Bilan Osman är opinionsjournalist, researcher och kommunikatör på det islamiska studieförbundet Ibn rushd. I åtta år jobbade hon på den antirasistiska tidningen Expo, ett arbete som medförde en stor mängd trakasserier och hot. I en period bodde hon på bottenvåningen av ett hyreshus. Då kunde folk gå förbi och knacka på rutan eller slänga in saker genom fönstret. Efter en lång tid av utsatthet pratade hennes arbetsgivare med polisen och Bilan Osman fick skyddad identitet. 

Men hat och hot är fortfarande en del av vardagen. 

– Går jag in på Twitter nu och tittar på notiser så är det väl någon jävel som har ballat ur, säger hon. 

”Jag såg dig vid Slussen”

Generella nedvärderande eller hatiska kommentarer på internet påverkar henne inte så mycket. Hon har blivit van vid att ta emot dem. Värre är det med konkreta hot. 

– Något anonymt konto som skriver ”Jag hoppas du dör” ... Jag blir inte jättepåverkad av det. Men någon som skriver ”Jag såg dig vid Slussen” – det påverkar mig ganska mycket. Då känner man att man inte kan röra sig fritt på samma sätt. 

Hanterar det gör hon genom att stänga av. Det hjälper henne att hålla hatet på avstånd, men det gör henne också avtrubbad generellt. 

– Vänner säger att de aldrig har sett mig gråta för hat eller hot. Och jag är nog inte alltid ett bra stöd när folk går igenom saker. Jag kan nog framstå som lite osympatisk, säger hon, och lägger till:  

– Jag kan ha lite svårt att sätta mig in i folks känslolägen ibland. 

Vad tänker du om det priset du har fått betala för ett jobb du gjort?

– Jag vet inte om det nödvändigtvis är ett pris. Jag tror att det handlar väldigt mycket om mig själv. Att man bara borde bli bättre på att ta hand om sig själv och sådana saker.

Har du funderat på att backa ut ur offentligheten?

– Funderat, ja. Flera gånger. Och tagit hälsosamma pauser genom åren. 

Blev misshandlad

Hon har också blivit mer vaksam. Vill, rent fysiskt, ha ryggen fri. Går någon förbi för snabbt i tunnelbanan reagerar hon instinktivt. 

– Det är det som är så fascinerande med kroppen. Man tror att man inte känner så mycket, och så kommer de där situationerna och man bara ... Jag har nog lite PTSD.

Nyligen gav kroppen henne vad hon kallar en ”supersignal”: en stroke. I flera veckor var hon sängliggande och behövde rehabiliteras från grunden. När Dagens ETC träffar henne har hon just lärt sig gå utan kryckor. Det var på ett sätt bra att det hände, säger hon, för då insåg hon att hon inte kunde leva som hon gjort tidigare. Men det var också ett brutalt sätt för kroppen att kommunicera – inte minst eftersom stroken kom tätt inpå en misshandel. 

Det var i närheten av Hötorget i centrala Stockholm. Hon var på väg hem efter att ha varit ute med vänner när hon blev påhoppad av man. Han tog ned henne på marken och sparkade henne flera gånger, bland annat mot huvudet.

– Jag minns det knappt, jag minns det liksom i sekvenser. Han skrek något om att jag påstått att det inte pågick ett folkmord i Sydafrika. 

Först efteråt förstod hon vad han menade: I en kommentar i Dagens ETC hade Bilan Osman avfärdat en högerextrem myt om att vita, sydafrikanska bönder mördas i stor skala.

Efter attacken tog sig Bilan Osman hem och lät polisen dokumentera skadorna. En handled hade spruckit och ett knä tagit stryk. Men värst var ändå chocken. På flera månader rörde hon sig inte själv utomhus. Ännu svårare blev det efter stroken, eftersom hon då behövde kryckor för att ta sig fram. Då skulle hon inte kunna springa om hon blev attackerad.

Fascistiska tendenser

Bredvid sig har Bilan Osman ställt en papperspåse med en Adidaslogga. Under står ”Ramadan”. Den har hon fått från ett event om hur man äter och tränar hälsosamt under den muslimska högtiden.

– Jag vet inte varför jag hänger på sådan där influenserskit. Men Adidas har släppt en ny kollektion så här inför Ramadan, vilket jag tycker är fett. Det är därför jag supportar.

Hon noterar att stora företag har börjat rikta sig mot muslimer i Sverige, efter att tidigare ha betraktat gruppen som en isolerad minoritet utan köpkraft.

– Det blir lite en motvikt till den neggiga bilden som jag väldigt ofta lyfter, om att vi lever i en väldigt antimuslimskt samtid.

En antimuslimsk samtid, och hon är en muslimsk kvinna. Föräldrar från Somalia, hijab och vänsteråsikter. Det är svårt att tänka sig ett mer potent hatobjekt för extremhögern. Ändå är det just extremhögern som hon valt att granska. 

Varför utsätter du dig för en så farlig situation?

– I grund och botten är jag väl som vilken antifascist som helst. Det är det som driver mig. Jag vill inte att det här samhället ska bli fascistiskt, och jag ser väldigt många tendenser till att vi är på väg dit. Sedan är det inte så jättemånga muslimer i offentligheten som pratar om de här frågorna längre. Det gjorde de för 10-15 år sedan. Så någonting har hänt. 

Bilan Osman funderar en stund. Sedan påminner hon om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen först 2010. En ganska stor förändring av det svenska samhället har skett på bara 14 år, konstaterar hon.

– Så om 14 år till, när min unge är 18 ... Jag är livrädd för hur det kommer att se ut då.