Allt i enlighet med en nationalistisk plan. Målet var att skapa en etnisk homogen nation, med ett språk, ett folk och en religion. Inom loppet av några år tömdes Osmanska riket i stort sett på sin kristna befolkning. Än idag vittnar många om hur hela släkter utplånades.

Den 24 april var minnesdagen för Seyfo, folkmordet som drabbade assyrier, syrianer, armenier, greker och andra kristna minoriteter inom Osmanska riket. Sveriges riksdag erkände folkmordet 2010, men det har aldrig verkställts av någon svensk regering. När utrikesminister Ann Linde på minnesdagen i lördags skrev på Twitter att ”24 april är minnesdag över massövergreppen 1915 i dåvarande Osmanska riket” rasade många, med rätta. Att beskriva Seyfo som ett ”massövergrepp” och inte ett folkmord är historierevisionism.

Begreppet ger kontext

År 1948 upprättade FN en konvention med syftet att förebygga och bestraffa förövare av brottet folkmord. I artikel II benas folkmordsbegreppet ut. Folkmord är inte enbart en fråga om att många människor mördas inom en grupp, morden och förföljelserna måste vara systematiska, med syftet att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt definierad grupp - eller religiös. Konventionen tar upp fem punkter: 1) Att döda medlemmar av gruppen. 2) Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada. 3) Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång. 4) Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra barnafödande inom gruppen. 5) Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Begreppet folkmord ger skeenden, mord och händelser också en juridisk status, vilket är viktigt att komma ihåg i diskussionerna gällande användningen av begreppet. Massmord och massövergrepp kan äga rum utan att det för den sakens skull är folkmord. Det gör det inte mindre allvarligt, men sätter skeenden i en kontext. Det är en viktig aspekt av folkrätt och diskussioner om folkmord värd att ha i åtanke.

Inga juridiska hinder

Men, de flesta är rörande överens om att utrensningen av kristna i Osmanska riket var ett folkmord. Forskare, experter på folkrätt och folkmord och organisationer har sedan länge kommit fram till att Seyfo inte kan anses vara någonting annat än ett folkmord. Ann Linde är inte heller ensam om att slänga sig med begreppet ”massövergrepp” för att beskriva Seyfo. 2019 skrev Margot Wallström detsamma på sin Facebooksida efter att det riktats kritik mot att hon i turkisk media, i ett försvar av varför regeringen än inte erkänt folkmordet, sa att ett eventuellt erkännande ”skulle få juridiska konsekvenser”. Någonting flera folkrättsprofessorer kritiserade. Till SVT sa Ove Bring, folkrättsprofessor emeritus, jurist och tidigare folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet så här:

– Om hon hänvisade till att det skulle vara problem för Sverige till följd av folkrättsliga konventioner med ett erkännande, så är den uppfattningen inte hållbar. Den är felaktig.

Ett erkännande av Seyfo får inga folkrättsliga eller juridiska konsekvenser. Däremot kan det leda till politiska konsekvenser och påverka diplomatiska relationer med Turkiet – landet där det än idag är förbjudet och straffbelagt att hävda att folkmordet har ägt rum. Det gör hela den här soppan än mer fasansfull, och cynisk. Rimligare vore för ministern att medge att begreppsanvändningen inte handlar om någonting annat än att bevara relationen till Erdogan och se efter egna politiska intressen.

Erkännande är mer än en fråga om semantik. Det handlar om upprättelse, för de som begravts för länge sedan och de som vuxit upp i spåren av traumat. Överge inte dem.