avslag ändå.
Latif Gholami lämnade Afghanistan när han var åtta år efter att hans pappa, som var civilpolis, dödats av talibaner. Han minns att han sett sin pappas kropp. Mamman var svårt sjuk i cancer och reumatism, och avled strax efter pappans död.
– Det blev svårt för mig och mina systrar, så vi flydde till Pakistan, sen flydde jag vidare till Iran.
Latif Gholami gav inte upp för att han fick avslag, istället hoppades han på gymnasielagen. När han fick avslag igen valde han att fly vidare.
– Jag tänkte att mitt liv kommer inte sluta här, jag får fly igen till ett annat land.
Han bestämde sig för Tyskland, men när han greps av polisen sa de att de skulle skicka honom tillbaka till Sverige, så han fortsatte fly.
– Det var inte lätt när jag kom till Frankrike. Jag hade inga pengar och kände ingen, jag var 17 år och ensam.
Skyddsstatus i Frankrike
Han sov på gatan medan han väntade på att få söka asyl. När han fick sin prövning hade han fyllt 18 år, ändå fick han uppehållstillstånd.
– Jag har skyddsstatus, så jag får stanna. Nu pluggar jag till elektriker, jobbar på ett bageri och ska söka franskt medborgarskap så snart jag kan, säger han.
Idag bor han i en lägenhet i Normandie och har ett socialt nätverk med franska vänner och en flickvän.
– Jag tror att jag kommer få stanna här, jag hoppas det. Här har jag inga problem. Jag har uppehållstillstånd, jag har jobb och jag har min lägenhet, säger han.
