Eleven Olivia Onwuta som skapade hashtagen väntade sig ingen särskild reaktion, men fältet ångade snart av vad som knappast kan beskrivas som annat än besvikelse. Och stress.

Eleverna, som nu har långt fler alternativ att välja mellan än när skolan var kommunal och sossegrå, som kan välja, välja om, söka en ny profil på utbildningen, är olyckliga, stressade och upplever sig mest som försökskaniner. De säger att de får sätta betyg framför varaktig kunskap.

De utgör en röst som knappt hörts i samtalet om skolan de senaste åren. Utom hos BRIS, där skolan är det näst vanligaste samtalsämnet för bekymrade barn och unga.

Men när sjunkande skolresultat och havererad läsförståelse årligen hamnar i hetluften för politiker och lärarfack är elevernas röst i stort sett frånvarande. Vi vet att de misslyckas katastrofalt, men vi känner inte till deras egen förklaring.

Därför är #björklundsskola och liknande initiativ så viktiga. Och kanske borde utbildningsminister Jan Björklund faktiskt konsultera BRIS för att få inblick i vad svenska elever klagar på. För det enda som kan vända kunskapstrenden är faktiskt i slutändan lärandeprocesser i elevernas egna huvuden. De gynnas inte av stress, däremot av en fungerande social miljö och närvarande lärare som har tid att hjälpa till. En skola som syftar till något annat skulle nog kunna kallas för – tja – flumskola.

Malin Beeck