Hon injicerar amfetamin och är besviken över att det inte blir något sprutbyte i Göteborg.
Annika har en förhållandevis ordnad tillvaro, med bostad och en stöttande familj som hon månar om. Hon säger att hon började injicera amfetamin i 15-årsåldern. Nu använder hon inte drogen hela tiden, men visar ett svart märke som ser ut som en liten krater vid knävecket. Ett färskt intyg på den senaste veckans försök.
– Jag har några vänner som jag vågar låta sticka mig i halsen, annars är jag ju sönderstucken. Fast det brukar sluta med att jag har en period när jag hackar och hackar själv och ser för jävlig ut. De flesta i Göteborg är ju sönderhackade. En del lider av stafylokocker och det är många som legat och dött på Östra på grund av stafylokocker på hjärtklaffarna. Man håller ofta på i samma sår och det får aldrig läka. Och orena och trubbiga verktyg ger stora sår.
I en låda ligger hennes använda kanyler och sprutor. Ingen är ny men de är trubbiga i varierande grad. En av dem är en insulinspruta, men Annika säger att nålen är för kort.
– För det mesta är ens kanyl dålig så man frågar alltid om någon har en bra att låna en. Inte en ny, utan en bra. Sedan vet ju inte folk hur man tar död på smittriskerna. Att man kan använda klorin och så och den informationen kommer ju inte ut eftersom det inte finns någon plats att prata om det. På beroendemottagningar är man ju för det mesta för att visa att man är drogfri.
Regionens smittskyddsenhet har tidigare reagerat mot tips om att rengöra kanyler med hänvisning till att det inte garanterar att smittspridning undviks. Därtill finns argument som att klorinrester kan finnas kvar i sprutorna. Kanylerna är engångsmaterial. Egentligen.
Annika beskriver en utbredd skepsis mot att prata om sitt missbruk med vårdpersonal och socialtjänst. Särskilt de senare som uppfattas ha stor makt över missbrukarens framtid. Hon hoppades mycket på ett sprututbytesprogram där det också erbjöds testning. Ibland åker hon och hennes vänner till Danmark där det går att köpa kanyler och pumpar på apoteket. Fast hon vill inte att det ska fungera så i Sverige.
– Jag har själv barn och skulle inte vilja att det var lättåtkomligt. Jag vill absolut inte att det ska finnas att köpa på apoteket hur som helst. För någon gång blir väl min son nyfiken på vad jag håller på med och vad det är som fått mig att försaka honom. Men däremot skulle det vara så som det fungerar i Stockholm och övriga landet med kontroll och att det finns sjukvårdspersonal. Det öppnar dessutom en väg för folk att erkänna sina problem och få hjälp ur det när de väl vill det utan att bli dömda. De får både kunskap om hur de ska skydda sig, klara sig och överleva så länge som möjligt.
Det är ganska precis de argument som framförts av dem som är för sprutbyte. Samt förstås att undvika att hiv och hepatit c sprids. Motståndarna tycker bland annat att man ska fokusera på att få människor att komma ur sitt missbruk.
Annika ser missbruket som en drift och menar att hon inte vet någon som aldrig fått ett återfall. Hon tycker också att nya sprutor skulle ge positiva sociala följder. Hon visar sina armar som är buckliga av brosk efter allt stickande.
– Det är på något vis som att förneka folk att använda kondom. Och detta är som att leva i en relation med misshandel. Man kan inte umgås med folk på badstränderna, man kan inte gå ut på sommaren för att man är ofta full av blåmärken. Man går med en ständig skam och det är många bitar som faller bort, säger hon.
Annika säger att hon inte testat sig för hiv och hepatit på tio år. Hon har nyligen hört talas om en metod där det räcker med stick i fingret och önskar att den informationen nådde ut till fler missbrukare.
– Varje gång jag blivit intagen för blodprov av polis har jag vädjat att de ska ta ett rör extra för att kontrollera blodsmitta, när de ändå till slut är nere i fötterna och sticker. Men de gör inte det för du måste ha remiss. Det ligger ju i allas intresse om jag får reda på det, men det är fysiskt vedervärdigt så man drar sig för att göra det annars.
Annika heter egentligen något annat.