BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna må så här. Nu har jag ett liv, säger hon och byter ledigt position framför kameran så att den blommiga klänningen böljar i vinden.
Så länge Ida-Charlotte kan minnas har hon haft ångest. Redan på förskolan blev hon mobbad av de andra barnen som hade svårt att förstå sig på henne.
– Jag visste inte var jag skulle göra av alla känslor, jag var överallt. Det var jättesvårt socialt. Själv har jag aldrig haft något problem med att vara ensam, då är jag lugn. Men andra har haft svårt att förstå det.
När hon var sju år fick hon diagnosen adhd. Men varken hon själv eller hennes familj tyckte att symptomen stämde. De valde bort medicinering. Något hon är väldigt tacksam för i dag. Tio år senare lyckades hon nämligen efter mycket tjat få en ny utredning, som visade att hon inte alls hade adhd. När hon diagnostiserades med Aspergers syndrom tidigare i år kändes allt plötsligt självklart.
– Jag kände direkt att ja, det här är jag! Det var så otroligt skönt att få en förklaring till varför jag är som jag är.
Djup depression
Men åren innan Ida-Charlotte fick rätt diagnos satte sina spår. I början av gymnasiet hamnade hon allt djupare i en depression och fick svårt att äta. För att ingen skulle kunna kontrollera hur mycket hon åt rymde hon hemifrån och -hamnade till slut på ett kvinnohus, där problemen blev värre. Ätstörningarna utvecklades till anorexi och hon började också skada sig själv med olika redskap. Fyra gånger så allvarligt att hon var nära att dö.
– Det var lättare att ha ont i kroppen än att ha den diffusa smärtan inuti. Jag åkte in och ut på psyk och låg i koma flera dagar vid ett tillfälle. Det var ett icke-liv, säger Ida-Charlotte.
För att bryta det destruktiva beteendet ansåg kvinnohuset att Ida-Charlotte behövde miljöombyte. Lagom till sommaren 2014 provflyttade hon till en släkting i Nyköping. Där sattes Sveriges största sommarspel upp och Ida-Charlotte, som alltid hade varit fascinerad av teater, fick vara med.
Drömjobb och egen lägenhet
– Det var den bästa sommaren någonsin! Jag skadade mig inte alls och jag började också äta igen utan att ens fundera så mycket över det. Det kom liksom av sig självt för att jag skulle orka teatern.
Och en god sak ledde till en annan. Tack vare erfarenheten lyckades Ida-Charlotte knipa sitt drömjobb, som zombie för ett eventföretag vid den nedlagda gruvan i Stråssa. I samma veva fick hon också en alldeles egen lägenhet. Något som inte bara innebar en stabilitet som hon länge hade längtat efter – hon kunde också skaffa husdjur. Något som tidigare hade varit omöjligt.
– Jag har velat ha en katt hela mitt liv men har aldrig kunnat på grund av hur jag har levt. När jag fick lägenheten var jag så ivrig att jag direkt åkte till min kompis som hade fått kattungar. Så såg jag henne där, den busigaste katten av alla i bunten med en stor ful vit näsa. Det var som hon såg rakt in i min själ!
Och något så till synes enkelt som en katt med en vit näsa kom att bli det som på riktigt gjorde att livet vände, berättar Ida-Charlotte.
– Det kan låta konstigt men det är hon som har räddat mig. Hon lugnar min ångest och hon ger mig kärlek hur jag än mår. Jag vill vara stark och ta hand om mig själv för att kunna ta hand om henne.
Tänker numera framåt
Ida-Charlotte går fortfarande på regelbundna möten med öppen-vården och är ännu inte helt återställd. Men till skillnad mot en tid då allt kändes nattsvart tänker hon nu hela tiden framåt. Efter att hon har tagit studenten från barn- och fritidsprogrammet vill hon jobba som elevassistent för att stödja de som har det svårt. Och självklart, fortsätta jobba som zombie.
– Jag har bestämt mig för att välja livet och tar en dag i taget. Men eftersom jag har varit på botten vet jag att det inte finns något gott att hämta ur det. Jag vet också att hur jävligt livet än är så finns det en väg ut. Det ger mig styrka, säger Ida-Charlotte.
