Klasskamrater och föräldrar sörjer den mördade 13-åringen

Inne i kyrkan har församlingen satt i ordning olika stationer: ett bord att rita eller skriva vid, filtar och kuddar om man behöver vila och ett barnboksbord med titlar som Adjö, herr Muffin.

Ute i regnet men inne i sorgen står Maria Abrahamsson.

– Det kommer nära på flera sätt. Dels för att man tidigare har kunnat hålla allt det här våldet lite ifrån sig. Men också för att jag har förlorat en son i sjukdom. Det gör att jag kan sätta mig in i föräldrarnas situation. Att förlora ett barn.

Två pojkar i keps går längs den långa raden med gravljus. En av dem var där med sin mamma igår och lämnade blommor. Han visar sin kompis. Orange nejlikor. 

För Dagens ETC berättar han med stora ögon att storebrodern var vän med den mördade pojken.

– Det är brutalt! Han vara bara tretton år. 

Hur gamla är ni?

– Vi är tio.

”Katastrofal utveckling”

Pojken ska enligt medier ha hittats med skott i huvudet och kroppen. Enligt Svt utreder polisen kopplingar till kriminella nätverk. 13-åringen är inte känd av polisen sedan tidigare, men det är tydligt att fallet är del av en trend.

– Offer och förövare har blivit yngre och yngre, säger åklagare Lisa dos Santos till Dagens Nyheter. 

Hon fortsätter: 

– I år har vi extremt många unga personer, både som har fallit offer för det grova våldet och som har varit utförare. Det är en chockartad och katastrofal utveckling.

Stina Billinger, 43, är ordförande för föräldraföreningen på Björkhagens skola där 13-åringen gick. Hon har själv två barn där och sedan dödsbeskedet kom i måndags nattvandrar föreningen varje kväll. 

– Det är ganska svårt att vara förälder idag. Det är svårt att vara ung idag också. Det behövs forum där vi kan brottas med olika saker. Hur ska man förhålla sig till sociala medier? Hur mycket ska man kolla sina ungdomar? Både kvinno- och mansroller idag är ganska utmanande för unga.

Hur tänker man som förälder när något sådant här händer? Vågar man släppa iväg sina barn?

– Vi har lyssnat så mycket vi kan på vad polisen och civilsamhället säger. Och vad skolan ger för tips kring hur man kan agera. Det de säger är att man ska vara närvarande och aktiv i barnens liv – också i deras digitala liv. Att finnas där. Hålla koll.

Någon uttryckte det som att våldet kryper närmare.

– Känner inte alla det? Det hade varit naivt att tro att inte den här samhällsutvecklingen också skulle komma till vårt område. Det kommer närmare hela tiden. Det kryper ner i åldrarna. Och det blir... värre och värre.

När hon fortsätter prata är det med rösten hos någon som försöker hålla modet uppe. 

– Det är därför som jag tänker att vi behöver hitta kraft och engagera oss ännu mer. Gå ut på gatorna och vara närvarande vuxna.

Tysta tillsammans

På plats växlar besökarna mellan sorg, ilska och frustration. Men också beslutsamhet. 

– Det här får aldrig ske igen. Den här samhällsutvecklingen är det ingen av oss som vill ha. Här står vi enade, säger kyrkoherde Pia-Sophia Passmark.

Samtidigt tycks det svårt att veta vart ilskan ska riktas och hur beslutsamhet kan kanaliseras. 

– Det är så fruktansvärt hänsynslöst. Tretton år. Då är man bara ett barn. Jag vet inte vilka det är som har gjort det eller om de någonsin får fast dem. Men de kanske också är barn. Det är så otroligt tragiskt på så många plan, säger Maria Abrahamsson. 

Mötesplatsen vid kyrkan är viktig för alla i närområdet, och alla som direkt eller indirekt har berörts av det som hänt, säger Stina Billinger. Den blir en plats att dela upplevelsen och låta den sjunka in.

– Skolan, fritidsgården och kyrkan ligger på rad. Vi är grannar med varandra. När någonting sådant här händer behöver vi samlas. Vi behöver kunna vara tysta tillsammans och tända ett ljus. Och bara känna gemenskap i sorgen.

Ett stöd för vännerna 

En flicka kommer till kyrkan på egen hand, tänder ett ljus och ställer bland de andra. Hon berättar att hon gick i 13-åringens parallellklass. 

– Det är jättesorgligt. Han hade ett helt liv framför sig.

Skolan håller öppet som vanligt, berättar hon, men erbjuder extra samtalsstöd från kuratorer. 

Kändes det viktigt att komma hit idag?

– Ja, det känns som att man är skyldig det nästan. Eller kanske inte skyldig, men någonting i den stilen. Hans vänner kanske blir glada om de får veta att det är folk som bryr sig. De verkar väldigt ledsna.

Framme vid kyrkans altare samsas teckningar med tända ljus. Någon har skrivit ett långt brev. Där står det: ”Jag har en stark känsla av att det är du…som färgar himlen gul och lila”